David i Sauls tjänst

¹⁴ Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom. ¹⁵ Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som Herren sänt plågar dig. ¹⁶ Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” ¹⁷ Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.”

¹⁸ En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är Herren med honom.” ¹⁹ Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. ²⁰ Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing.

²¹ David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. ²² Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.”

²³ Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom.

¹⁰ Nästa dag kom en ond ande från Herren över Saul och han bar sig åt som en besatt^[a] inne i sitt hus. David spelade på harpan som han brukade. Men Saul hade ett spjut i handen ¹¹ och plötsligt kastade^[b] han det mot David och sa: ”Jag ska nagla fast honom vid väggen!” Två gånger lyckades David vika undan.

¹² Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade lämnat honom själv. ¹³ Därför skickade han bort David och gav honom befälet över en avdelning på tusen man, som David sedan anförde under olika uppdrag.

¹⁴ David lyckades väl i allt han gjorde, för Herren var med honom. ¹⁵ Saul märkte också detta och han blev allt mer rädd för honom. ¹⁶ Men hela Juda och Israel älskade David, eftersom han ledde dem i striderna.

David gifter sig med Sauls dotter

¹⁷ En dag sa Saul till David: ”Jag är beredd att ge dig min dotter Merav till hustru.^[c] Men du måste tjäna mig tappert och kämpa för Herren.” Saul tänkte nämligen för sig själv: ”Jag ska sända ut honom att slåss mot filistéerna och låta dem döda honom, så slipper jag göra det själv.”

¹⁸ ”Skulle jag bli svärson åt själve kungen, jag som kommer från en så obetydlig familj och så enkla förhållanden?” sa David till Saul. ¹⁹ Men när det väl blev dags för bröllop, lät Saul istället gifta bort sin dotter med Adriel från Mechola.

²⁰ Under tiden hade dock Sauls dotter Mikal blivit kär i David och Saul blev glad när han hörde detta. ²¹ ”Jag ska ge henne till honom. Här kommer ännu ett tillfälle: med henne som lockbete kan filistéerna ta honom”, tänkte han för sig själv. Men till David sa han: ”Du kan fortfarande bli min svärson, för jag tänker ge min dotter Mikal till dig.” ²² Sedan bad Saul sina män att tala i enrum med David och låta honom förstå att kungen verkligen tyckte om honom och att de alla älskade honom och ville att han skulle acceptera kungens förslag och bli hans svärson. ²³ Men David svarade: ”Hur kan en fattig och obetydlig man som jag gifta sig med kungens dotter?”

²⁴ När Sauls män rapporterade detta till kungen, ²⁵ sa han till dem: ”Berätta för David att den enda hemgift kungen begär är förhudarna från 100 filistéer som hämnd på sina fiender.” Men vad Saul egentligen ville var att David skulle dödas i striden.

²⁶ David accepterade villkoret för att bli kungens måg och innan tidsfristen gått ut, ²⁷ hade han och hans män dödat 200 filistéer och överlämnat deras förhudar till kungen. Och då gav Saul sin dotter Mikal åt David.

²⁸ När kungen insåg att Herren verkligen var med David och förstod att hans dotter Mikal älskade David^[d], ²⁹ blev han ännu mer rädd för honom. Han blev Davids fiende för all framtid. ³⁰ Men varje gång den filistéiska armén anföll var David mer framgångsrik än Sauls övriga officerare och Davids namn blev välkänt.