Add parallel Print Page Options

27 Vid middagstid började Elia driva med dem. ”Ropa högre! Förvisso är han gud, men kanske är han upptagen med annat i sina tankar[a], eller också är han ute och reser! Han kanske rentav ligger och sover, så att ni måste väcka honom!”

28 Då ropade de ännu högre, och, som deras sed var, skar de sig med svärd och spjut så att det blödde. 29 De höll på med sitt profetiska raseri hela eftermiddagen ända tills det var hög tid för kvällsoffret, men ingen svarade dem, ingen röst hördes och ingen verkade bry sig om vad de gjorde.

30 ”Kom nu hit till mig”, sa Elia då till allt folket. De kom till honom, och han byggde upp Herrens altare som hade rivits ner. 31 Han tog tolv stenar, en för var och en av Jakobs söners stammar, hans, till vilken Herren hade sagt: ”Ditt namn ska vara Israel.” 32 Av dem byggde han ett altare åt Herren. Han grävde därefter ett dike runt om det, som rymde två sädesmått[b]. 33 Sedan lade han upp veden, styckade tjuren och placerade den på veden.

34 ”Fyll fyra hinkar med vatten och häll det över brännoffret och veden”, befallde Elia. När de hade gjort det, bad han dem att göra det en gång till. Sedan befallde han: ”Gör det en tredje gång.” När de för tredje gången gjorde som han sa 35 rann vattnet ner över altaret och fyllde diket.

36 När det var dags för kvällsoffret, gick Elia fram och bad: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det i dag bli känt att du är Gud i Israel och att jag är din tjänare, som har gjort allt detta på din befallning! 37 Herre, svara mig, svara mig, så att detta folk förstår att du är Gud och att du vill vända deras hjärtan tillbaka till dig!”

38 Då kom en eld ner från Herren som brände upp offret, veden, stenarna och jorden och till och med torkade upp allt vattnet i diket.

39 När folket såg vad som hände, föll de ner med sina ansikten mot marken och ropade: ”Herren är Gud! Herren är Gud!”

40 Då sa Elia åt dem att ta Baals profeter till fånga. ”Låt inte en enda av dem komma undan”, befallde han.

De grep dem allesammans, och Elia såg till att de fördes ner till bäcken Kishon och dödades där.

Elia ber om regn

41 Sedan sa Elia till Achav: ”Gå nu och ät och drick! Jag hör nämligen ett häftigt regn komma.”

42 Achav gick för att äta och dricka. Men Elia gick upp på toppen av berget Karmel och böjde sig ner mot marken med huvudet mellan sina knän 43 och sa till sin tjänare: ”Gå och se ut över havet!”

Han gjorde så och kom tillbaka till Elia och sa: ”Där syns ingenting.” Sju gånger fick han samma order av Elia: ”Gå tillbaka!”

44 När han återvände för sjunde gången, berättade han att han hade sett ett litet moln komma upp över havet, men det var inte större än en manshand.

”Gå och säg till Achav att han tar sin vagn och ger sig iväg genast, annars kommer regnet att hindra honom”, sa Elia.

45 Snart förmörkades himlen av moln, det började blåsa, och det blev ett häftigt skyfall. Achav gav sig av till Jisreel, 46 och Herrens kraft kom över Elia, och, med manteln uppfäst runt midjan, sprang han framför Achavs vagn ända till Jisreel.

Read full chapter

Footnotes

  1. 18:27 Innebörden av hebreiskans upptagen med annat i sina tankar är osäker.
  2. 18:32 Ordagrant: två sea. Seamåttet var en tredjedel av efa, som i sin tur har varierat någonstans mellan 20 och 40 liter.

Deras gudar är silver och guld,
    människohänders verk.
De har mun men kan inte tala,
    ögon, men kan inte se.
De har öron men kan inte höra,
    näsa, men kan inte lukta.
De har händer, men kan inte gripa,
    och fötter, men kan inte gå.
    De ger inga ljud ifrån sin strupe.
De som gjort dessa blir som de,
    ja, alla som förtröstar på dem.

Israel, förtrösta på Herren!
    Han är deras hjälp och sköld.
10 Arons släkt, förtrösta på Herren!
    Han är deras hjälp och sköld.
11 Alla ni som fruktar Herren, förtrösta på honom!
    Han är deras hjälp och sköld.

12 Herren tänker på oss
    och vill välsigna Israels folk,
    han vill välsigna Arons släkt.
13 Han vill välsigna var och en som fruktar Herren,
    små och stora.

14 Herren ge många barn till er och era ättlingar.
15 Må ni bli välsignade av Herren,
    som har gjort både himmel och jord.

16 Himlen tillhör Herren,
    men han har överlämnat jorden åt människorna.
17 De döda prisar inte Herren,
    de som har gått ner i tystnaden.
18 Men vi lovar Herren, nu och för evigt!

Halleluja!

Read full chapter

20 Samlas här, kom hit, kom samman,
    ni som räddats bland folken!
De som bär omkring på trägudar
    och ber till en gud som inte kan hjälpa dem
    är utan vett.

Read full chapter

    Som fågelskrämmor på gurkfältet står de där.”
De kan inte tala,
    och man måste bära dem
eftersom de inte kan gå.
    Var inte rädd för dem,
för de kan inte göra något ont,
    och något gott förmår de ju inte heller.

Read full chapter