¹⁶ Jonatan ingick alltså ett förbund med Davids släkt och David sa: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” ¹⁷ Jonatan bekräftade sin kärlek till David med ed ännu en gång, för han älskade David lika mycket som sig själv.

¹⁸ Sedan sa Jonatan: ”Vi kommer att sakna dig i morgon när det är nymånadsfest och din plats vid bordet står tom. ¹⁹ I övermorgon ska du gå och hålla dig vid gömstället vid stenröset där du var förut. ²⁰ Jag tänker komma dit och skjuta tre pilar framför röset som om jag sköt mot ett mål. ²¹ Sedan ska jag be en pojke att hämta pilarna. Om du hör mig säga till honom att de är på den här sidan, då vet du att allt är väl och att det inte finns någon fara för dig, så sant Herren lever. ²² Men om jag säger till honom att gå längre bort för att pilarna ligger längre fram, då vet du att Herren sänder dig härifrån omedelbart. ²³ Må Herren vaka över de löften vi gett varandra! Han är vårt vittne.”

²⁴ David gömde sig alltså ute på fälten och när nymånadfesten började, satte sig kungen ner för att äta. ²⁵ Han satt på sin vanliga plats vid väggen. Jonatan satt mitt emot honom och Avner satt bredvid Saul. Men Davids plats stod tom. ²⁶ Saul sa ingenting om det den dagen – han antog att det säkert hade hänt David något som gjorde honom oren^[a]. ²⁷ Men när Davids plats stod tom också nästa dag, på andra dagen av nymånadsfesten, frågade Saul sin son Jonatan: ”Varför har inte Jishajs son varit här varken i går eller i dag?”

²⁸ Jonatan svarade: ”David frågade mig om han kunde få gå hem till Betlehem. ²⁹ Han sa: ’Låt mig gå för att vara med på min släkts offerfest, min bror vill att jag ska vara där. Visa mig välvilja och låt mig gå och träffa mina bröder.’ Det är därför han inte har kommit till kungens bord.”

³⁰ Saul började koka av vrede. ”Din horunge!” sa han åt honom. ”Tror du inte att jag vet att du har tagit parti för Jishajs son, den oduglingen, och skämmer ut både dig och din mor? ³¹ Så länge Jishajs son finns på denna jord, kommer du aldrig att bli kung! Gå genast och hämta hit honom, för han måste dö!”

³² ”Men vad har han gjort?” frågade Jonatan sin far. ”Varför ska han dödas?” ³³ Då kastade Saul sitt spjut mot Jonatan och försökte döda honom. Jonatan förstod då att hans far menade allvar med att döda David. ³⁴ Och han lämnade bordet i vrede och åt inget mer denna andra dag av nymånadsfesten, för han var upprörd över sin fars skändliga behandling av David.

³⁵ Nästa morgon gick Jonatan ut till det fält som han och David hade bestämt och han tog en ung pojke med sig.

³⁶ ”Spring nu”, sa han till pojken, ”så att du kan hämta pilarna allt eftersom jag skjuter dem.”

Pojken sprang genast i väg och Jonatan sköt en pil över honom. ³⁷ När pojken nästan hade nått fram till pilen, ropade Jonatan: ”Pilen är längre bort, ³⁸ skynda dig, skynda dig, vänta inte!” Pojken sprang snabbt och plockade upp pilen och återvände sedan till sin herre, ³⁹ men han anade ingenting om det som Jonatan och David visste. ⁴⁰ Sedan gav Jonatan sina vapen till pojken och bad honom att ta dem tillbaka till staden.

⁴¹ Så snart han hade gått, kom David fram från sitt gömställe bakom stenröset. Han bugade sig tre gånger med ansiktet mot marken. Sedan kysste de varandra och båda grät, David allra mest. ⁴² Slutligen sa Jonatan till David: ”Gå i frid! Vi har svurit varandra en ed i Herrens namn. Han ska vara vittnet mellan mig och dig och mellan våra efterkommande för alltid.”

⁴³ Så vände sig David om och gick och Jonatan återvände till staden.

¹⁸ De slöt sedan ett förbund med varandra inför Herren. Och efter det återvände Jonatan hem, medan David stannade kvar i Horsha.