”Ve över Nebo,
    för det har lagts i ruiner.
Kirjatajim har kommit på skam och erövrats,
    fästningen har kommit på skam och krossats.
² Moab prisas inte mer,
    i Heshbon har man smidit onda planer för dess fall:
’Kom, låt oss göra slut på Moab som nation.’
    Också du, Madmen, ska tystas,
svärdet förföljer dig.
³     Klagorop hörs från Horonajim,
våld och stor förödelse.
⁴     Moab är krossat.
Dess små klagar högt.^[a]
5     Man går uppför Luchits höjd, bittert gråtande.
På vägen ner till Horonajim
    hörs ångestfyllda rop över förödelsen.
⁶ Fly för era liv!
    Bli som buskar i öknen!
⁷ Eftersom du har satt din lit
    till dina gärningar och rikedomar,
ska också du erövras.
    Kemosh ska föras bort i fångenskap
med sina präster och furstar.
⁸     Förgöraren ska komma till varje stad,
ingen stad ska komma undan.
    Dalen ska läggas i ruiner
och slätten förstöras,
    som Herren har sagt.
⁹ Res en gravsten över Moab,^[b]
    för det ska jämnas med marken.
Dess städer ska läggas öde
    och ingen ska kunna bo där.

¹⁰ Förbannad är den
    som inte utför Herrens verk helhjärtat!
Förbannad är den som
    är rädd för att bloda ner sitt svärd!

¹¹ Moab har levt i trygghet sedan sin ungdom,
    ostörd likt vin som lämnats för att vila på dräggen
utan att hällas från kärl till kärl.
    Han har aldrig drivits i landsflykt
och har därför bibehållit både arom och smak.
¹²     Men det kommer en tid, säger Herren,
då jag ska sända vintappare till honom.
    De ska tappa vin ur hans fat, tömma och krossa dem.
¹³ Moab ska skämmas för Kemosh,
    precis som israeliterna skämdes för Betel som de förtröstade på.

¹⁴ Hur kan ni säga:
    ’Vi är hjältar och tappra krigsmän’?
¹⁵ Men nu ska Moab fördärvas,
    och dess städer invaderas.
De bästa av hans unga män drar ut för att slaktas,
    säger Konungen,
härskarornas Herre är hans namn.
¹⁶     Moabs undergång är nära,
dess olycka kommer med hast.
¹⁷     Klaga över honom,
alla ni som finns runt omkring honom,
    alla ni som känner hans rykte.
Säg: ’Hur sönderbruten är inte den starka spiran,
    den praktfulla härskarstaven!’

¹⁸ Stig ner från härligheten
    och sätt dig på den torra marken,
du dotter Divons invånare,
    för Moabs fördärvare kommer mot dig
och förgör dina fästen.
¹⁹     Ställ dig vid vägen och spana,
du Aroers invånare,
    fråga honom som flyr
och henne som försöker komma undan:
    ’Vad är det som har hänt?’
²⁰ Moab har kommit på skam
    och är krossat.
Klaga och gråt!
    Berätta vid Arnon
    att Moab är förstört.
²¹ Domen har kommit över slättlandet,
    över Holon, Jahas, Mefaat,
²²     Divon, Nebo, Bet Divlatajim,
²³     Kirjatajim, Bet Gamul, Bet Meon,
²⁴     Keriot och Bosra
    och över alla andra städer i Moabs land, både nära och fjärran.
²⁵ Moabs horn har huggits av,
    hans arm är bruten, säger Herren.

²⁶ Gör honom drucken,
    för han har förhävt sig mot Herren.
Moab ska vältra sig i sina egna spyor
    och bli till ett åtlöje för alla, också han.
²⁷ Var inte Israel till åtlöje för dig?
    Fann man honom bland tjuvar,
eftersom du skakar på huvudet så ofta du talar om honom?
²⁸     Lämna städerna och bosätt er
i klippan, ni Moabs invånare!
    Var som duvan som bygger sitt bo
inne i gapande klippklyftor!

²⁹ Vi har alla hört om Moabs högfärd,
    hans måttlösa övermod,
hans stolthet, arrogans, överlägsenhet
    och självupphöjelse.
³⁰ Jag känner hans arrogans och tomma prat, säger Herren.
Tomma är deras gärningar.
³¹ Därför jämrar jag mig över Moab,
    klagar över hela Moab och suckar över Kir-Heres män.
³² Mer än över Jaser gråter^[c] jag över dig,
    du Sivmas vinstock.
Dina rankor sträckte sig ut över havet
    och nådde ända till Jasers hav.
Förgöraren har slagit ner
    bland din frukt och din vinskörd.
³³ Glädjen och jublet är borta
    från trädgårdarna, från Moabs land.
Jag har stoppat vinflödet från pressarna,
    ingen trampar druvorna längre.
Det hörs rop, men inga glädjerop.^[d]

³⁴ Från Heshbon och Elale höjs klagan,
    deras rop hörs ända till Jahas,
från Soar till Horonajim och Eglat Shelishia.
    Också Nimrims vatten har blivit till uttorkad mark.
³⁵ I Moab ska jag göra slut på dem som bär fram offer på höjderna
    och tänder rökelse till sina gudar, säger Herren.
³⁶ Därför klagar mitt hjärta över Moab som en flöjt,
    ja mitt hjärta klagar som en flöjt över Kir-Heres män.
Därför är allt deras välstånd som de förvärvat borta.
³⁷     Varje huvud är rakat och varje skägg avklippt.
Varje hand är ristad och var och en har klätt sig i säcktyg.
³⁸     På alla tak och på alla torg i Moab hålls dödsklagan,
för jag har krossat Moab som man krossar en oduglig kruka, säger Herren.
³⁹ ’Ack, Moab är förstört!’ klagar de.
    ’Moab vänder sig bort i skam.’
Moab har blivit till åtlöje och skräck för alla sina grannar.”

”En örn svävar fram
    och breder ut sina vingar över Moab.
⁴¹ Städerna^[e] intas,
    fästningarna erövras.
Den dagen är Moabs hjältar ängsliga
    som kvinnor i barnsnöd.
⁴² Moab ska utplånas som folk
    på grund av sitt övermod inför Herren.
⁴³ Skräck, fallgrop och snara
    ska bli er lott, ni Moabs invånare, säger Herren.
⁴⁴ Den som flyr undan skräcken
    ska falla i gropen,
och den som tar sig upp ur gropen
    ska fastna i snaran.
Jag ska låta ett bestraffningens år drabba Moab, säger Herren.

⁴⁵ I skuggan av Heshbon
    står flyktingarna kraftlösa.
En eld har gått ut från Heshbon,
    en låga från Sichons mitt,
och förtär Moabs tinning
    och hjässan på de larmande stridsmännen.
⁴⁶ Ve dig, Moab!
    Kemoshs folk är slaget,
och dina söner har förts bort i exil,
    dina döttrar till fångenskap.

⁴⁷ Men den dagen kommer, säger Herren,
    då jag ska återupprätta Moab.”