Eli och Samuel

(1:1—7:17)

Samuels födelse och barndom

Hanna får bönesvar – en son

1 I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. ² Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.

³ Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo^[a] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. ⁴ Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. ⁵ Men åt Hanna gav han en särskild del^[b]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. ⁶ Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ⁸ ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”

⁹ Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. ¹⁰ Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. ¹¹ Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud!^[c]”

¹² Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. ¹³ Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. ¹⁴ ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” ¹⁵ ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. ¹⁶ Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”

¹⁷ Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” ¹⁸ ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.

¹⁹ Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför Herren än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom Herren ihåg henne. ²⁰ Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,^[d] för hon sa: ”Jag bad till Herren att jag skulle få honom.”

Hanna uppfyller sitt löfte till Gud

²¹ Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför Herren. ²² Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till Herren och låta honom stanna där för alltid.”

²³ Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må Herren bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!”

Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet. ²⁴ Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung^[e]. De tog också med sig en tre år gammal tjur^[f] som offer och en säck^[g] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till Herrens hus i Shilo. ²⁵ Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.

²⁶ ”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷ Jag bad honom att ge mig denne pojke och Herren har svarat på min bön. ²⁸ Nu vill jag ge honom till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.”

Därefter tillbad han^[h] Herren.