Add parallel Print Page Options

Skapelsen

(1:1—2:25)

Hur allting började

I början skapade Gud himlarna och jorden.[a] Jorden var öde och tom, mörker låg över djupet, och Guds Ande[b] svävade över vattnen.

Gud sa: ”Ljus, bli till!” Då blev det ljust. Gud såg att ljuset var gott och skilde det från mörkret. Han kallade ljuset dag, och mörkret kallade han natt. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den första dagen[c].

Gud sa: ”Vattnet ska dela sig för att forma himlavalvet där uppe och haven där nere.” Gud skapade på så sätt himlavalvet, och skilde vattnet ovanför från vattnet nedanför. Det blev så. Gud kallade valvet himmel. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den andra dagen.

Sedan sa Gud: ”Vattnet under himlen ska samlas till en enda plats, så att torrt land kommer fram.” Det blev så, 10 och Gud kallade det torra jord, och vattnet kallade han hav. Gud såg att det var gott. 11 Gud sa: ”Jorden ska producera grönska: det ska växa fram alla slags fröbärande växter och fruktträd med kärnor i frukten.” Det blev så. 12 Jorden grönskade: det växte fram fröbärande växter och träd, allt efter sina respektive sorter[d]. Gud såg att det var gott. 13 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den tredje dagen.

14 Gud sa: ”Det ska bli ljus på himlen som ska skilja dagen från natten. De ska bestämma tiderna på jorden och utmärka dagarna och åren. 15 De ska vara ljus på himlen som lyser över jorden.” Det blev så. 16 Gud skapade två stora ljus[e], det större ljuset för att härska över dagen och det mindre ljuset för att härska över natten. Han skapade också stjärnorna. 17 Gud placerade dem alla på himlen för att lysa upp jorden, 18 härska över dagen och natten och skilja ljuset från mörkret. Gud såg att det var gott. 19 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den fjärde dagen.

20 Gud sa: ”Vattnet ska vimla av levande varelser och fåglar flyga under himlavalvet över marken.” 21 Gud skapade de stora havsdjuren efter sina sorter, likaså alla levande varelser som vattnen vimlar av och fåglar av alla slag. Gud såg att det var gott. 22 Han välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er och fyll haven! Fåglarna ska också föröka sig och uppfylla jorden.” 23 Det blev kväll och det blev morgon. Det var den femte dagen.

24 Gud sa: ”Jorden ska bära fram djur av alla slag, boskap, kräldjur och vilda djur.” Det blev så. 25 Gud skapade alla slags vilda djur och boskap och kräldjur, och Gud såg att det var gott.

26 Sedan sa Gud: ”Vi ska göra människor till vår avbild, lika oss själva. De ska härska över fiskarna i havet och fåglarna i luften och boskapen, över hela jorden, och alla kräldjuren på jorden.”

27 Och Gud skapade människan till sin egen avbild,
    lik sig själv skapade Gud människan,
    till man och kvinna skapade han dem.

28 Gud välsignade dem och sa: ”Var fruktsamma och föröka er, uppfyll jorden och lägg den under er! Härska över fiskarna, fåglarna och alla djur som rör sig på jorden!” 29 Gud sa: ”Jag ger er de fröbärande växterna på hela jorden och alla fruktträden med frö i sin frukt. De ska vara er mat. 30 Åt markens djur, himlens fåglar, alla kräldjur på marken, och åt allt som lever ger jag alla gröna växter som föda.” Det blev så. 31 Sedan såg Gud att allt som han hade skapat var mycket gott. Det blev kväll och det blev morgon. Det var den sjätte dagen.

Footnotes

  1. 1:1 himlarna och jorden skulle också kunna översättas allting. I hebreiskan uttrycks totalitet vanligen med hjälp av motpoler.
  2. 1:2 Ande och vind är samma ord i hebreiskan; här är det dock tydligt att det är det förstnämnda som avses.
  3. 1:5 Eller en dag, ett dygn. Ordningstalet första används inte i hebreiskan när det inte funnits någon dag innan. Först efter denna ”proto-dag” börjar ordningstal användas (”den andra” osv.). Dag ett var tänkt som mått på alla kommande dagar/dygn. I skapelseberättelsen används dag och dygn synonymt här.
  4. 1:12 Sort, eller art som ordet ofta översätts, är ett mer omfattande ord i hebreiskan än i vårt språk. Ofta syftar det på djur/växter som kan föröka sig sinsemellan (t.ex. hunddjur), men ibland verkar det användas i ännu vidare betydelse (t.ex. kräldjur i v. 24).
  5. 1:16 Underförstått: solen och månen. I en forntida kultur där sol och måne och andra himlakroppar betraktades som gudar och användningen av deras namn kunde ha missförståtts som gudanamn, är det möjligt att författaren medvetet bara kallade dem ljus för att visa att de inte var någonting mer än så.