⁷ Vart skulle jag kunna gå för din Ande?
    Vart skulle jag kunna fly för din närvaro?
⁸ Om jag far upp till himlen är du där,
    och om jag bäddar åt mig i dödsriket, är du där.
⁹ Om jag kunde ta morgonrodnadens vingar,
    eller gömma mig vid havets yttersta gräns,
¹⁰ kommer din hand att leda mig,
    din starka hand att gripa mig.
¹¹ Om jag bad mörkret att gömma mig
    och ljuset omkring mig att bli natt,
¹² så är inte mörkret mörkt för dig,
    utan natten lyser som dagen, och mörkret är ljus.

¹³ Du skapade organen inne i min kropp,
    du vävde samman mig i min mors livmoder.
¹⁴ Jag prisar dig för det förunderliga,
    att jag är så underbart skapad!
    Dina verk är förunderliga, det vet jag väl.
¹⁵ Mitt skelett var inte dolt för dig
    när jag formades i det tysta,
    när jag vävdes samman i jordens djup.
¹⁶ Du såg mig innan jag föddes.
    I din bok blev varje bestämd dag i mitt liv inskriven
    innan någon av dem började.^[a]

¹⁷ Hur ofattbara är inte dina tankar för mig, Gud!
    Hur enormt är inte deras antal!
¹⁸ Om jag försökte räkna dem
    skulle de vara fler än sandkornen.
När jag vaknar,
    är jag fortfarande hos dig.

¹⁹ Gud, om du ändå ville döda de gudlösa,
    avlägsna de blodtörstiga från mig!
²⁰ De som talar svekfullt om dig,
    de som har missbrukat dina städer.^[b]
21 Herre, skulle jag inte hata dem som hatar dig,
    avsky dem som reser sig mot dig?
²² Jag hatar dem starkt,
    de är mina fiender.

²³ Granska mig, Gud!
    Känn mitt innersta och pröva mig,
    känn mina oroliga tankar!
²⁴ Se om min väg leder bort från dig,
    och led mig på den eviga vägen.

Jag ska låta mina ögon vaka över dem,
    inte till deras lycka utan till olycka.”

⁵ När Herren, härskarornas Herre, rör vid jorden,
    smälter den,
och alla som bor där sörjer.
    Hela jorden reser sig som Nilen
och sänker sig igen, som Egyptens flod.
⁶     Han bygger sin loftgång^[a] i himlen,
och sätter upp sitt valv på jorden.
    Han kallar på havets vatten
och häller ut det på jordytan.
    Herren är hans namn.

⁷ ”Är ni inte i mina ögon likvärdiga med nubierna, ni israeliter? säger Herren.
Förde jag inte ut Israel ur Egypten,
    filistéerna från Kaftor^[b]
och araméerna från Kir?

⁸ Herren, Herren har ögonen
    på detta syndiga rike.
Jag ska utplåna det från jordens yta.
    Men helt och hållet ska jag inte
utplåna Jakobs ätt, säger Herren.
⁹ Jag har befallt att Israels folk ska skakas
    bland alla folk
som man skakar vete i ett såll,
    utan att det minsta korn faller till marken.
¹⁰ Men alla syndare bland mitt folk ska dö för svärd,
    dessa som säger:
’Det onda kommer inte att röra oss,
    det drabbar inte oss.’

då plöjaren följer tätt efter den som skördar
    och vintramparen efter den som sår,
då bergen dryper av druvsaft
    och alla höjder flödar över.
¹⁴ Jag ska låta mitt folk Israel
    återvända från exilen.

De ska bygga upp städerna som legat i ruiner
    och bo i dem igen,
och de ska plantera vingårdar
    och få dricka vin från dem,
anlägga trädgårdar
    och njuta av deras frukt.
¹⁵ Jag ska plantera dem i deras eget land,
    och de ska aldrig mer ryckas upp
ur det land som jag har gett dem,
    säger Herren, din Gud.”