Achav tar Navots vingård

21 En tid därefter hände följande: Navot, en man från Jisreel, hade en vingård i utkanten av staden, inte långt från Samarias kung Achavs palats. ² Achav talade till Navot: ”Låt mig få din vingård! Jag vill ha den till trädgård, eftersom den ligger så nära mitt palats.” Han erbjöd Navot en bättre vingård eller bra betalt, vilket han önskade.

³ Men Navot svarade Achav: ”Herren förbjude att jag skulle ge dig mitt fädernearv.”

⁴ Achav gick tillbaka hem missmodig och arg, eftersom Navot från Jisreel talat om för honom att han inte ville ge bort sitt fädernearv. Han vägrade att äta och gick och lade sig med ansiktet mot väggen.

⁵ Hans hustru Isebel kom in och frågade: ”Vad är det som har fått dig på så dåligt humör? Varför äter du inte?”

⁶ Han svarade: ”Jag talade med Navot från Jisreel och bad honom sälja sin vingård till mig, eller byta den mot annan mark, men han vägrade att ge mig sin vingård.”

⁷ ”Är det så här du agerar som kung i Israel?” frågade Isebel. ”Ät nu, och bekymra dig inte för den här saken! Jag ska ordna så att du får jisreeliten Navots vingård!”

⁸ Hon skrev brev i Achavs namn, satte hans sigill på dem och skickade dem till de äldste och förnämsta i staden, där Navot bodde. ⁹ I breven stod det:

”Utlys fasta. Låt Navot sitta på en hedersam plats. ¹⁰ Skaffa fram två onda män, placera dem mittemot Navot och låt dem anklaga honom för att ha förbannat Gud och kungen. För sedan bort Navot och stena honom.”

¹¹ De äldste och förnämsta i Navots stad följde Isebels instruktioner och gjorde som hon skrivit i sina brev till dem. ¹² De utlyste en fasta och placerade Navot på en framskjuten plats. ¹³ Två onda män anklagade honom för att ha förbannat Gud och kungen, och man förde Navot ut ur staden och stenade honom till döds. ¹⁴ Sedan sände de ett meddelande till Isebel om att Navot var stenad till döds.

¹⁵ När Isebel fick höra nyheten, sa hon till Achav: ”Nu kan du ta den där vingården, som jisreeliten Navot vägrade att sälja till dig. Han är inte längre i livet. Han är död.”

¹⁶ Då Achav hörde att Navot var död gick han ner till vingården för att ta den i besittning.

¹⁷ Men då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ¹⁸ ”Gå och sök upp Israels kung Achav i Samaria. Han är vid Navots vingård och håller på att lägga beslag på den. ¹⁹ Säg till honom: ’Så säger Herren: ”Har du både mördat en man och tagit hans arv i besittning?” Så säger Herren: ”Hundarna ska slicka i sig ditt blod, på samma plats där de alldeles nyss slickade i sig Navots blod!” ’ ”

²⁰ ”Jaså, min fiende har hittat mig!” sa Achav till Elia. ”Ja”, svarade Elia. ”Jag har funnit dig, för att du har sålt dig till att göra det som är ont i Herrens ögon. ²¹ ’Jag kommer att låta olycka drabba dig, utplåna dig, och jag ska inte låta någon manlig ättling till Achav, vare sig slav eller fri, få överleva. ²² Jag tänker låta det gå med din familj på samma sätt som kung Jerobeams, Nevats sons, och kung Bashas, Achias sons, familjer, för du har gjort mig vred genom att locka Israel till synd.’ ²³ Herren har också talat om för mig att hundarna i Jisreel ska äta upp Isebel. ²⁴ De medlemmar av Achavs familj som dör inne i staden ska bli uppätna av hundar, och de som dör ute på landsbygden ska bli uppätna av fåglar.”

²⁵ Det var ingen som hade sålt sig till ondskan så som Achav och som uppmuntrades av sin hustru till det. ²⁶ Särskilt avskyvärt handlade han genom att tillbe avgudar, precis som amoréerna hade gjort, det folk som Herren hade fördrivit ut ur landet för Israels folks skull.

²⁷ När Achav hörde dessa ord rev han sönder sina kläder och klädde sig i säcktyg, fastade och sov i säcktyg och gick omkring utan att säga ett ord.

²⁸ Då kom Herrens ord till Elia från Tishbe: ²⁹ ”Ser du hur Achav har ödmjukat sig inför mig? Därför att han ödmjukat sig så ska jag inte låta olyckan komma medan han lever, utan den kommer i stället att drabba hans ätt.”

⁸ Hela Achavs familj måste utplånas. Jag ska utrota varje man, slav såväl som fri, av hans släkt i Israel. ⁹ Jag ska låta det gå med Achavs familj som det gick med Nevats son Jerobeams och Achias son Bashas familjer. ¹⁰ Hundarna ska äta upp Isebel vid Jisreel, och ingen kommer att begrava henne.’ ”

Sedan öppnade han dörren och sprang sin väg.

¹¹ Jehu gick tillbaka till sin herres officerare och en av dem frågade: ”Vad ville den där galningen? Är allt som det ska vara?” ”Ni vet mycket väl vad en sådan där pratar”, svarade Jehu. ¹² ”Nej, det där är inte sant. Tala om för oss vad han sa!” sa de.

Då avslöjade han för dem vad den unge mannen hade sagt: ”Så säger Herren: ’Jag smörjer dig till kung över Israel.’ ”

¹³ De tog omedelbart av sig sina mantlar och bredde ut dem över trappan där Jehu stod, blåste i horn och ropade: ”Jehu är kung!”

Jehu dödar Joram och Achasja

(2 Krön 22:7-9)

¹⁴ Så gjorde alltså Jehu, son till Joshafat och sonson till Nimshi, en sammansvärjning mot kung Joram. Joram hade själv varit med armén vid Ramot i Gilead för att försvara Israel mot Hasael, den arameiske kungen, ¹⁵ men han hade vänt tillbaka till Jisreel för att återhämta sig från såren som araméerna hade tillfogat honom i striden mot Arams kung Hasael.

Jehu sa: ”Om ni så vill, låt inte någon fly till Jisreel för att berätta vad som har hänt!” ¹⁶ Jehu steg sedan upp i en vagn och for själv till Jisreel där Joram låg. Kung Achasja i Juda hade också kommit dit för att få träffa Joram. ¹⁷ När vakten i Jisreels torn såg Jehu och hans sällskap närma sig, ropade han: ”Jag ser en trupp i antågande!”

”Skicka ut en ryttare och ta reda på om allt är väl”, befallde Joram. ¹⁸ En soldat red omedelbart iväg för att möta truppen. ”Kungen vill veta om allt är väl”, sa han. ”Vad har du med det att göra?” svarade Jehu. ”Följ efter mig bara!”

Vakten meddelade att sändebudet hade mött dem men inte vänt tillbaka. ¹⁹ Kungen skickade då ut ytterligare en ryttare. Han red fram och frågade i kungens namn om allt var väl.

”Vad har du med det att göra?” sa Jehu. ”Följ efter mig bara!” ²⁰ ”Han har nått fram till dem men kommer inte heller tillbaka!” ropade vakten. ”Det måste vara Jehu, Nimshis son, för han kör som en galning.”

²¹ ”Skynda er att göra i ordning min vagn!” befallde då Joram. Man gjorde då i ordning en vagn. Sedan for Joram, Israels kung, och Achasja, Juda kung, iväg för att möta Jehu. De möttes på den åker som hade tillhört jisreeliten Navot. ²² När Joram såg Jehu, frågade han: ”Är allt väl, Jehu?”

”Hur skulle det kunna vara det, så länge alla din mor Isebels avgudar och trolldomskonster finns kvar?” svarade Jehu.

²³ Då vände kung Joram med sin vagn och flydde. ”Förräderi, Achasja!” ropade han.

²⁴ Jehu tog sin båge och sköt iväg en pil som träffade Joram mellan skuldrorna. Pilen gick rakt in i hjärtat, och han sjönk död ner i sin vagn.

²⁵ Jehu sa till sin adjutant Bidkar: ”Kasta ut honom på jisreeliten Navots åker. Kom ihåg hur du och jag en gång red här tillsammans med hans far Achav och hur Herren uttalade följande profetia om honom: ²⁶ ’Så sant som jag igår såg Navots och hans söners blod spillas, ska jag nu betala igen’, säger Herren. Ta nu honom och kasta ut honom här på åkern, precis som Herren sa!”

²⁷ När kung Achasja av Juda såg detta, flydde han utmed vägen mot Bet Haggan. Jehu jagade efter honom och ropade: ”Skjut honom också!”

Då sköt de och sårade honom i hans vagn där vägen stiger till Gurhöjden, nära Jivleam, men han lyckades ändå fortsätta ända fram till Megiddo innan han dog. ²⁸ Hans tjänare förde honom i vagnen till Jerusalem, där de begravde honom bland hans förfäder i Davids stad. ²⁹ Achasjas regering över Juda hade börjat i det elfte året av kung Jorams, Achavs sons, regering.

Isebels grymma död

³⁰ När Isebel fick höra att Jehu hade kommit till Jisreel, sminkade hon ögonen, satte upp håret och slog sig ner vid ett fönster. ³¹ När Jehu kom i porten, ropade hon åt honom: ”Är allt väl, Simri, du som mördade din herre?”

³² Då såg Jehu upp mot fönstret och ropade: ”Vem är på min sida?” Då tittade ett par tre hovmän ut genom fönstret. ³³ ”Kasta ner henne!” ropade Jehu. Då kastade de ner henne, och hennes blod stänkte upp mot muren och på hästarna som trampade ner henne.

³⁴ Sedan gick Jehu in i palatset för att äta. Efter måltiden sa han: ”Någon får väl gå och begrava den där förbannade kvinnan. Hon var ju ändå dotter till en kung.”

³⁵ Men när de kom för att begrava henne, fann de bara hennes skalle, fötter och händer.

³⁶ När de kom tillbaka och berättade det för Jehu, sa han: ”Det är precis vad Herren sa. Han talade om för sin tjänare Elia från Tishbe att hundar skulle äta upp hennes kött på Jisreels mark, ³⁷ och att hennes kropp skulle spridas som gödsel över Jisreels mark, så att ingen skulle kunna säga: Detta var Isebel.”