Jakob ger Esau gåvor

32 Jakob startade på nytt sin resa och Guds änglar kom för att möta honom. ² När han såg det sa han: ”Detta är Guds läger”, och han kallade platsen för Machanajim^[a].

³ Jakob skickade nu budbärare till sin bror Esau i Seir, dvs. i landet Edom. ⁴ ”Säg så här till min herre, Esau”, sa Jakob. ”Så här hälsar din tjänare Jakob. Jag har bott tillsammans med Laban tills nu, och ⁵ jag äger oxar, åsnor och får och har många tjänare och tjänarinnor. Jag har skickat detta budskap till dig, min herre, för att jag hoppas att du kommer att vara välvilligt inställd mot oss.”

⁶ Budbärarna återvände med nyheten att Esau redan var på väg för att möta Jakob tillsammans med fyrahundra man. ⁷ Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. ⁸ ”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han.

⁹ Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig, ¹⁰ jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger. ¹¹ Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen. ¹² Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.”

¹³ Jakob stannade där han var under natten och valde av sin egendom ut en gåva åt sin bror Esau: ¹⁴ 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, ¹⁵ 30 kameler med deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar.

¹⁶ Han lämnade dem till sina tjänare, var hjord för sig, och sa till dem att gå före honom och hålla avstånd mellan varje hjord. ¹⁷ Sedan instruerade han tjänaren som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: ’Vems tjänare är du? Vart är du på väg? Vems djur är dessa?’ ¹⁸ så ska du svara: ’De tillhör din tjänare Jakob och är en gåva till hans herre Esau. Han kommer själv strax efter oss!’ ”

¹⁹ Jakob gav samma instruktion till den andra och tredje tjänaren, och sedan till alla de andra som drev hjordarna. Alla skulle säga samma sak till Esau när de mötte honom. ²⁰ De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer strax efter oss”. Han ville nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte. ”Kanske kommer han då att vara vänlig mot mig”, tänkte Jakob. ²¹ Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret.

Jakobs brottningskamp

²² Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe. ²³ Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden. ²⁴ Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. ²⁵ När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra.

²⁶ Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.” ²⁷ ”Vad heter du?” frågade mannen^[b]. ”Jakob”, svarade han. ²⁸ ”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel^[c], för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.” ²⁹ ”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.

³⁰ Jakob kallade platsen Penuel^[d], för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.” ³¹ När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada. ³² Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen^[e] i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob.

¹¹ Medan de gick där och samtalade med varandra, kom plötsligt en vagn av eld och den drogs av hästar som också var av eld. Vagnen körde fram mellan dem och skilde dem åt och Elia fördes i en stormvind upp till himlen.

¹² Elisha såg det och ropade: ”Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!”

När Elia försvann ur sikte, rev Elisha sönder sin mantel. ¹³ Sedan tog han upp Elias kvarlämnade mantel och gick tillbaka till Jordans strand. ¹⁴ Där tog han manteln som fallit av honom och slog med den på vattnet.

”Var är Herren, Elias Gud?” frågade han. När Elisha slog på vattnet, delade det sig, och Elisha kunde gå över.

¹⁵ ”Anden som vilade över Elia är nu över Elisha!” sa profetskaran från Jeriko som stått på avstånd och sett på honom. Sedan gick de fram till Elisha och böjde sig ner på marken inför honom. ¹⁶ De sa till honom: ”Herre, vi, dina tjänare, har femtio duktiga män bland oss. Låt dem gå och leta efter din mästare. Herrens Ande har kanske lyft upp honom på något berg eller kastat ner honom i en dal.” ”Nej, sänd inte ut dem”, svarade Elisha.

¹⁷ Men de var så envisa att han till slut fick ge med sig: ”Låt dem gå och leta då”, sa han. Och femtio män skickades iväg, och de letade i tre dagar, men de hittade inte Elia.

¹⁸ Elisha var fortfarande kvar i Jeriko när de kom tillbaka. ”Jag sa ju att ni inte skulle gå”, sa han.

Elisha

(2:19—8:15; 13:14-25)

Elisha renar Jerikos vatten

¹⁹ Nu talade stadens män till Elisha: ”Staden ligger vackert, som du kan se, herre, men vattnet är mycket dåligt, och det ger missväxt^[a].” ²⁰ ”Hämta åt mig en ny skål och lägg salt i den”, sa profeten. De gav honom då vad han begärde. ²¹ Han gick ut till vattenkällan, kastade saltet i den och sa: ”Så säger Herren: ’Jag har gjort vattnet friskt. Nu ska det inte längre förorsaka död eller missväxt.’ ”

²² Från den stunden var vattnet friskt, precis som Elisha hade sagt.

Elisha blir hånad

²³ Från Jeriko fortsatte han till Betel. När han gick vägen fram, kom det ett gäng pojkar från staden och började driva med honom: ”Upp med dig, flintskalle, upp med dig, flintskalle!” ²⁴ Då vände han sig om, såg på dem och förbannade dem i Herrens namn, och genast kom två björnhonor ut ur skogen och rev ihjäl fyrtiotvå av dem.

²⁵ Sedan gick Elisha till berget Karmel, innan han återvände till Samaria.

Elishas sista profetia och en uppståndelse

¹⁴ När Elisha låg sjuk i den sjukdom som sedan blev hans död, besökte Israels kung Joash honom och grät över honom: ”Min far! Min far! Israels vagnar och ryttare!” sa han.