²⁷ Och Gud skapade människan till sin egen avbild,
    lik sig själv skapade Gud människan,
    till man och kvinna skapade han dem.

¹⁵ Han gjorde jorden i sin makt
    grundade världen i sin vishet,
och med sin kunskap spände han ut himlarna.
¹⁶     När han låter sin röst höras
dånar himlens vatten,
    han får molnen att stiga upp
från jordens ände.
    Han sänder blixtar med regnet
och för ut vinden ur dess förråd.

¹⁷ Varje människa står där som en dåre,
    utan förstånd.
Guldsmeden har svikits av sin gudabild,
    för hans gjutna avgudar är falska
och inget liv finns i dem.
¹⁸     De är meningslösa föremål som bara blir till åtlöje.
När de granskas förintas de.
¹⁹     Men sådan är inte han, Jakobs andel.
Han har format allt,
    också sin arvedels stam.
Härskarornas Herre är hans namn.

²⁰ Du är min hammare och mitt stridsvapen.
    Med dig krossar jag folk,
med dig förintar jag riken,
²¹     med dig krossar jag häst och ryttare,
med dig krossar jag vagn och kusk,
²²     med dig krossar jag man och kvinna,
med dig krossar jag gammal och ung,
    med dig krossar jag yngling och jungfru,
²³ med dig krossar jag herde och hjord,
    med dig krossar jag bonde och oxar,
med dig krossar jag ståthållare och styresmän.

²⁵ För se, jag har vänt mig mot dig, du fördärvets berg, säger Herren,
du hela jordens fördärvare.
    Jag ska lyfta min hand mot dig,
dra ner dig från klipporna och göra dig till ett förbränt berg.
²⁶     Från dig ska ingen ta
vare sig hörnsten eller grundsten,
    för du ska läggas öde för all framtid, säger Herren.
²⁷ Höj ett banér på jorden,
    stöt i horn bland folken!
Avskilj folken till strid mot Babylon,
    sammankalla rikena mot det,
Ararat, Minni och Ashkenas,
    och utse en befälhavare mot det!
Skaffa fram hästar
    som svärmar av gräshoppor!
²⁸ Avskilj folken till strid mot det, Mediens kungar,
    deras ståthållare och alla landets styresmän
och alla de områden som de härskar över.
²⁹     Jorden darrar och bävar,
för allt som Herren har planerat
    mot Babylonien låter han nu ske:
Att ödelägga landet Babylonien
    så att ingen kan bo där.
³⁰ Dess krigare strider inte längre.
    De sitter i sina fästningar,
de har förlorat sin kraft
    och blivit som kvinnor.
Man har satt eld på bostäderna
    och krossat bommarna.
³¹ Löpare följer efter löpare
    budbärare efter budbärare,
från alla håll,
    med rapporter till kungen av Babylonien
att hela hans stad är intagen,
³²     flodövergångarna är erövrade,
sumpmarkerna^[a] brinner
    och armén har gripits av panik.”

”Dotter Babylon är som en stampad tröskplats,
    och snart ska tröskningen börja.”

³⁴ ”Nebukadnessar, kungen av Babylonien,
    har uppslukat mig
och tömt ut mig,
    han har ställt undan mig som ett tomt kärl.
Han har svalt mig som ett havsodjur,
    fyllt sin buk med mina läckerheter
    och sedan kastat ut mig.
³⁵ Må det våld som drabbat mig
    komma över Babylon,”
        säger Sions invånare,
    ”må mitt blod komma över Kaldéens invånare,”
        säger Jerusalem.

”Jag ska vara din försvarare
    och åta mig att utkräva hämnd för din räkning.
Jag ska låta Babylons hav torka ut,
    dess källa sina.
³⁷ Babylon ska bli en ruinhög,
    ett tillhåll för schakaler,
en kuslig ödemark där ingen kan bo.
³⁸ De ryter tillsammans som lejon,
    morrar som lejonungar.
³⁹ Men jag ska ordna en fest för dem
och få dem att dricka sig så fulla
    att de blir medvetslösa
och aldrig mer vaknar ur sin sömn, säger Herren.
⁴⁰ Jag ska leda dem till slakt,
    som lamm, baggar och bockar.

⁴¹ Ack! Sheshak^[b] har fallit,
    det som var hela världens stolthet har erövrats.
Ack, Babylons öde väcker fasa bland folken!
⁴² Babylon har dränkts av havet,
    översvämmats av brusande vågor.
⁴³ Dess städer har lagts öde,
    och blivit ett torrt ökenland
där ingen kan bo
    och som ingen ens passerar.
⁴⁴ Jag straffar Bel i Babylon
    och drar upp allt ur hans gap
som han har slukat.
    Folken ska inte längre strömma till honom.
Också Babylons murar faller.

⁴⁵ Ge er av därifrån, mitt folk!
    Fly för livet,
undan Herrens flammande vrede.
⁴⁶     Men grips inte av panik,
låt er inte skrämmas av rykten som hörs i landet.
    För ett rykte kommer det ena året,
ett annat året därpå, rykten om våld i landet
    och om härskare som står mot härskare.
⁴⁷ Det ska komma en tid
    när jag ska straffa Babylons avgudar.
Hela landet ska få stå med skam
    och alla ligga där döda.
⁴⁸ Himmel och jord och allt som finns där
    ska jubla över Babylons fall,
när förgörarna anfaller norrifrån, säger Herren.

⁴⁹ Babylon måste falla
    för alla deras skull som dödats i Israel,
så som dödade har fallit
    över hela jorden för Babylons skull.
⁵⁰ Ni som lyckats undkomma svärdet,
    ge er av! Stanna inte kvar!
Kom ihåg Herren i fjärran land,
    tänk på Jerusalem!”

⁵¹ ”Vi är vanärade, vi blir hånade,
    skam täcker våra ansikten,
för främlingar har trängt in
    i de heliga platserna i Herrens hus.”

⁵² ”Den tiden ska komma, säger Herren,
    då jag ska straffa Babylons avgudar,
och över hela landet ska de sårade klaga.
⁵³     Även om Babylon nådde upp till himlen
och gjorde sig en hög och ointaglig befästning,
    så skulle förgörarna från mig ändå nå dit, säger Herren.

⁵⁴ Klagorop hörs från Babylon,
    förödelsen i kaldéernas land är stor.
⁵⁵ Herren förstör Babylon,
    han tystar ner dess väldiga larm.
Vågorna brusar som stora vatten,
    de låter sitt dån höras.
⁵⁶ Förgöraren kommer mot Babylon.
    Hjältarna tas till fånga,
    och deras bågar krossas.
För Herren är en hämndens Gud,
    han vedergäller fullt ut.
⁵⁷ Jag ska låta dess furstar, visa män,
    ståthållare, styresmän och soldater dricka sig så druckna
att de faller i en evig sömn för att aldrig vakna upp igen,
    säger Konungen, vars namn är härskarornas Herre.”

”Babylons breda mur
    ska jämnas med marken
och dess höga portar ska brännas upp.
    Folken har slitit ut sig för ingenting,
deras mödor har bara blivit bränsle åt lågorna.”