⁷ Jakob blev alldeles utom sig av skräck. Han delade sin familj och hjordarna och kamelerna i två grupper. ⁸ ”Om Esau anfaller den ena gruppen, kan den andra gruppen kanske fly”, tänkte han.

⁹ Sedan bad Jakob: ”Min farfar Abrahams och min far Isaks Gud, du Herre, som sa till mig att återvända till mina släktingars land och som sa att du skulle vara god mot mig, ¹⁰ jag är ovärdig all den nåd och trofasthet som du har visat mig, din tjänare. När jag gick över Jordan ägde jag ju inget annat än min vandringsstav, och nu har jag dessa två läger. ¹¹ Rädda mig nu från min bror Esaus hand! Jag är rädd att han kommer för att slå ihjäl mig och mödrarna och barnen. ¹² Du har ju lovat att göra gott mot mig och föröka mina ättlingar tills de blir som sanden på stranden, så många att man inte kan räkna dem.”

¹³ Jakob stannade där han var under natten och valde av sin egendom ut en gåva åt sin bror Esau: ¹⁴ 200 getter, 20 bockar, 200 tackor, 20 baggar, ¹⁵ 30 kameler med deras föl, 40 kor, 10 tjurar, 20 åsneston och 10 åsnehingstar.

¹⁶ Han lämnade dem till sina tjänare, var hjord för sig, och sa till dem att gå före honom och hålla avstånd mellan varje hjord. ¹⁷ Sedan instruerade han tjänaren som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: ’Vems tjänare är du? Vart är du på väg? Vems djur är dessa?’ ¹⁸ så ska du svara: ’De tillhör din tjänare Jakob och är en gåva till hans herre Esau. Han kommer själv strax efter oss!’ ”

¹⁹ Jakob gav samma instruktion till den andra och tredje tjänaren, och sedan till alla de andra som drev hjordarna. Alla skulle säga samma sak till Esau när de mötte honom. ²⁰ De skulle också säga: ”Din tjänare Jakob kommer strax efter oss”. Han ville nämligen blidka Esau med gåvorna, innan han mötte honom ansikte mot ansikte. ”Kanske kommer han då att vara vänlig mot mig”, tänkte Jakob. ²¹ Gåvan sändes alltså i förväg medan Jakob tillbringade natten i lägret.

Jakobs brottningskamp

²² Under natten steg Jakob upp, och tog sina båda hustrur, de två slavinnorna och sina elva söner och gick över vid Jabboks vadställe. ²³ Han förde dem tillsammans med alla sina ägodelar över floden. ²⁴ Han blev kvar där ensam, och en man brottades med honom till gryningen. ²⁵ När denne såg att han inte kunde vinna kampen, slog han till Jakob på höften så att den gick ur led när de brottades med varandra.

²⁶ Sedan sa han: ”Släpp mig, för dagen gryr!” Men Jakob svarade: ”Jag tänker inte släppa dig förrän du välsignar mig.” ²⁷ ”Vad heter du?” frågade mannen^[a]. ”Jakob”, svarade han. ²⁸ ”Du ska inte längre heta Jakob”, sa mannen. ”Du ska heta Israel^[b], för du har kämpat med både Gud och människor och segrat.” ²⁹ ”Säg mig, vad heter du?” frågade Jakob. ”Varför frågar du om mitt namn?” sa mannen till honom. Och han välsignade honom där.

³⁰ Jakob kallade platsen Penuel^[c], för han sa: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå är jag fortfarande vid liv.” ³¹ När solen gick upp lämnade han Penuel. Han haltade på grund av sin höftskada. ³² Det är därför som Israels folk än i dag inte äter nervsträngen^[d] i höftmuskeln, för det var på höftbenet, höftnerven, som mannen slog Jakob.

⁷ Men om det skulle finnas någon hos dig som är fattig, en landsman, i någon av städerna i det land som Herren, din Gud, vill ge dig, får du inte vara hård och vägra att hjälpa honom. ⁸ Öppna din hand för honom och låt honom få låna vad han behöver. ⁹ Se till att du inte låter en ond tanke växa fram inom dig bara för att det sjunde året, avskrivningsåret, närmar sig, så att du ser med ont öga på din fattige broder och vägrar att låna ut pengar. Annars kommer den fattige att ropa ut sin nöd inför Herren och du får en synd att svara för. ¹⁰ Ge honom det han behöver utan att klaga, för då kommer Herren att välsigna ditt arbete och allt vad du gör. ¹¹ Det kommer alltid att finnas fattiga i landet och därför ger jag dig detta bud: Ge med öppen hand till din broder, till den fattige och den som är i nöd i ditt land.

Slavar

(2 Mos 21:2-6)

¹² Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller kvinna, har sålt sig till dig som slav, ska han tjäna dig i sex år och sedan måste du frige honom eller henne det sjunde året ¹³ och du får inte skicka i väg slaven tomhänt. ¹⁴ Ge honom en ordentlig avskedsgåva från din hjord och av det som kommer från din tröskplats och din vinpress. Dela med dig åt honom av den välsignelse du själv har fått från Herren, din Gud. ¹⁵ Kom ihåg att du själv var slav i Egypten och att Herren, din Gud, befriade dig. Det är därför jag ger dig denna befallning.

¹⁶ Men om slaven inte vill lämna dig utan säger att han älskar dig och din familj och trivs bra i ditt hus, ¹⁷ då ska du sticka en syl genom hans öra in i dörren. Då blir han din slav för alltid. På samma sätt ska du göra med en slavinna. ¹⁸ Beklaga dig aldrig om du måste frige en slav! Du har under dessa sex år sparat in hela den summa^[a] det skulle ha kostat dig att ha en anställd på det arbete han utfört åt dig. Herren, din Gud, ska välsigna dig i allt vad du gör.

Förstfödda djur

¹⁹ Allt förstfött av hankön från din boskap och dina hjordar ska du avskilja åt Herren, din Gud. Använd inte det förstfödda bland din nötboskap till arbete ute på åkrarna och klipp inte av ullen på det förstfödda bland dina får och getter. ²⁰ Istället ska du och din familj varje år äta dessa djur inför Herren, din Gud, på den plats han väljer ut. ²¹ Men om det förstfödda djuret inte är felfritt, utan är lamt eller blint eller har något annat fel, ska du inte offra det åt Herren, din Gud. ²² Då ska du istället använda det som mat hemma till din familj. Alla rena och orena kan äta det precis som man äter gasell eller hjort. ²³ Men dess blod får du inte äta utan häll ut det på marken som vatten.