1 Krönikeboken 11:1-19:16
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Davids regering
(11:1—29:30)
David blir kung över hela Israel
(2 Sam 5:1-3; 5:6-10)
David intar Jerusalem
11 Hela Israel samlades hos David i Hebron och sa: ”Vi är ditt eget kött och blod, 2 och redan när Saul var kung var det du som anförde Israel i strid. Herren, din Gud, har sagt till dig: ’Du ska vara herde för mitt folk Israel, du ska vara furste över Israel!’ ”
3 Alla de äldste i Israel kom alltså till kung David i Hebron. David slöt ett förbund med dem inför Herren, och de smorde honom till kung över Israel, precis som Herren hade talat genom Samuel.
4 Sedan tågade David och hela Israel mot Jerusalem, alltså Jevus, där jevuséerna bodde. 5 Men jevuséerna sa till David: ”Här kommer du inte in!” David intog då Sions borg, Davids stad, 6 och sa: ”Den som anfaller jevuséerna blir överbefälhavare!” Joav, Serujas son, gick upp först och blev så överbefälhavare. 7 David bosatte sig i borgen, och därför kallades den Davids stad. 8 Han byggde staden runt borgen, från Millo och vidare runt omkring, medan Joav restaurerade återstoden av staden. 9 David blev allt mäktigare, för härskarornas Herre var med honom.
Davids hjältar
(2 Sam 23:8-39)
10 Dessa är de förnämsta bland Davids hjältar, som tillsammans med hela Israel gav hans kungadöme starkt stöd och gjorde honom till kung över hela landet, som Herren hade talat till Israel.
11 Detta är förteckningen över Davids hjältar: Jishbaal, son till en man av Hakmonis släkt, den förnämste bland de trettio[a], som vid ett tillfälle dödade 300 man med sitt spjut.
12 Närmast honom i rang var Elasar, son till Dodo av Achoachs släkt. Han var en av de tre hjältarna. 13 Han var med David vid Pas Dammim, när filistéerna hade samlats till strid. Där fanns en åker full med korn. Israeliterna flydde för filistéerna. 14 De ställde sig mitt på åkern, försvarade den, slog filistéerna, och genom honom utförde Herren en stor räddning.
15 En annan gång gick tre av de trettio förnämsta kämparna ner för klippan till David i Adullams grotta, medan filistéerna hade slagit läger i Refaimdalen, 16 David befann sig i borgen och en filisteisk utpost fanns i Betlehem.
17 David sa längtansfullt: ”Ack om någon kunde hämta lite vatten från källan vid porten till Betlehem!” 18 De tre bröt sig då igenom filistéernas läger och hämtade upp vatten ur brunnen vid Betlehems stadsport och förde det med sig tillbaka till David. Men David vägrade att dricka det och hällde ut det som ett dryckesoffer till Herren 19 och sa: ”Nej, Gud förbjude att jag skulle göra något sådant! Skulle jag dricka blodet av dessa män som riskerat sina liv för att hämta det?” Eftersom de riskerat sina liv för att hämta vattnet, ville han inte dricka det. Sådana var de tre hjältarnas bedrifter.
20 Avishaj, Joavs bror, var befälhavare för de trettio[b]. En gång dödade han 300 man med sitt spjut, och han blev lika berömd som de tre. 21 Hans anseende blev större än någon bland de tre och han blev deras befälhavare, men han räknades inte som en av dem.
22 Benaja var son till Jojada och en tapper soldat från Kavseel. Han gjorde många stordåd och dödade två av Moabs bästa män[c]. Han gick också ner och slog ihjäl ett lejon i en brunn en snöig dag. 23 En annan gång dödade han en storväxt egypter som var 2,5 meter lång och hade ett spjut tjockt som en vävbom. Benaja gick fram till honom beväpnad med en stav. Han ryckte spjutet från egypterns hand och dödade honom med det. 24 Sådana var Benajas, Jojadas sons, bedrifter, och han fick stort anseende bland de tre[d] hjältarna. 25 Han var mer berömd än de trettio, men han räknades inte med bland de tre. David gav honom befälet över sin livvakt.
26 De tappra hjältarna var:
Asael, Joavs bror,
Elchanan, Dodos son, från Betlehem,
27 Shammot från Harod, Heles från Pelet,
28 Ira, Ickeshs son från Tekoa, Avieser från Anatot,
29 Sibbekaj av Hushas släkt, Ilaj av Achoachs släkt,
30 Mahraj från Netofa, Heled, Baanas son, från Netofa,
31 Ittaj, Rivajs son, från Giva i Benjamin, Benaja från Piraton,
32 Huraj från Nachale Gaash, Aviel från Arava,
33 Asmavet från Bachurim, Eljachba från Shaalvon,
34 Hashem från Gison, Jonatan, Shages son, från Harar,
35 Achiam, Sakars[e] son, från Harar[f], Elifal, Urs son,
36 Hefer från Mekera, Achia från Gilo,
37 Hesro från Karmel, Naaraj, Esbajs son,
38 Joel, bror till Natan, Mivchar, Hagris son,
39 Selek från Ammon, Nachraj från Beerot, Joavs, Serujas sons, väpnare,
40 Ira av Jeters släkt, Garev av Jeters släkt,
41 hettiten Uria, Savad, Achlajs son,
42 Adina, Shisas son, av Rubens släkt, Shisas son, som var överhuvud för Rubens stam, tillsammans med trettio andra,
43 Hanan, Maakas son, Joshafat från Meten,
44 Ussia från Ashtarot, Shama och Jeiel, söner till Hotam från Aroer,
45 Jediael, Shimris son, och hans bror Jocha från Tis,
46 Eliel från Machanajim, Jerivaj och Joshavja, Elnaams söner, Jitma från Moab,
47 och Eliel, Oved och Jaasiel från Sova.
Fler ansluter sig till David
12 Dessa är de som förenade sig med David i Siklag, medan han fortfarande gömde sig för Saul, Kishs son. De var bland de kämpar som bistod honom i striden. 2 De var beväpnade med bågar och kunde använda stenslunga med både vänster och höger hand. De var benjaminiter, liksom Saul.
3 Ledaren var Achieser och därefter Joash, söner till Shemaa från Giva, Jesiel och Pelet, söner till Asmavet, Berekja, Jehu från Anatot, 4 Jishmaja från Givon, en av de trettio och deras ledare, Jeremia, Jachasiel, Jochanan, Josavad från Gedera, 5 Elusaj, Jerimot, Bealja, Shemarja, Shefatja från Haruf, 6 Elkana, Jishia, Asarel, Joeser och Jashovam, alla från Korachs släkt, 7 och Joela och Sevadja, söner till Jerocham från Gedor.
8 Några gaditer gick också över till David i bergfästet i öknen. De var alla tappra män, skickliga krigare, som kunde hantera sköld och spjut, med en uppsyn som lejon och snabba som gaseller i bergen.
9 Eser var den främste,
Obadja den andre, Eliav den tredje,
10 Mishmanna den fjärde, Jeremia den femte,
11 Attaj den sjätte, Eliel den sjunde,
12 Jochanan den åttonde, Elsavad den nionde,
13 Jeremia den tionde och Makbannaj den elfte.
14 Dessa män tillhörde Gads stam och var de främsta i hären. Den svagaste av dem kunde jämföras med hundra andra, och den starkaste med tusen. 15 De gick över Jordan i den första månaden, när den svämmade över sina bräddar, och de jagade bort alla dem som bodde i dalarna, både i öster och väster.
16 Andra av Benjamins män och några från Juda kom också till David i bergfästet. 17 Han gick ut och mötte dem och sa till dem: ”Om ni har kommit i fredliga avsikter för att hjälpa mig, är jag villig att förena mig med er. Men om ni har kommit för att förråda mig till mina fiender, fastän jag inte gjort något orätt, då ska våra förfäders Gud se det och döma er.”
18 Då kom Anden över Amasaj, den främste bland de trettio, och han svarade:
”Vi tillhör dig, David,
vi är med dig, Jishajs son!
Välgång och framgång för dig
och för alla som står upp för dig,
för din Gud är din hjälp!”
David tog alltså emot dem och lät dem bli ledare för sin trupp.
19 Några från Manasse gick över till David, när han skulle strida med filistéerna mot Saul. Men de gav dem aldrig någon hjälp, eftersom de filisteiska befälhavarna rådgjorde med varandra och skickade bort honom och sa: ”Det kan kosta oss huvudet, om han går över till sin herre Saul.” 20 När David gick till Siklag, gick dessa män från Manasse över till honom: Adnach, Josavad, Jediael, Mikael, Josavad, Elihu och Silletaj. Alla dessa hade befälet över enheter på tusen man i Manasse. 21 De hjälpte David när han stred mot rövarband. De var tappra och blev befälhavare i hären. 22 Dagligen slöt sig män till David, så att han till slut hade en stor armé, som Guds.
23 Detta är en förteckning över de antal väpnade män som slöt sig till David i Hebron för att kungariket skulle övergå till honom från Saul, så som Herren hade sagt.
24 Från Juda: 6 800 man, krigsrustade med sköld och spjut.
25 Från Simon: 7 100 krigsrustade man.
26 Från Levi: 4 600 man, 27 med Jojada, fursten inom Arons släkt, med 3 700, 28 och Sadok, en modig ung krigare med 22 officerare från sin familj.
29 Från Benjamin, Sauls stam, kom 3 000 man, varav de flesta varit lojala mot Sauls ätt.
30 Från Efraim: 20 800 tappra krigare, alla framstående i sina familjer.
31 Från ena hälften av Manasse: 18 000 man, utsedda för att göra David till kung.
32 Från Isaskar: män som förstod sin tid och visste vad Israel skulle göra, 200 ledare med sina släktingar under sig.
33 Från Sebulon: 50 000 vapenföra män, utrustade med alla slags vapen och fullständigt lojala mot David.
34 Från Naftali: 1 000 officerare och 37 000 man utrustade med sköld och spjut.
35 Från Dan: 28 600 stridsrustade soldater.
36 Från Asher: 40 000 vapenföra och stridsrustade soldater.
37 Från andra sidan Jordan, från Rubens och Gads stammar och den andra hälften av Manasses stam, 120 000 soldater, utrustade med alla slags vapen.
38 Alla dessa stridsmän kom till Hebron frivilligt, beredda att kämpa i leden för att göra David till hela Israels kung. Också de övriga i Israel var enhälligt inställda på att göra David till kung. 39 Männen åt och drack tillsammans med David i tre dagar, för deras familjer försåg dem med proviant, 40 och dessutom förde folk från grannskapet och ända bortifrån Isaskar, Sebulon och Naftali dit mat på åsnor, kameler, mulor och oxar. Mängder av mjöl, fikonkakor, russinkakor, vin, olja, boskap och får fördes dit, och Israel gladde sig.
David för arken till Jerusalem
Ussa vidrör arken och dör
(2 Sam 6:1-11)
13 Sedan David hade rådgjort med alla befälhavarna, med sina officerare med befäl över tusen och hundra, 2 talade han till hela Israel som hade samlats:
”Om det är er önskan och Herrens, vår Guds vilja, så låt oss meddela våra bröder i hela Israels land, även präster och leviter i deras städer och omgivningar, och inbjuda dem att ansluta sig till oss. 3 Och låt oss hämta tillbaka Guds ark hit till oss, för vi har försummat den under Sauls tid.”
4 Alla de närvarande samtyckte till att göra så, eftersom de ansåg att detta var rätt. 5 David samlade alltså hela Israel, ända från Shichor i Egypten upp till Levo-Hamat, för att föra Guds ark från Kirjat-Jearim. 6 David och hela Israel begav sig till Baala, dvs. Kirjat-Jearim i Juda, för att föra tillbaka Herren Guds ark, han som tronar mellan keruberna och efter vilken arken hade fått sitt namn. 7 De placerade Guds ark på en nygjord vagn, och Ussa och Achjo körde vagnen. 8 David och hela Israel gladde sig av hela sin kraft inför Gud med sång och med musik av lyror, harpor, tamburiner, cymbaler och trumpeter.
9 När de kom fram till Kidons tröskplats, snavade oxarna och Ussa räckte ut sin hand för att stödja arken. 10 Då blev Herren vred på Ussa och slog ner honom, därför att han hade rört vid arken. Ussa dog där inför Gud. 11 Men David blev upprörd över att Herren så brutit ner Ussa och kallade platsen Peres Ussa[g], och så heter den fortfarande.
12 David greps nu av fruktan för Gud. Han frågade: ”Hur ska jag kunna föra Guds ark till mig?”
13 Han förde den inte till sig i Davids stad, utan ställde in den hos gatiten Oved-Edom. 14 Guds ark blev kvar i Oved-Edoms hus i tre månader, och Herren välsignade Oved-Edom och hans familj och allt han hade.
David i Jerusalem
(2 Sam 5:11-16; 1 Krön 3:5-8)
14 Kung Hiram i Tyros skickade budbärare till David med stockar av cederträ och murare och snickare för att bygga Davids palats. 2 Nu förstod David att Herren hade befäst hans kungadöme och upphöjt det för hans folk Israels skull.
3 David tog sig fler hustrur i Jerusalem och blev far till fler söner och döttrar. 4 De söner som föddes i Jerusalem hette Shammua[h], Shovav, Natan, Salomo, 5 Jivchar, Elishua, Elpelet, 6 Nogah, Nefeg, Jafia, 7 Elishama, Beeljada och Elifelet.
David besegrar filistéerna
(2 Sam 5:17-25)
8 Filistéerna fick höra att David var smord till kung över hela Israel, och de gav sig ut efter honom. Men David fick höra om det och drog ut mot dem. 9 Filistéerna for fram och plundrade i Refaimdalen. 10 Då frågade David Gud: ”Ska jag dra ut mot filistéerna? Kommer du att överlämna dem åt mig?” Herren svarade: ”Ja, gå! Jag ska överlämna dem åt dig!”
11 Då gick David till anfall vid Baal-Perasim och slog filistéerna där. David sa: ”Gud har brutit ner mina fiender genom min hand, liksom vatten som bryter fram.” Det är därför platsen kallas Baal-Perasim[i].
12 Filistéerna hade övergett sina gudar på platsen, och David gav order om att de skulle brännas upp.
13 Men filistéerna återkom och plundrade dalen igen, 14 och David frågade Gud även denna gång.
”Du ska inte gå efter dem, utan ta en omväg runt bakaträden”, svarade Gud, ”och anfall dem sedan från det hållet. 15 Gå till attack när du hör ljudet som av en här på marsch i trädtopparna. Då har Gud gått före dig för att slå filistéernas armé.” 16 David gjorde som Gud hade befallt honom, och han slog filistéernas armé och förföljde den från Givon ända till Geser.
17 Davids ryktbarhet spred sig till alla länder, och Herren lät alla folk bäva för honom.
Leviterna för arken till Jerusalem
15 David byggde flera hus åt sig i Davids stad, och han gjorde också i ordning en plats åt Guds ark och reste ett tält för den. 2 Sedan sa David: ”Inga andra än leviter får bära Guds ark, för Herren har utvalt dem till att bära Herrens ark och göra tjänst inför honom för alltid.”
3 Sedan samlade David hela Israel i Jerusalem för att föra upp Herrens ark till den plats han hade gjort i ordning för den. 4 Han kallade samman Arons ättlingar och leviter:
5 från Kehats släkt,
med Uriel som ledare och hans släktingar, 120
6 från Meraris släkt,
med Asaja som ledare och hans släktingar, 220
7 från Gershoms släkt,
med Joel som ledare och hans släktingar, 130
8 från Elisafans släkt,
med Shemaja som ledare och hans släktingar, 200
9 från Hebrons släkt,
med Eliel som ledare och hans släktingar, 80
10 från Ussiels släkt,
med Amminadav som ledare och hans släktingar, 112.
11 David kallade också till sig prästerna Sadok och Evjatar, och leviterna Uriel, Asaja, Joel, Shemaja, Eliel och Amminadav.
12 ”Ni är överhuvuden för leviternas familjer”, sa han till dem. ”Rena er nu tillsammans med alla era bröder, så att ni kan föra Herrens, Israels Guds, ark, till den plats som jag har gjort i ordning. 13 Eftersom ni inte var med oss förra gången, bröt Herren, vår Gud, ner en av oss. Vi hade inte rådfrågat honom som vi borde.”
14 Prästerna och leviterna renade sig då för att föra upp Herrens, Israels Guds ark. 15 Sedan bar leviterna Guds ark på sina axlar med bärstänger, precis som Mose hade befallt i enlighet med Herrens ord.
16 David gav också leviternas ledare order att utse sångare och sjunga lovsång till musik av lyra, harpa och cymbal. 17 Leviterna valde Heman, Joels son, och av hans bröder Asaf, Berekjas son, och av deras bröder Etan, Kushajas son, från Meraris släkt.
18 Vidare deras bröder i andra ordningen:
Sakarja, Ben[j], Jaasiel, Shemiramot, Jechiel, Unni, Eliav, Benaja, Maaseja, Mattitja, Eliflehu, Mikneja, Oved-Edom och Jeiel, dörrvaktarna. 19 Heman, Asaf och Etan utsågs att spela på kopparcymbalerna. 20 Sakarja, Jaasiel, Shemiramot, Jechiel, Unni, Eliav, Maaseja och Benaja spelade lyra till alamót[k]. 21 Mattitja, Eliflehu, Mikneja, Oved-Edom, Jeiel och Asasja spelade harpa och ledde sången till sheminit[l]. 22 Kenanja, leviternas sångledare, ledde sången[m]. Det var han skicklig i.
23 Berekja och Elkana var dörrvaktare vid arken. 24 Prästerna Shevanja, Joshafat, Netanel, Amasaj, Sakarja, Benaja och Elieser blåste trumpet framför Guds ark. Oved-Edom och Jechia var dörrvaktare för arken.
25 Sedan begav sig David och de äldste i Israel tillsammans med de högre officerarna till Oved-Edoms hus för att föra upp Herrens förbundsark under jubel. 26 Eftersom Gud hjälpte leviterna, som bar Herrens förbundsark, offrade de sju tjurar och sju baggar. 27 David och leviterna, som bar arken, sångarna och Kenanja, som ledde sången, var alla klädda i mantlar av fint linne. David bar även en linne-efod. 28 Hela Israel förde upp Herrens förbundsark under jubelrop, hornmusik, klang av trumpeter och horn, cymbaler och lyror och harpor.
29 Men när Herrens förbundsark kom fram till Davids stad, såg Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret. Hon såg kung David hoppa och dansa av glädje, och hon föraktade honom.
David prisar Herren
16 Guds ark fördes in i tältet som David hade rest, och de bar fram brännoffer och gemenskapsoffer till Gud.
2 När David avslutat brännoffren, välsignade han folket i Herrens namn, 3 och sedan gav han var och en av israeliterna, både män och kvinnor, en kaka bröd, en dadelkaka och en druvkaka.
4 Han utsåg några leviter att tjänstgöra framför Herrens ark; de skulle åkalla, prisa och lova Herren, Israels Gud.
5 Asaf blev ledare, Sakarja den andre, och sedan Jeiel[n], Shemiramot, Jechiel, Mattitja, Eliav, Benaja, Oved-Edom och Jeiel. De spelade lyra och harpa, Asaf slog på cymbalerna 6 och prästerna Benaja och Jachasiel blåste ständigt på sina trumpeter framför Guds förbundsark.
David lovprisar Herren
(Ps 105:1-15; 96:1-13; 106:1; 106:47-48)
7 Den dagen uppdrog David för första gången Asaf och hans bröder att lovsjunga Herren:
8 ”Prisa Herren, åkalla honom!
Gör hans verk kända för alla folk!
9 Sjung och spela till hans ära,
berätta om alla hans under!
10 Lovprisa hans heliga namn,
låt dem som söker Herren få en innerlig glädje!
11 Vänd er till Herren och hans kraft,
sök honom ständigt!
12 Tänk på de mäktiga gärningar han har gjort,
hans under och den dom som han uttalat,
13 ni som är ättlingar till hans tjänare Israel,
till Jakob[o], hans utvalde.
14 Han är Herren, vår Gud.
Över hela jorden sträcker sig hans domar.
15 Han minns för evigt sitt förbund[p],
sina befallningar för tusen generationer,
16 det förbund som han slöt med Abraham,
och sin ed till Isak.
17 Han bekräftade det till Jakob som en stadga,
till Israel som ett evigt förbund.
18 Han sa: ’Jag ska ge dig Kanaans land
till arv och egendom.’
19 Fastän de[q] var få till antalet,
en liten skara främlingar,
20 och vandrade från folk till folk,
från rike till rike,
21 lät han ingen förtrycka dem,
och han straffade kungar för deras skull.
22 ’Rör inte mina smorda,
skada inte mina profeter!’
23 Sjung till Herrens ära, hela jorden!
Ropa ut hans räddning varje dag!
24 Förkunna hans härlighet bland folken,
berätta för alla människor om hans under!
25 För Herren är stor och högt prisad,
värd att frukta, mer än alla gudar.
26 Folkens alla gudar är avgudar,
men Herren har gjort himlen.
27 Majestät och prakt omger honom,
kraft och glädje finns i hans boning.
28 Ge Herren ära, alla folkslag,
erkänn hans majestät och kraft!
29 Ge Herrens höga namn ära,
kom med era offer till honom,
tillbe Herren i helig skrud![r]
30 Darra inför honom, hela jorden!
Världen står fast, den kan inte rubbas.
31 Låt himlen vara glad och jorden jubla!
Låt dem förkunna bland folken att Herren regerar!
32 Låt havet brusa och allt som finns i det!
Låt fälten glädjas och allt som växer på dem!
33 Skogens alla träd ska susa av lovsånger,
ja, de ska jubla inför Herren,
ty han kommer för att döma jorden.
34 Prisa Herren, för han är god.
Hans nåd varar i evighet.
35 Säg: Rädda oss, Gud, du vår räddare!
Samla oss igen och befria oss från dessa folk,
så att vi får prisa ditt heliga namn
och tacka och lova dig.
36 Lovad vare Herren, Israels Gud,
från evighet till evighet!”
Och allt folket sa: ”Amen!” och prisade Herren.
37 David lämnade Asaf och hans bröder i ständig tjänst inför Herrens förbundsark, enligt föreskrifterna för varje dag, 38 liksom Oved-Edom och hans 68 medhjälpare. Oved-Edom, Jedutuns son, var dörrvaktare tillsammans med Hosa.
39 Prästen Sadok och hans bröder, prästerna, lämnade David kvar vid Herrens boning på offerhöjden i Givon, 40 för att de alltid skulle bära fram brännoffer inför Herren på brännofferaltaret varje morgon och kväll, i enlighet med den lag som Herren hade gett Israel. 41 Med dem var också Heman, Jedutun och andra utvalda, som var utsedda att prisa Herren, för hans nåd varar för evigt. 42 Heman och Jedutun var ansvariga för musiken med trumpet och cymbal och andra instrument till gudstjänstssången. Jedutuns söner var dörrvaktare.
43 Sedan återvände folket hem, var och en till sitt, och David återvände för att välsigna sin familj.
Guds löften till David
(2 Sam 7:1-17)
17 När David hade bott en tid i sitt nya palats, sa han till profeten Natan: ”Här bor jag i ett hus med väggar av cederträ, medan Herrens förbundsark får stå i ett tält!” 2 ”Gör vad du har i sinnet”, svarade Natan, ”för Gud är med dig.”
3 Men samma natt kom Guds ord till Natan:
4 ”Gå och säg till min tjänare David: ’Så säger Herren: ”Du är inte den som ska bygga mig ett hus att bo i. 5 Jag har aldrig bott i hus, utan har ständigt bott i tält och flyttat från det ena stället till det andra, ända sedan jag förde Israel ut ur Egypten. 6 Under hela denna tid som jag förflyttat mig med israeliterna har jag väl aldrig frågat någon av Israels ledare[s], de som jag utsåg till herdar för mitt folk, varför de inte byggt mig ett hus av cederträ?” ’
7 Säg så här till min tjänare David: ’Så säger härskarornas Herre: ”Jag tog dig från betesmarken och fåren, när du var en herde, och har gjort dig till furste över mitt folk Israel. 8 Jag har varit med dig vart du än gått. Jag har utrotat dina fiender framför dig. Jag ska göra ditt namn lika ryktbart som de största på hela jorden. 9 Jag ska bereda en plats åt mitt folk Israel i ett land där de kan få ett hem utan att bli störda. Ogudaktiga folk ska inte längre kunna hota dem som de gjorde tidigare 10 på den tiden när jag tillsatte domare över mitt folk Israel. Jag ska kuva alla dina fiender.
Jag förkunnar nu att Herren ska bygga ett hus åt dig. 11 När dina dagar är till ända och du har gått till dina förfäder, ska jag upphöja din avkomling[t], en av dina söner, på din tron, och jag ska befästa hans kungarike. 12 Han är den som ska bygga ett hus åt mig, och jag ska befästa hans tron för evigt. 13 Jag ska vara hans Far, och han ska vara min son, och jag ska aldrig låta min nåd vika från honom, som jag lät den vika från din företrädare. 14 Jag ska sätta honom över mitt hus och över mitt rike för evigt, och hans tron ska bestå i evighet.” ’ ”
15 Natan berättade för David allt det som Herren hade sagt och uppenbarat.
David böjer sig för Herrens vilja
(2 Sam 7:18-29)
16 Då gick kung David in och satte sig inför Herren och sa:
”Herre Gud, vem är jag och vad är min familj, eftersom du har fört mig ända hit? 17 Skulle inte det du redan har gjort vara nog i dina ögon, o Gud? Nu har du också berättat om framtiden för din tjänares ätt, och du har sett mig som den mest upphöjde bland människor, o Herre, Gud[u]!
18 Vad ska David mera säga till dig inför denna ära du visat din tjänare? Du känner din tjänare. 19 Herre, för din tjänares skull och enligt din vilja, har du gjort allt detta stora och låtit mig få veta alla dessa stora ting.
20 Herre, det finns ingen som du och det finns ingen annan Gud än du! Det har vi hört med våra egna öron. 21 Vilket folk på jorden är som ditt folk Israel, den enda nation på jorden med en Gud som har lett och räddat den åt sig, för att göra sitt namn känt genom stora och mäktiga under och genom att fördriva andra folk för ditt folk, som du har räddat ut ur Egypten? 22 Du har gjort ditt folk Israel till ditt eget för evigt, och du, Herre, har blivit deras Gud.
23 Herre, låt nu det ord stå fast som du har talat om mig, din tjänare, och om min ätt, och gör vad du lovat. 24 Låt det stå fast, och ditt namn kommer att bli ärat i evighet. Människor kommer att säga: ’Härskarornas Herre är verkligen Israels Gud!’ Och din tjänare Davids hus kommer att bestå inför dig.
25 Min Gud, du har uppenbarat för mig, din tjänare, att du vill bygga ett hus åt mig. Därför har jag, din tjänare, frimodighet att be till dig. 26 För du, Herre, är Gud, som har lovat mig, din tjänare, allt detta underbara. 27 Nu har du velat välsigna din tjänares hus, så att det för evigt får bestå inför dig, för du, Herre, har välsignat det, och det är för alltid välsignat.”
Davids erövringar
(2 Sam 8:1-14)
David besegrar många fiender
18 Efter en tid besegrade David filistéerna, underkuvade dem och intog Gat med dess kringliggande städer från dem.
2 Han besegrade också moabiterna och tvingade folket att underordna sig och betala skatt.
3 Han besegrade också kung Hadadeser i Sova ända bort till Hamat, när Hadadeser stod i begrepp att stärka sin kontroll över floden Eufrat. 4 David tillfångatog 1 000 av hans vagnar med 7 000 soldater i vagnar och 20 000 fotsoldater. Han skar av hälsenorna på alla hästar utom på ett hundratal.
5 När araméerna kom från Damaskus till kung Hadadesers hjälp, slog David ner och dödade 22 000 av dem. 6 Han förlade garnisoner bland araméerna i Damaskus och tvingade dem att underordna sig och betala skatt. Herren lät David vinna seger vart han än drog ut.
7 De guldsköldar som tillhörde kung Hadadesers officerare tog David med sig till Jerusalem. 8 Han tog också stora mängder koppar från Hadadesers städer Tivchat och Kun. Salomo använde den sedan till att göra kopparhavet, pelarna och kopparkärlen.
9 När kung Tou från Hamat hörde att David hade besegrat Sovas kung Hadadesers armé, 10 skickade han sin son Hadoram för att hälsa på och gratulera David till segern över Hadadeser, som hade fört krig mot Tou. Hadoram förde med sig gåvor av guld, silver och koppar.
11 Kung David helgade dem åt Herren, precis som det silver och guld han tagit från de besegrade folken: araméerna, moabiterna, ammoniterna, filistéerna och amalekiterna.
12 Avishaj, Serujas son, dödade 18 000 edoméer i Saltdalen. 13 Han förlade trupper i Edom, och edoméerna blev underordnade David. Herren gav David seger var han än drog fram.
14 David regerade över hela Israel och sörjde för lag och rätt för hela sitt folk. 15 Joav, Serujas son, var överbefälhavare för hären. Joshafat, Achiluds son, var kansler. 16 Sadok, Achituvs son, och Achimelek, Evjatars son, var präster, och Shavsha var kungens sekreterare. 17 Benaja, Jojadas son, var chef för keretéerna och peletéerna, och Davids söner var de främsta männen vid kungens sida.
Davids armé möter ammoniterna
(2 Sam 10:1-19)
19 En tid därefter dog Ammons kung Nachash och hans son efterträdde honom. 2 ”Jag vill visa min vänskap mot Nachashs son Hanun, eftersom hans far visade mig vänskap”, tänkte David och sände budbärare för att beklaga hans fars död.
Men när Davids sändebud kom till Hanun i ammoniternas land för att trösta honom, 3 sa de ammonitiska furstarna till honom: ”Låt inte lura dig att David har skickat hit de där männen med tröst för din fars skull! De har kommit hit för att spionera och spana, för att de ska kunna inta landet.” 4 Hanun grep då Davids sändebud, lät raka av dem skägget och klippa av nedre hälften av deras kläder, innan han skickade iväg dem.
5 Man gick till David och berättade vad som hänt, och David skickade män att möta dem, eftersom de hade blivit så kränkta. Han uppmanade dem att stanna kvar i Jeriko tills skägget hade vuxit ut och sedan komma tillbaka.
6 När ammoniterna förstod att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och ammoniterna tusen talenter[v] silver för att leja vagnar och ryttare från de arameiska rikena Naharajim, Maaka och Sova. 7 De lejde 32 000 vagnar, och kungen av Maaka själv och hela hans armé ställde upp. De slog läger vid Medeva, och ammoniterna mobiliserades från sina städer för att strida.
8 När David fick höra detta, skickade han ut Joav med hela hären, elittrupperna. 9 Ammoniterna ställde upp utanför stadsporten, medan de kungar som kommit dit fanns för sig ute på det öppna fältet.
10 När Joav insåg att han hade fientliga styrkor både framför och bakom sig, valde han ut de bästa krigarna i Israel och ställde upp dem mot araméerna. 11 Resten av armén överlämnade han åt sin bror Avishaj, och de ställde upp sig mot ammoniterna.
12 Joav sa: ”Om araméerna är för starka för mig, får du komma och rädda mig. Och om ammoniterna är för starka för dig, kommer jag och räddar dig. 13 Var stark och modig, och låt oss kämpa tappert för vårt folk och för vår Guds städer! Sedan gör Herren vad han finner vara bäst.”
14 När Joav och hans soldater anföll araméerna, flydde de för honom. 15 När ammoniterna såg att araméerna flydde, flydde de för hans bror Avishaj in i staden. Då återvände Joav till Jerusalem.
16 Men när araméerna insåg att de hade blivit besegrade av Israel, skickade de efter förstärkning från araméer på andra sidan floden Eufrat, och de kom anförda av Shofak, överbefälhavaren över Hadadesers här.
Footnotes
- 11:11 Enligt vissa Septuaginta-handskrifter tre. Jfr v. 12 och 2 Sam 23:11. Det är också möjligt att de trettio bara ska tolkas som hjältarna. Även senare i texten råder det en viss osäkerhet huruvida det är de tre eller de trettio som avses.
- 11:20 Se not till v. 11.
- 11:22 två av Moabs bästa män kan också översättas de två sönerna till Ariel från Moab.
- 11:24 Se not till v. 11.
- 11:35 Sharar i 2 Sam 23:33.
- 11:35 Arar i 2 Sam 23:33.
- 13:11 Peres är en anspelning på det hebreiska verbet för bryta ner, bröt ner Ussa. Jfr 2 Sam 6:8.
- 14:4 Shima i 3:5.
- 14:11 En anspelning på det hebreiska ordet för genombrott, Gud bryter fram.
- 15:18 Ben betyder son och brukar översättas. Här är dock dess ev. samhörighet med föregående namn oklar.
- 15:20 Betyder till unga kvinnor. Kanske en musikalisk term eller benämning på en känd sång. Samma uttryck förekommer i överskrifter till Ps 46.
- 15:21 Även här, som i föregående vers, finns en, troligen musikalisk term, sheminit, vars betydelse är okänd.
- 15:22 Eller: Kenanja, ledare for leviterna som skulle bära arken, ledde flyttningen.
- 16:5 Enligt 15:18 Jaasiel.
- 16:13 Jakob, Israel, se 1 Mos 32:28. Upprepningen är en ofta förekommande poetisk form, parallellism.
- 16:15 Enligt den masoretiska texten: Kom för alltid ihåg hans förbund. Jfr även Ps 105:8.
- 16:19 Enligt Septuaginta; se även Ps 105:12. Enligt den masoretiska texten ni.
- 16:29 I helig skrud kan syfta på Herrens härlighet, eller på den dräkt prästerna använde.
- 17:6 Ordagrant: domare.
- 17:11 Bokstavligen din säd. Se not till 1 Mos 12:7
- 17:17 Innebörden i den sista delen av versen är oklar och översättningen därför osäker.
- 19:6 En talent var ungefär 34 kilo; här är det alltså frågan om ca 35 ton silver.
1 Krönikeboken 11:1-29:9
Svenska 1917
11 Då församlade sig hela Israel till David i Hebron och sade: »Vi äro ju ditt kött och ben.
2 Redan för länge sedan, redan då Saul ännu var konung, var det du som var ledare och anförare för Israel. Och till dig har HERREN, din Gud, sagt: Du skall vara en herde för mitt folk Israel, ja, du skall vara en furste över mitt folk Israel.»
3 När så alla de äldste i Israel kommo till konungen i Hebron, slöt David ett förbund med dem där i Hebron, inför HERREN; och sedan smorde de David till konung över Israel, i enlighet med HERRENS ord genom Samuel.
4 Och David drog med hela Israel till Jerusalem, det är Jebus; där befunno sig jebuséerna, som ännu bodde kvar i landet.
5 Och invånarna i Jebus sade till David: »Hitin kommer du icke.» Men David intog likväl Sions borg, det är Davids stad
6 Och David sade: »Vemhelst som först slår ihjäl en jebusé, han skall bliva hövding och anförare.» Och Joab, Serujas son, kom först ditupp och blev så hövding.
7 Sedan tog David sin boning i bergfästet; därför kallade man det Davids stad.
8 Och han uppförde befästningsverk runt omkring staden, från Millo och allt omkring; och Joab återställde det övriga av staden.
9 Och David blev allt mäktigare och mäktigare, och HERREN Sebaot var med honom
10 Och dessa äro de förnämsta bland Davids hjältar, vilka gåvo honom kraftig hjälp att bliva konung, de jämte hela Israel, och så skaffade honom konungaväldet, enligt HERRENS ord angående Israel.
11 Detta är förteckningen på Davids hjältar: Jasobeam, son till en hakmonit, den förnämste bland kämparna, han som svängde sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna på en gång.
12 Och efter honom kom ahoaiten Eleasar, son till Dodo; han var en av de tre hjältarna.
13 Han var med David vid Pas-Dammim, när filistéerna där hade församlat sig till strid. Och där var ett åkerstycke, fullt med korn. Och folket flydde för filistéerna.
14 Då ställde de sig mitt på åkerstycket och försvarade det och slogo filistéerna; och HERREN lät dem så vinna en stor seger.
15 En gång drogo tre av de trettio förnämsta männen ned över klippan till David vid Adullams grotta, medan en avdelning filistéer var lägrad i Refaimsdalen.
16 Men David var då på borgen, under det att en filisteisk utpost fanns i Bet-Lehem.
17 Och David greps av lystnad och sade: »Ack att någon ville giva mig vatten att dricka från brunnen vid Bet-Lehems stadsport!»
18 Då bröto de tre sig igenom filistéernas läger och hämtade vatten ur brunnen vid Bet-Lehems stadsport och togo det och buro det till David. Men David ville icke dricka det, utan göt ut det såsom ett drickoffer åt HERREN.
19 Han sade nämligen: »Gud låte det vara fjärran ifrån mig att jag skulle göra detta! Skulle jag dricka dessa mäns blod, som hava vågat sina liv? Ty med fara för sina liv hava de burit det hit.» Och han ville icke dricka det. Sådana ting hade de tre hjältarna gjort.
20 Absai, Joabs broder, var den förnämste av tre andra; han svängde en gång sitt spjut över tre hundra som hade blivit slagna. Och han hade ett stort namn bland de tre.
21 Han var dubbelt mer ansedd än någon annan i detta tretal, och han var deras hövitsman, men upp till de tre första kom han dock icke.
22 Vidare Benaja, son till Jojada, som var son till en tapper, segerrik man från Kabseel; han slog ned de två Arielerna i Moab, och det var han som en snövädersdag steg ned och slog ihjäl lejonet i brunnen.
23 Han slog ock ned den egyptiske mannen som var så reslig: fem alnar lång. Fastän egyptiern i handen hade ett spjut som liknade en vävbom, gick han ned mot honom, väpnad allenast med sin stav. Och han ryckte spjutet ur egyptiern hand och dräpte honom med hans eget spjut.
24 Sådana ting hade Benaja, Jojadas son, gjort. Och han hade ett stort namn bland de tre hjältarna.
25 Ja, han var mer ansedd än någon av de trettio, men upp till de tre första kom han icke. Och David satte honom till anförare för sin livvakt.
26 De tappra hjältarna voro: Asael, Joabs broder, Elhanan, Dodos son, från Bet-Lehem;
27 haroriten Sammot; peloniten Heles;
28 tekoaiten Ira, Ickes' son; anatotiten Abieser;
29 husatiten Sibbekai; ahoaiten Ilai;
30 netofatiten Maherai; netofatiten Heled, Baanas son;
31 Itai, Ribais son, från Gibea i Benjamins barns stam; pirgatoniten Benaja;
32 Hurai från Gaas' dalar; arabatiten Abiel;
33 baharumiten Asmavet; saalboniten Eljaba;
34 gisoniten Bene-Hasem; harariten Jonatan, Sages son;
35 harariten Ahiam, Sakars son; Elifal, Urs son;
36 mekeratiten Hefer; peloniten Ahia;
37 Hesro från Karmel; Naarai, Esbais son;
38 Joel, broder till Natan; Mibhar, Hagris son;
39 ammoniten Selek; berotiten Naherai, vapendragare åt Joab, Serujas son;
40 jeteriten Ira; jeteriten Gareb;
41 hetiten Uria; Sabad, Alais son;
42 rubeniten Adina, Sisas son, en huvudman bland rubeniterna, och jämte honom trettio andra;
43 Hanan, Maakas son, och mitniten Josafat;
44 astarotiten Ussia; Sama och Jeguel, aroeriten Hotams söner;
45 Jediael, Simris son, och hans broder Joha, tisiten;
46 Eliel-Hammahavim samt Jeribai och Josauja, Elnaams söner, och moabiten Jitma;
47 slutligen Eliel, Obed och Jaasiel-Hammesobaja.
12 Och dessa voro de som kommo till David i Siklag, medan han ännu höll sig undan för Saul, Kis' son; de hörde till de hjältar som bistodo honom under kriget.
2 De voro väpnade med båge och skickliga i att, både med höger och med vänster hand, slunga stenar och avskjuta pilar från bågen. Av Sauls stamfränder, benjaminiterna, kommo:
3 Ahieser, den förnämste, och Joas, gibeatiten Hassemaas söner; Jesuel och Pelet, Asmavets söner; Beraka; anatotiten Jehu;
4 gibeoniten Jismaja, en av de trettio hjältarna, anförare för de trettio; Jeremia; Jahasiel; Johanan; gederatiten Josabad;
5 Eleusai; Jerimot; Bealja; Semarja; harufiten Sefatja;
6 koraiterna Elkana, Jissia, Asarel, Joeser och Jasobeam;
7 Joela och Sebadja, söner till Jeroham, av strövskaran.
8 Och av gaditerna avföllo några och gingo till David i bergfästet i öknen, tappra män, krigsmän skickliga att strida, rustade med sköld och spjut; de hade en uppsyn såsom lejon och voro snabba såsom gaseller på bergen:
9 Eser, den förnämste, Obadja, den andre, Eliab, den tredje,
10 Masmanna, den fjärde, Jeremia, den femte,
11 Attai, den sjätte, Eliel, den sjunde,
12 Johanan, den åttonde, Elsabad, den nionde,
13 Jeremia, den tionde, Makbannai, den elfte.
14 Dessa hörde till Gads barn och till de förnämsta i hären; den ringaste av dem var ensam så god som hundra, men den ypperste så god som tusen.
15 Dessa voro de som i första månaden gingo över Jordan, när den var full över alla sina bräddar, och som förjagade alla dem som bodde i dalarna, åt öster och åt väster.
16 Av Benjamins och Juda barn kommo några män till David ända till bergfästet.
17 Då gick David ut emot dem och tog till orda och sade till dem: »Om I kommen till mig i fredlig avsikt och viljen bistå mig, så är mitt hjärta redo till förening med eder; men om I kommen för att förråda mig åt mina ovänner, fastän ingen orätt är i mina händer, då må våra fäders Gud se därtill och straffa det.»
18 Men Amasai, den förnämste bland de trettio, hade blivit beklädd med andekraft, och han sade: »Dina äro vi, David, och med dig stå vi, du Isais son. Frid vare med dig, frid, och frid vare med dem som bistå dig ty din Gud har bistått dig!» Och David tog emot dem och gav dem plats bland de förnämsta i sin skara.
19 Från Manasse gingo några över till David, när han med filistéerna drog ut i strid mot Saul, dock fingo de icke bistå dessa; ty när filistéernas hövdingar hade rådplägat, skickade de bort honom, i det de sade: »Det gäller huvudet för oss, om han går över till sin herre Saul.
20 När han då drog till Siklag, gingo dessa från Manasse över till honom: Adna, Josabad, Jediael, Mikael, Josabad, Elihu och Silletai, huvudmän för de ätter som tillhörde Manasse.
21 Dessa bistodo David mot strövskaran, ty de voro allasammans tappra stridsmän och blevo hövitsmän i hären.
22 Dag efter dag kommo nämligen allt flera till David för att bistå honom, så att hans läger blev övermåttan stort.
23 Detta är de tal som angiva summorna av det väpnade krigsfolk som kom till David i Hebron, för att efter HERRENS befallning flytta Sauls konungamakt över på honom:
24 Juda barn, som buro sköld och spjut, sex tusen åtta hundra, väpnade till strid;
25 av Simeons barn tappra krigsmän, sju tusen ett hundra;
26 av Levi barn fyra tusen sex hundra;
27 därtill Jojada, fursten inom Arons släkt, och med honom tre tusen sju hundra;
28 så ock Sadok, en tapper yngling, med sin familj, tjugutvå hövitsmän;
29 av Benjamins barn, Sauls stamfränder, tre tusen (ty ännu vid den tiden höllo de flesta av dem troget med Sauls hus);
30 av Efraims barn tjugu tusen åtta hundra, tappra stridsmän, namnkunniga män i sina familjer;
31 av ena hälften av Manasse stam aderton tusen namngivna män, som kommo för att göra David till konung;
32 av Isaskars barn kommo män som väl förstodo tidstecknen och insågo vad Israel borde göra, två hundra huvudmän, därtill alla deras stamfränder under deras befäl;
33 av Sebulon stridbara män, rustade till krig med alla slags vapen, femtio tusen, som samlades endräktigt;
34 av Naftali ett tusen hövitsmän, och med dem trettiosju tusen, väpnade med sköld och spjut;
35 av daniterna krigsrustade män, tjuguåtta tusen sex hundra;
36 av Aser stridbara män, rustade till krig, fyrtio tusen;
37 och från andra sidan Jordan, av rubeniterna, gaditerna och andra hälften av Manasse stam, ett hundra tjugu tusen, väpnade med alla slags vapen som brukas vid krigföring.
38 Alla dessa krigsmän, ordnade till strid, kommo i sina hjärtans hängivenhet till Hebron för att göra David till konung över hela Israel. Också hela det övriga Israel var enigt i att göra David till konung.
39 Och de voro där hos David i tre dagar och åto och drucko, ty deras bröder hade försett dem med livsmedel.
40 De som bodde närmast dem, ända upp till Isaskar, Sebulon och Naftali, tillförde dem ock på åsnor, kameler, mulåsnor och oxar livsmedel i myckenhet till föda: mjöl, fikonkakor och russinkakor, vin och olja, fäkreatur och småboskap; ty glädje rådde i Israel.
13 Och David rådförde sig med över- och underhövitsmännen, med alla furstarna.
2 Sedan sade David till Israels hela församling: »Om I så finnen för gott, och om detta är från HERREN, vår Gud, så låt oss sända bud åt alla håll till våra övriga bröder i alla Israels landsändar, och därjämte till prästerna och leviterna i de städer kring vilka de hava sina utmarker, att de må församla sig till oss;
3 och låt oss flytta vår Guds ark till oss, ty i Sauls tid frågade vi icke efter den.»
4 Och hela församlingen svarade att man skulle göra så, ty förslaget behagade hela folket.
5 Så församlade då David hela Israel, från Sihor i Egypten ända dit där vägen går till Hamat, för att hämta Guds ark från Kirjat-Jearim.
6 Och David drog med hela Israel upp till Baala, det är Kirjat-Jearim, som hör till Juda, för att därifrån föra upp Guds, HERRENS, ark, hans som tronar på keruberna, och efter vilken den hade fått sitt namn.
7 Och de satte Guds ark på en ny vagn och förde den bort ifrån Abinadabs hus; och Ussa och Ajo körde vagnen.
8 Och David och hela Israel fröjdade sig inför Gud av all makt, med sånger och med harpor, psaltare, pukor, cymbaler och trumpeter.
9 Men när de kommo till Kidonslogen, räckte Ussa ut sin hand för att fatta I arken, ty oxarna snavade.
10 Då upptändes HERRENS vrede mot Ussa, och därför att han hade räckt ut sin hand mot arken, slog han honom, så att han föll ned död där inför Gud.
11 Men det gick David hårt till sinnes att HERREN så hade brutit ned Ussa; och han kallade det stället Peres-Ussa, såsom det heter ännu i dag.
12 Och David betogs av sådan fruktan för Gud på den dagen, att han sade: »Huru skulle jag töras låta föra Guds ark till mig?»
13 Därför lät David icke flytta in arken till sig i Davids stad, utan lät sätta in den i gatiten Obed-Edoms hus.
14 Sedan blev Guds ark kvar vid Obed-Edoms hus, där den stod i sitt eget hus, i tre månader; men HERREN välsignade Obed-Edoms hus och allt vad som hörde honom till.
14 Och Hiram, konungen i Tyrus, skickade sändebud till David med cederträ, därjämte ock murare och timmermän, för att de skulle bygga honom ett hus.
2 Och David märkte att HERREN hade befäst honom såsom konung över Israel; ty han hade låtit hans rike bliva övermåttan upphöjt, för sitt folk Israels skull.
3 Och David tog sig ännu flera hustrur i Jerusalem, och David födde ännu flera söner och döttrar.
4 Dessa äro namnen på de söner som han fick i Jerusalem: Sammua, Sobab, Natan, Salomo,
5 Jibhar, Elisua, Elpelet,
6 Noga, Nefeg, Jafia,
7 Elisama, Beeljada och Elifelet.
8 Men när filistéerna hörde att David hade blivit smord till konung över hela Israel, drogo de allasammans upp för att fånga David. När David hörde detta, drog han ut mot dem.
9 Då nu filistéerna hade fallit in i Refaimsdalen och där företogo plundringståg,
10 frågade David Gud: »Skall jag draga upp mot filistéerna? Vill du då giva dem i min hand?» HERREN svarade honom: »Drag upp; jag vill giva dem i din hand.»
11 Och de drogo upp till Baal-Perasim, och där slog David dem. Då sade David: »Gud har brutit ned mina fiender genom min hand, likasom en vattenflod bryter ned.» Därav fick det stället namnet Baal-Perasim.
12 De lämnade där efter sig sina gudar; och David befallde att dessa skulle brännas upp i eld.
13 Men filistéerna företogo ännu en gång plundringståg i dalen.
14 När David då åter frågade Gud, svarade Gud honom: »Du skall icke draga upp efter dem; du må kringgå dem på en omväg, så att du kommer över dem från det håll där bakaträden stå.
15 Så snart du sedan hör ljudet av steg i bakaträdens toppar, drag då ut till strid, ty då har Gud dragit ut framför dig till att slå filistéernas här.»
16 David gjorde såsom Gud hade bjudit honom; och de slogo filistéernas här och förföljde dem från Gibeon ända till Geser.
17 Och ryktet om David gick ut i alla länder, och HERREN lät fruktan för honom komma över alla folk.
15 Och han uppförde åt sig hus i Davids stad; sedan beredde han en plats åt Guds ark och slog upp ett tält åt den.
2 Därvid befallde David: »Inga andra än leviterna må bära Guds ark; ty dem har HERREN utvalt till att bära Guds ark och till att göra tjänst inför honom för evärdlig tid.»
3 Och David församlade hela Israel till Jerusalem för att hämta HERRENS ark upp till den plats som han hade berett åt den.
4 Och David samlade tillhopa Arons barn och leviterna;
5 av Kehats barn: Uriel, deras överste, och hans bröder, ett hundra tjugu;
6 av Meraris barn: Asaja, deras överste, och hans bröder, två hundra tjugu;
7 av Gersoms barn: Joel, deras överste, och hans bröder, ett hundra trettio;
8 av Elisafans barn: Semaja, deras överste, och hans bröder, två hundra;
9 av Hebrons barn: Eliel, deras överste, och hans bröder, åttio;
10 av Ussiels barn: Amminadab, deras överste, och hans bröder, ett hundra tolv.
11 Och David kallade till sig prästerna Sadok och Ebjatar jämte leviterna Uriel, Asaja, Joel, Semaja, Eliel och Amminadab.
12 Och han sade till dem: »I ären huvudmän för leviternas familjer. Helgen eder tillika med edra bröder, och hämten så HERRENS, Israels Guds, ark upp till den plats som jag har berett åt den.
13 Ty därför att I förra gången icke voren tillstädes var det som HERREN, vår Gud, bröt ned en av oss, till straff för att vi icke sökte honom så, som tillbörligt var.»
14 Då helgade prästerna och leviterna sig till att hämta upp HERRENS, Israels Guds, ark.
15 Och såsom Mose hade bjudit i enlighet med HERRENS ord, buro nu Levi barn Guds ark med stänger, som vilade på deras axlar.
16 Och David sade till de översta bland leviterna att de skulle förordna sina bröder sångarna till tjänstgöring med musikinstrumenter, psaltare, harpor och cymbaler, som de skulle låta ljuda, under det att de höjde glädjesången.
17 Leviterna förordnade då Heman, Joels son, och av hans bröder Asaf, Berekjas son, och av dessas bröder, Meraris barn, Etan, Kusajas son,
18 och jämte dem deras bröder av andra ordningen Sakarja, Ben, Jaasiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Benaja, Maaseja, Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom och Jegiel, dörrvaktarna.
19 Och sångarna, Heman, Asaf och Etan, skulle slå kopparcymbaler.
20 Sakarja, Asiel, Semiramot, Jehiel, Unni, Eliab, Maaseja och Benaja skulle spela på psaltare, till Alamót.
21 Mattitja, Elifalehu, Mikneja, Obed-Edom, Jegiel och Asasja skulle leda sången med harpor, till Seminit.
22 Kenanja, leviternas anförare, när de buro, skulle undervisa i att bära, ty han var kunnig i sådant.
23 Berekja och Elkana skulle vara dörrvaktare vid arken.
24 Sebanja, Josafat, Netanel, Amasai, Sakarja, Benaja och Elieser, prästerna, skulle blåsa i trumpeter framför Guds ark. Slutligen skulle Obed-Edom och Jehia vara dörrvaktare vid arken.
25 Så gingo då David och de äldste i Israel och överhövitsmännen åstad för att hämta HERRENS förbundsark upp ur Obed-Edoms hus, under jubel.
26 Och då Gud skyddade leviterna som buro HERRENS förbundsark, offrade man sju tjurar och sju vädurar.
27 Därvid var David klädd i en kåpa av fint linne; så voro ock alla leviterna som buro arken, så ock sångarna och Kenanja, som anförde sångarna, när de buro. Och därjämte bar David en linne-efod.
28 Och hela Israel hämtade upp HERRENS förbundsark under jubel och basuners ljud; och man blåste i trumpeter och slog cymbaler och lät psaltare och harpor ljuda.
29 När då HERRENS förbundsark kom till Davids stad, blickade Mikal, Sauls dotter, ut genom fönstret, och då hon såg konung David dansa och göra sig glad, fick hon förakt för honom i sitt hjärta.
16 Sedan de hade fört Guds ark ditin, ställde de den i tältet som David hade slagit upp åt den, och framburo därefter brännoffer och tackoffer inför Guds ansikte.
2 När David hade offrat brännoffret och tackoffret, välsignade han folket i HERRENS namn.
3 Och åt var och en av alla israeliterna, både man och kvinna, gav han en kaka bröd, ett stycke kött och en druvkaka.
4 Och han förordnade vissa leviter till att göra tjänst inför HERRENS ark, för att de skulle prisa, tacka och lova HERREN, Israels Gud:
5 Asaf såsom anförare, näst efter honom Sakarja, och vidare Jegiel, Semiramot, Jehiel, Mattitja, Eliab, Benaja, Obed-Edom och Jegiel med psaltare och harpor; och Asaf skulle slå cymbaler.
6 Men prästerna Benaja och Jahasiel skulle beständigt stå med sina trumpeter framför Guds förbundsark.
7 På den dagen var det som David först fastställde den ordningen att man genom Asaf och hans bröder skulle tacka HERREN på detta sätt:
8 »Tacken HERREN, åkallen hans namn, gören hans gärningar kunniga bland folken.
9 Sjungen till hans ära, lovsägen honom, talen om alla hans under.
10 Berömmen eder av hans heliga namn; glädje sig av hjärtat de som söka HERREN.
11 Frågen efter HERREN och hans makt, söken hans ansikte beständigt.
12 Tänken på de underbara verk som han har gjort, på hans under och hans muns domar,
13 I Israels, hans tjänares, säd, I Jakobs barn, hans utvalda.
14 Han är HERREN, vår Gud; över hela jorden gå hans domar.
15 Tänken evinnerligen på hans förbund, intill tusen släkten på vad han har stadgat,
16 på det förbund han slöt med Abraham och på hans ed till Isak.
17 Han fastställde det för Jakob till en stadga, för Israel till ett evigt förbund;
18 han sade: 'Åt dig vill jag giva Kanaans land, det skall bliva eder arvedels lott.'
19 Då voren I ännu en liten hop, I voren ringa och främlingar därinne.
20 Och de vandrade åstad ifrån folk till folk ifrån ett rike bort till ett annat.
21 Han tillstadde ingen att göra dem skada, han straffade konungar för deras skull:
22 'Kommen icke vid mina smorda, och gören ej mina profeter något ont.'
23 Sjungen till HERRENS ära, alla länder, båden glädje var dag, förkunnen hans frälsning.
24 Förtäljen bland hedningarna hans ära, bland alla folk hans under.
25 Ty stor är HERREN och högt lovad, och fruktansvärd är han mer än alla gudar.
26 Ty folkens alla gudar äro avgudar, men HERREN är den som har gjort himmelen.
27 Majestät och härlighet äro inför hans ansikte, makt och fröjd i hans boning.
28 Given åt HERREN, I folkens släkter, given åt HERREN ära och makt;
29 given åt HERREN hans namns ära, bären fram skänker och kommen inför hans ansikte, tillbedjen HERREN i helig skrud.
30 Bäven för hans ansikte, alla länder; se, jordkretsen står fast och vacklar icke.
31 Himmelen vare glad, och jorden fröjde sig, och bland hedningarna säge man: 'HERREN är nu konung!'
32 Havet bruse och allt vad däri är, marken glädje sig och allt som är därpå;
33 ja, då juble skogens träd inför HERREN, ty han kommer för att döma jorden.
34 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen,
35 och sägen: 'Fräls oss, du vår frälsnings Gud, församla oss och rädda oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov.'
36 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet!» Och allt folket sade: »Amen», och lovade HERREN.
37 Och han gav där, inför HERRENS förbundsark, åt Asaf och hans bröder uppdraget att beständigt göra tjänst inför arken, var dag med de för den dagen bestämda sysslorna.
38 Men Obed-Edom och deras bröder voro sextioåtta; och Obed-Edom, Jedituns son, och Hosa gjorde han till dörrvaktare.
39 Och prästen Sadok och hans bröder, prästerna, anställde han inför HERRENS tabernakel, på offerhöjden i Gibeon,
40 för att de beständigt skulle offra åt HERREN brännoffer på brännoffersaltaret, morgon och afton, och göra allt vad som var föreskrivet i HERRENS lag, den som han hade givit åt Israel;
41 och jämte dem Heman och Jedutun och de övriga namngivna utvalda, på det att de skulle tacka HERREN, därför att hans nåd varar evinnerligen.
42 Och hos dessa, nämligen Heman och Jedutun, förvarades trumpeter och cymbaler åt dem som skulle spela, så ock andra instrumenter som hörde till gudstjänsten. Och Jedutuns söner gjorde han till dörrvaktare.
43 Sedan gick allt folket hem, var och en till sitt; men David vände om för att hälsa sitt husfolk.
17 Då nu David satt i sitt hus, sade han till profeten Natan: »Se, jag bor i ett hus av cederträ, under det att HERRENS förbundsark står under ett tält.»
2 Natan sade till David: »Gör allt vad du har i sinnet; ty Gud är med dig.»
3 Men om natten kom Guds ord till Natan; han sade:
4 »Gå och säg till min tjänare David: Så säger HERREN: Icke du skall bygga mig det hus som jag skall bo i.
5 Jag har ju icke bott i något hus, från den dag då jag förde Israel hitupp ända till denna dag, utan jag har flyttat ifrån tält till tält, ifrån tabernakel till tabernakel.
6 Har jag då någonsin, varhelst jag flyttade omkring med hela Israel, talat och sagt så till någon enda av Israels domare, som jag har förordnat till herde för mitt folk: 'Varför haven I icke byggt mig ett hus av cederträ?'
7 Och nu skall du säga så till min tjänare David: Så säger HERREN Sebaot: Från betesmarken, där du följde fåren, har jag hämtat dig, för att du skulle bliva en furste över mitt folk Israel.
8 Och jag har varit med dig på alla dina vägar och utrotat alla dina fiender för dig. Och jag vill göra dig ett namn, sådant som de störstes namn på jorden.
9 Jag skall bereda en plats åt mitt folk Israel och plantera det, så att det får bo kvar där, utan att vidare bliva oroat. Orättfärdiga människor skola icke mer föröda det, såsom fordom skedde,
10 och såsom det har varit allt ifrån den tid då jag förordnade domare över mitt folk Israel; och jag skall kuva alla dina fiender. Så förkunnar jag nu för dig att HERREN skall bygga ett hus åt dig.
11 Ty det skall ske, att när din tid är ute och du går till dina fäder skall jag efter dig upphöja din son, en av dina avkomlingar; och jag skall befästa hans konungamakt.
12 Han skall bygga ett hus åt mig, och jag skall befästa hans tron för evig tid.
13 Jag skall vara hans fader, och han skall vara min son; och min nåd skall jag icke låta vika ifrån honom, såsom jag lät den vika ifrån din företrädare.
14 Jag skall hålla honom vid makt i mitt hus och i mitt rike för evig tid, och hans tron skall vara befäst för evig tid.»
15 Alldeles i överensstämmelse med dessa ord och med denna syn talade nu Natan till David.
16 Då gick konung David in och satte sig ned inför HERRENS ansikte och sade: »Vem är jag, HERRE Gud, och vad är mitt hus, eftersom du har låtit mig komma härtill?
17 Och detta har likväl synts dig vara för litet, o Gud; du har talat angående din tjänares hus om det som ligger långt fram i tiden. Ja, du har sett till mig på människosätt, for att upphöja mig, HERRE Gud.
18 Vad skall nu David vidare säga till dig om den ära du har bevisat din tjänare? Du känner ju din tjänare.
19 HERRE, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting.
20 HERRE, ingen är dig lik, och ingen Gud finnes utom dig, efter allt vad vi hava hört med våra öron.
21 Och var finnes på jorden något enda folk som är likt ditt folk Israel, vilket Gud själv har gått åstad att förlossa åt sig till ett folk -- för att så göra dig ett stort och fruktansvärt namn, i det att du förjagade hedningarna för ditt folk, det som du hade förlossat ifrån Egypten?
22 Och du har gjort ditt folk Israel till ett folk åt dig för evig tid, och du, HERRE, har blivit deras Gud
23 Så må nu, HERRE, vad du har talat om din tjänare och om hans hus bliva fast för evig tid; gör såsom du har talat.
24 Då skall ditt namn anses fast och bliva stort till evig tid, så att man skall säga: 'HERREN Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel.' Och så skall din tjänare Davids hus bestå inför dig.
25 Ty du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du skall bygga honom ett hus; därför har din tjänare dristat att bedja inför dig.
26 Och nu, HERRE, du är Gud; och då du har lovat din tjänare detta goda,
27 så må du nu ock värdigas välsigna din tjänares hus, så att det förbliver evinnerligen inför dig. Ty vad du, HERRE, välsignar, det är välsignat evinnerligen.»
18 En tid härefter slog David filistéerna och kuvade dem. Därvid tog han Gat med underlydande orter ur filistéernas hand.
2 Han slog ock moabiterna; så blevo moabiterna David underdåniga och förde till honom skänker.
3 Likaledes slog David Hadareser, konungen i Soba, vid Hamat, när denne hade dragit åstad för att befästa sitt välde vid floden Frat.
4 Och David tog ifrån honom ett tusen vagnar och tog till fånga sju tusen ryttare och tjugu tusen man fotfolk; och David lät avskära fotsenorna på alla vagnshästarna, utom på ett hundra hästar, som han skonade.
5 När sedan araméerna från Damaskus kommo för att hjälpa Hadareser, konungen i Soba, nedgjorde David tjugutvå tusen man av dem.
6 Och David insatte fogdar bland araméerna i Damaskus; och araméerna blevo David underdåniga och förde till honom skänker. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
7 Och David tog de gyllene sköldar som Hadaresers tjänare hade burit och förde dem till Jerusalem.
8 Och från Hadaresers städer Tibhat och Kun tog David koppar i stor myckenhet; därav gjorde sedan Salomo kopparhavet, pelarna och kopparkärlen.
9 Då nu Tou, konungen i Hamat, hörde att David hade slagit Hadaresers, konungens i Soba, hela här,
10 sände han sin son Hadoram till konung David för att hälsa honom och lyckönska honom, därför att han hade givit sig i strid med Hadareser och slagit honom; ty Hadareser hade varit Tous fiende. Han sände ock alla slags kärl av guld, silver och koppar.
11 Också dessa helgade konung David åt HERREN, likasom han hade gjort med det silver och guld han hade hemfört från alla andra folk: från edoméerna, moabiterna, Ammons barn, filistéerna och amalekiterna.
12 Och sedan Absai, Serujas son, hade slagit edoméerna i Saltdalen, aderton tusen man,
13 insatte han fogdar i Edom; och alla edoméer blevo David underdåniga. Så gav HERREN seger åt David, varhelst han drog fram.
14 David regerade nu över hela Israel; och han skipade lag och rätt åt allt sitt folk.
15 Joab, Serujas son, hade befälet över krigshären, och Josafat, Ahiluds son, var kansler.
16 Sadok, Ahitubs son, och Abimelek, Ebjatars son, voro präster, och Sausa var sekreterare.
17 Benaja, Jojadas son, hade befälet över keretéerna och peletéerna; men Davids söner voro de förnämste vid konungens sida.
19 En tid härefter dog Nahas, Ammons barns konung, och hans son blev konung efter honom.
2 Då sade David: »Jag vill bevisa Hanun, Nahas' son, vänskap, eftersom hans fader bevisade mig vänskap.» Och David skickade sändebud för att trösta honom i hans sorg efter fadern. När så Davids tjänare kommo till Ammons barns land, till Hanun, för att trösta honom,
3 sade Ammons barns furstar till Hanun: »Menar du att David därmed att han sänder tröstare till dig vill visa dig att han ärar din fader? Nej, för att undersöka och fördärva och bespeja landet hava hans tjänare kommit till dig.»
4 Då tog Hanun Davids tjänare och lät raka dem och skära av deras kläder mitt på, ända uppe vid sätet, och lät dem så gå.
5 Och man kom och berättade för David vad som hade hänt männen; då sände han bud emot dem, ty männen voro ju mycket vanärade. Och konungen lät säga: »Stannen i Jeriko, till dess edert skägg hinner växa ut, och kommen så tillbaka.»
6 Då nu Ammons barn insågo att de hade gjort sig förhatliga för David, sände Hanun och Ammons barn ett tusen talenter silver för att leja sig vagnar och ryttare från Aram-Naharaim, från Aram-Maaka och från Soba.
7 De lejde sig trettiotvå tusen vagnar, ävensom hjälp av konungen i Maaka med hans folk; dessa kommo och lägrade sig framför Medeba. Ammons barn församlade sig ock från sina städer och kommo för att strida.
8 När David hörde detta, sände han åstad Joab med hela hären, de tappraste krigarna.
9 Och Ammons barn drogo ut och ställde upp sig till strid vid ingången till staden; men de konungar som hade kommit dit ställde upp sig för sig själva på fältet.
10 Då Joab nu såg att han hade fiender både framför sig och bakom sig, gjorde han ett urval bland allt Israels utvalda manskap och ställde sedan upp sig mot araméerna.
11 Men det övriga folket överlämnade han åt sin broder Absai, och dessa fingo ställa upp sig mot Ammons barn.
12 Och han sade: »Om araméerna bliva mig övermäktiga, så skall du komma mig till hjälp; och om Ammons barn bliva dig övermäktiga, så vill jag hjälpa dig.
13 Var nu vid gott mod; ja, låt oss visa mod i striden för vårt folk och för vår Guds städer. Sedan må HERREN göra vad honom täckes.
14 Därefter ryckte Joab fram med sitt folk till strid mot araméerna, och de flydde för honom.
15 Men när Ammons barn sågo att araméerna flydde, flydde också de för hans broder Absai och begåvo sig in i staden. Då begav sig Joab till Jerusalem.
16 Då alltså araméerna sågo att de hade blivit slagna av Israel, sände de bud att de araméer som bodde på andra sidan floden skulle rycka ut, anförda av Sofak, Hadaresers härhövitsman.
17 När detta blev berättat för David, församlade han hela Israel och gick över Jordan, och då han kom fram till dem, ställde han upp sig i slagordning mot dem; och när David hade ställt upp sig till strid mot araméerna, gåvo dessa sig i strid med honom.
18 Men araméerna flydde undan för Israel, och David dräpte av araméerna manskapet på sju tusen vagnar, så ock fyrtio tusen man fotfolk; härhövitsmannen Sofak dödade han ock.
19 Då, alltså Hadaresers tjänare sågo att de hade blivit slagna av israeliterna, ingingo de fred med David och blevo honom underdåniga. Efter detta ville araméerna icke vidare hjälpa Ammons barn.
20 Följande år, vid den tid då konungarna plägade draga i fält, tågade Joab ut med krigshären och härjade Ammons barns land, och kom så och belägrade Rabba, medan David stannade kvar i Jerusalem. Och Joab intog Rabba och förstörde det.
2 Och David tog deras konungs krona från hans huvud, den befanns väga en talent guld och var prydd med en dyrbar sten. Den sattes nu på Davids huvud. Och han förde ut byte från staden i stor myckenhet.
3 Och folket därinne förde han ut och söndersargade dem med sågar och tröskvagnar av järn och med bilor. Så gjorde David mot Ammons barns alla städer. Sedan vände David med allt folket tillbaka till Jerusalem.
4 Därefter uppstod en strid med filistéerna vid Geser; husatiten Sibbekai slog då ned Sippai, en av rafaéernas avkomlingar; så blevo de kuvade.
5 Åter stod en strid med filistéerna; Elhanan, Jaurs son, slog då ned Lami, gatiten Goljats broder, som hade ett spjut vars skaft liknade en vävbom.
6 Åter stod en strid vid Gat. Där var en reslig man som hade sex fingrar och sex tår, tillsammans tjugufyra; han var ock en avkomling av rafaéerna.
7 Denne smädade Israel; då blev han nedgjord av Jonatan, son till Simea, Davids broder.
8 Dessa voro avkomlingar av rafaéerna i Gat; och de föllo för Davids och hans tjänares hand.
21 Men Satan trädde upp mot Israel och uppeggade David till att räkna Israel.
2 Då sade David till Joab och till folkets andra hövitsman: »Gån åstad och räknen Israel, från Beer-Seba ända till Dan, och given mig besked därom, så att jag får veta huru många de äro.»
3 Joab svarade: »Må HERREN än vidare föröka sitt folk hundrafalt. Äro de då icke, min herre konung, allasammans min herres tjänare? Varför begär då min herre sådant? Varför skulle man därmed draga skuld över Israel?
4 Likväl blev konungens befallning gällande, trots Joab. Alltså drog Joab ut och for omkring i hela Israel, och kom så hem igen till Jerusalem.
5 Och Joab uppgav för David vilken slutsumma folkräkningen utvisade: i Israel funnos tillsammans elva hundra tusen svärdbeväpnade män, och i Juda funnos fyra hundra sjuttio tusen svärdbeväpnade man.
6 Men Levi och Benjamin hade han icke räknat jämte de andra, ty konungens befallning var en styggelse för Joab.
7 Vad som hade skett misshagade Gud, och han hemsökte Israel.
8 Då sade David till Gud: »Jag har syndat storligen däri att jag har gjort detta; men tillgiv nu din tjänares missgärning, ty jag har handlat mycket dåraktigt.»
9 Men HERREN talade till Gad, Davids siare, och sade:
10 »Gå och tala till David och säg: Så säger HERREN: Tre ting lägger jag fram för dig; välj bland dem ut åt dig ett som du vill att jag skall göra dig.»
11 Då gick Gad in till David och sade till honom: »Så säger HERREN:
12 Tag vilketdera du vill: antingen hungersnöd i tre år, eller förödelse i tre månader genom dina ovänners anfall, utan att du kan undkomma dina fienders svärd, eller HERRENS svärd och pest i landet under tre dagar, i det att HERRENS ängel sprider fördärv inom hela Israels område. Eftersinna nu vilket svar jag skall giva honom som har sänt mig.»
13 David svarade Gad: »Jag är i stor vånda. Men låt mig då falla i HERRENS hand, ty hans barmhärtighet är mycket stor; i människohand vill jag icke falla.»
14 Så lät då HERREN pest komma i Israel, så att sjuttio tusen män av Israel föllo.
15 Och Gud sände en ängel mot Jerusalem till att fördärva det. Men när denne höll på att fördärva, såg HERREN därtill och ångrade det onda, så att han sade till ängeln, Fördärvaren: »Det är nog; drag nu din hand tillbaka.» Och HERRENS ängel stod då vid jebuséen Ornans tröskplats.
16 När nu David lyfte upp sina ögon och fick se HERRENS ängel stående mellan jorden och himmelen med ett blottat svärd i sin hand, uträckt över Jerusalem, då föllo han och de äldste, höljda i sorgdräkt, ned på sina ansikten.
17 Och David sade till Gud: »Det var ju jag som befallde att folket skulle räknas. Det är då jag som har syndat och gjort vad ont är; men dessa, min hjord, vad hava de gjort? HERRE, min Gud, må din hand vända sig mot mig och min faders hus, men icke mot ditt folk, så att det bliver hemsökt.»
18 Men HERRENS ängel befallde Gad att säga till David att David skulle gå åstad och resa ett altare åt HERREN på jebuséen Ornans tröskplats.
19 Och David gick åstad på grund av det ord som Gad hade talat i HERRENS namn.
20 Då Ornan nu vände sig om, fick han se ängeln; och hans fyra söner som voro med honom, gömde sig. Men Ornan höll på att tröska vete.
21 Och David kom till Ornan; när då Ornan såg upp och fick se David, gick han fram ifrån tröskplatsen och föll ned till jorden på sitt ansikte för David.
22 Och David sade till Ornan: »Giv mig den plats där du tröskar din säd, så att jag där kan bygga ett altare åt HERREN; giv mig den för full betalning; och må så hemsökelsen upphöra bland folket.»
23 Då sade Ornan till David: »Tag den, och må sedan min herre konungen göra vad honom täckes. Se, här giver jag dig fäkreaturen till brännoffer och tröskvagnarna till ved och vetet till spisoffer; alltsammans giver jag.»
24 Men konung David svarade Ornan: »Nej, jag vill köpa det för full betalning; ty jag vill icke taga åt HERREN det som är ditt, och offra brännoffer som jag har fått för intet.»
25 Och David gav åt Ornan för platsen sex hundra siklar guld, i full vikt.
26 Och David byggde där ett altare åt HERREN och offrade brännoffer och tackoffer. Han ropade till HERREN, och han svarade honom med eld från himmelen på brännoffersaltaret.
27 Och på HERRENS befallning stack ängeln sitt svärd tillbaka i skidan.
28 Då, när David förnam att HERREN hade bönhört honom på jebuséen Ornans tröskplats, offrade han där.
29 Men HERRENS tabernakel, som Mose hade låtit göra i öknen, stod jämte brännoffersaltaret, vid den tiden på offerhöjden i Gibeon.
30 Dock vågade David icke komma inför Guds ansikte för att söka honom; så förskräckt var han för HERRENS ängels svärd.
22 Och David sade: »Här skall HERREN Guds hus stå, och här altaret för Israels brännoffer.»
2 Och David befallde att man skulle samla tillhopa de främlingar som funnos i Israels land; och han anställde hantverkare, som skulle hugga ut stenar för att därmed bygga Guds hus.
3 Och David anskaffade järn i myckenhet till spikar på dörrarna i portarna och till krampor, så ock koppar i sådan myckenhet att den icke kunde vägas,
4 och cederbjälkar i otalig mängd; ty sidonierna och tyrierna förde cederträ i myckenhet till David.
5 David tänkte nämligen: »Min son Salomo är ung och späd, men huset som skall byggas åt HERREN måste göras övermåttan stort, så att det bliver namnkunnigt och prisat i alla länder; jag vill därför skaffa förråd åt honom.» Så skaffade David förråd i myckenhet före sin död.
6 Och han kallade till sig sin son Salomo och bjöd honom att bygga ett hus åt HERREN, Israels Gud.
7 Och David sade till sin son Salomo: »Jag hade själv i sinnet att bygga ett hus åt HERRENS, min Guds, namn.
8 Men HERRENS ord kom till mig; han sade: Du har utgjutit blod i myckenhet och fört stora krig; du skall icke bygga ett hus åt mitt namn, eftersom du har utgjutit så mycket blod på jorden, i min åsyn.
9 Men se, åt dig skall födas en son; han skall bliva en fridsäll man, och jag skall låta honom få fred med alla sina fiender runt omkring; ty Salomo skall han heta, och frid och ro skall jag låta vila över Israel i hans dagar.
10 Han skall bygga ett hus åt mitt namn; han skall vara min son, och jag skall vara hans fader. Och jag skall befästa hans konungatron över Israel för evig tid.
11 Så vare nu HERREN med dig, min son; må du bliva lyckosam och få bygga HERRENS, din Guds, hus, såsom han har lovat om dig.
12 Må HERREN allenast giva dig klokhet och förstånd, när han sätter dig till härskare över Israel, och förhjälpa dig till att hålla HERRENS, din Guds, lag.
13 Då skall du bliva lyckosam, om du håller och gör efter de stadgar och rätter som HERREN har bjudit Mose att ålägga Israel. Var frimodig och oförfärad; frukta icke och var icke försagd.
14 Och se, trots mitt betryck har jag nu anskaffat till HERRENS hus ett hundra tusen talenter guld och tusen gånger tusen talenter silver, därtill av koppar och järn mer än som kan vägas, ty så mycket är det; trävirke och sten har jag ock anskaffat, och mer må du själv anskaffa.
15 Arbetare har du ock i myckenhet hantverkare, stenhuggare och timmermän, och därtill allahanda folk som är kunnigt i allt slags annat arbete.
16 På guldet, silvret, kopparen och järnet kan ingen räkning hållas. Upp då och gå till verket; och vare HERREN med dig!»
17 Därefter bjöd David alla Israels furstar att de skulle understödja hans son Salomo; han sade:
18 »HERREN, eder Gud, är ju med eder och har låtit eder få ro på alla sidor; ty han har givit landets förra inbyggare i min hand, och landet har blivit HERREN och hans folk underdånigt.
19 Så vänden nu edert hjärta och eder själ till att söka HERREN, eder Gud; och stån upp och byggen HERREN Guds helgedom, så att man kan föra HERRENS förbundsark och vad annat som hör till Guds helgedom in i det hus som skall byggas åt HERRENS namn.»
23 Och när David blev gammal och levnadsmätt, gjorde han sin son Salomo till konung över Israel.
2 Och han församlade alla Israels furstar, så ock prästerna och leviterna.
3 Och leviterna blevo räknade, de nämligen som voro trettio år gamla eller därutöver; och deras antal, antalet av alla personer av mankön, utgjorde trettioåtta tusen.
4 »Av dessa», sade han, »skola tjugufyra tusen förestå sysslorna vid HERRENS hus, och sex tusen vara tillsyningsmän och domare;
5 fyra tusen skola vara dörrvaktare och fyra tusen skola lovsjunga HERREN till de instrumenter som jag har låtit göra för lovsången.»
6 Och David delade dem i avdelningar efter Levis söner, Gerson Kehat och Merari.
7 Till gersoniterna hörde Laedan och Simei.
8 Laedans söner voro Jehiel, huvudmannen, Setam och Joel, tillsammans tre.
9 Simeis söner voro Selomot, Hasiel och Haran, tillsammans tre. Dessa voro huvudmän för Laedans familjer.
10 Och Simeis söner voro Jahat, Sina, Jeus och Beria. Dessa voro Simeis söner, tillsammans fyra.
11 Jahat var huvudmannen, och Sisa var den andre. Men Jeus och Beria hade icke många barn; därför fingo de utgöra allenast en familj, en ordning.
12 Kehats söner voro Amram, Jishar, Hebron och Ussiel, tillsammans fyra.
13 Amrams söner voro Aron och Mose. Och Aron blev jämte sina söner för evärdlig tid avskild till att helgas såsom höghelig, till att för evärdlig tid antända rökelse inför HERREN och göra tjänst inför honom och välsigna i hans namn.
14 Men gudsmannen Moses söner räknades till Levi stam.
15 Moses söner voro Gersom och Elieser.
16 Gersoms söner voro Sebuel, huvudmannen.
17 Och Eliesers söner voro Rehabja, huvudmannen. Elieser hade inga andra söner; men Rehabjas söner voro övermåttan talrika.
18 Jishars söner voro Selomit, huvudmannen.
19 Hebrons söner voro Jeria, huvudmannen, Amarja, den andre, Jahasiel, den tredje, och Jekameam, den fjärde.
20 Ussiels söner voro Mika, huvudmannen, och Jissia, den andre.
21 Meraris söner voro Maheli och Musi. Mahelis söner voro Eleasar och Kis.
22 När Eleasar dog, lämnade han inga söner efter sig, utan allenast döttrar; men Kis' söner, deras fränder, togo dessa till hustrur.
23 Musis söner voro Maheli, Eder och Jeremot, tillsammans tre.
24 Dessa voro Levi barn, efter deras familjer, huvudmännen för familjerna, så många av dem som inmönstrades, vart namn räknat särskilt, var person för sig, de som kunde förrätta sysslor vid tjänstgöringen i HERRENS hus, nämligen de som voro tjugu år gamla eller därutöver.
25 Ty David sade: »HERREN, Israels Gud, har låtit sitt folk komma till ro, och han har nu sin boning i Jerusalem till evig tid;
26 därför behöva icke heller leviterna mer bära tabernaklet och alla redskap till tjänstgöringen därvid.»
27 (Enligt berättelsen om Davids sista tid räknades nämligen av Levi barn de som voro tjugu år gamla eller därutöver.)
28 De fingo i stället sin plats vid Arons söners sida för tjänstgöringen i HERRENS hus, i vad som rörde förgårdarna och kamrarna och reningen av allt heligt och sysslorna vid tjänstgöringen i Guds hus,
29 vare sig det gällde skådebröden eller det fina mjölet till spisoffret eller de osyrade tunnkakorna eller plåtarna eller det hopknådade mjölet, eller något mått och mål,
30 eller att var morgon göra tjänst genom att tacka och lova HERREN, och likaledes var afton,
31 eller att offra alla brännoffer åt HERREN på sabbaterna, vid nymånaderna och vid högtiderna, till bestämt antal och såsom det var föreskrivet för dem, beständigt, inför HERRENS ansikte.
32 De skulle iakttaga vad som var att iakttaga vid uppenbarelsetältet och vid det heliga, vad Arons söner, deras bröder, hade att iakttaga vid tjänstgöringen i HERRENS hus.
24 Och Arons söner hade följande avdelningar: Arons söner voro Nadab och Abihu, Eleasar och Itamar.
2 Men Nadab och Abihu dogo före sin fader; och de hade inga söner. Så blevo allenast Eleasar och Itamar präster.
3 Och David jämte Sadok, av Eleasars söner, och Ahimelek, av Itamars söner, indelade dem och bestämde den ordning i vilken de skulle göra tjänst.
4 Då nu Eleasars söner befunnos hava flera huvudmän än Itamars söner, indelade man dem så, att Eleasars söner fingo sexton huvudmän för sina familjer och Itamars söner åtta huvudmän för sina familjer.
5 Man indelade dem genom lottkastning, de förra såväl som de senare, ty helgedomens furstar och Guds furstar togos både av Eleasars söner och av Itamars söner.
6 Och Semaja, Netanels son, sekreteraren, av Levi stam, tecknade upp dem i närvaro av konungen, furstarna och prästen Sadok och Ahimelek, Ebjatars son, och i närvaro av huvudmännen för prästernas och leviternas familjer. Lotterna drogos skiftevis för Eleasars och för Itamars familjer.
7 Den första lotten föll ut för Jojarib, den andra för Jedaja,
8 den tredje för Harim, den fjärde för Seorim,
9 den femte för Malkia, den sjätte för Mijamin,
10 den sjunde för Hackos, den åttonde för Abia,
11 den nionde för Jesua, den tionde för Sekanja,
12 den elfte för Eljasib, den tolfte för Jakim,
13 den trettonde för Huppa, den fjortonde för Jesebab,
14 den femtonde för Bilga, den sextonde för Immer,
15 den sjuttonde för Hesir, den adertonde för Happisses,
16 den nittonde för Petaja, den tjugonde för Hesekiel,
17 den tjuguförsta för Jakin, den tjuguandra för Gamul,
18 den tjugutredje for Delaja, den tjugufjärde för Maasja.
19 Detta blev den ordning i vilken de skulle göra tjänst, när de gingo in i HERRENS hus, såsom det var föreskrivet för dem genom deras fader Aron, i enlighet med vad HERREN, Israels Gud, hade bjudit honom.
20 Vad angår de övriga Levi barn, så hörde till Amrams barn Subael, till Subaels barn Jedeja,
21 till Rehabja, det är till Rehabjas barn, huvudmannen Jissia,
22 till jishariterna Selomot, till Selomots barn Jahat.
23 Och benajiter voro Jeria, Amarja, den andre, Jahasiel, den tredje, och Jekameam, den fjärde.
24 Ussiels barn voro Mika; till Mikas barn hörde Samur.
25 Mikas broder var Jissia; till Jissias barn hörde Sakarja.
26 Meraris barn voro Maheli och Musi, Jaasia-Benos söner.
27 Meraris barn voro dessa av Jaasia-Beno, och vidare Soham, Sackur och Ibri.
28 Mahelis son var Eleasar, men denne hade inga söner.
29 Till Kis, det är Kis' barn, hörde Jerameel.
30 Men Musis barn voro Maheli, Eder och Jerimot. Dessa voro leviternas barn, efter deras familjer.
31 Också dessa kastade lott likasåväl som deras bröder, Arons söner, i närvaro av konung David, Sadok, Ahimelek och huvudmännen för prästernas och leviternas familjer, huvudmännen för familjerna likasåväl som deras yngsta bröder.
25 Och David jämte härhövitsmännen avskilde till tjänstgöring Asafs, Hemans och Jedutuns söner, som hade profetisk anda till att spela på harpor, psaltare och cymbaler. Och detta är förteckningen på dem, på de män som fingo denna tjänstgöring till åliggande.
2 Av Asafs söner: Sackur, Josef, Netanja och Asarela, Asafs söner, under ledning av Asaf, som hade profetisk anda till att spela, under konungens ledning.
3 Av Jedutun: Jedutuns söner Gedalja, Seri, Jesaja, Hasabja och Mattitja, tillsammans sex, med harpor, under ledning av sin fader Jedutun, som hade profetisk anda till att spela tack- och lovsånger till HERREN.
4 Av Heman: Hemans söner Buckia, Mattanja, Ussiel, Sebuel och Jerimot, Hananja, Hanani, Eliata, Giddalti och Romamti-Eser, Josbekasa, Malloti, Hotir, Mahasiot.
5 Alla dessa voro söner till Heman, som var konungens siare, enligt det löfte Gud hade givit, att han ville upphöja hans horn; därför gav Gud Heman fjorton söner och tre döttrar.
6 Alla dessa stodo var och en under sin faders ledning, när de utförde sången i HERRENS hus till cymbaler, psaltare och harpor och så gjorde tjänst i Guds hus; de stodo under konungens, Asafs, Jedutuns och Hemans ledning.
7 Och antalet av dem jämte deras bröder, av dem som hade blivit undervisade i sången till HERREN ära, alla de däri kunniga, utgjorde två hundra åttioåtta.
8 Och de kastade lott om tjänstgöringen, alla, den minste likasåväl som den störste, den kunnige jämte lärjungen.
9 Den första lotten kom ut för Asaf och föll på Josef; den andre blev Gedalja, han själv med sina bröder och söner, tillsammans tolv;
10 den tredje blev Sackur, med sin söner och bröder, tillsammans tolv
11 den fjärde lotten kom ut för Jisri, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
12 den femte blev Netanja, med sina söner och bröder, tillsammans tolv;
13 den sjätte blev Buckia, med sina söner och bröder, tillsammans tolv;
14 den sjunde blev Jesarela, med sina söner och bröder, tillsammans tolv;
15 den åttonde blev Jesaja, med sin söner och bröder, tillsammans tolv
16 den nionde blev Mattanja, med sina söner och bröder, tillsammans tolv;
17 den tionde blev Simei, med sina söner och bröder, tillsammans tolv
18 den elfte blev Asarel, med sin söner och bröder, tillsammans tolv
19 den tolfte lotten kom ut för Hasabja, med hans söner och bröder tillsammans tolv;
20 den trettonde blev Subael, med sina söner och bröder, tillsammans tolv;
21 den fjortonde blev Mattitja, med sina söner och bröder, tillsammans tolv;
22 den femtonde lotten kom ut för Jeremot, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
23 den sextonde för Hananja, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
24 den sjuttonde för Josbekasa, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
25 den adertonde för Hanani, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
26 den nittonde för Malloti, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
27 den tjugonde för Elijata, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
28 den tjuguförsta för Hotir, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
29 den tjuguandra för Giddalti, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
30 den tjugutredje för Mahasiot, med hans söner och bröder, tillsammans tolv;
31 den tjugufjärde för Romamti-Eser, med hans söner och bröder, tillsammans tolv.
26 Vad angår dörrvaktarnas avdelningar, så hörde till koraiterna Meselemja, Kores son, av Asafs barn.
2 Och Meselemja hade söner: Sakarja var den förstfödde, Jediael den andre, Sebadja den tredje, Jatniel den fjärde,
3 Elam den femte, Johanan den sjätte, Eljoenai den sjunde.
4 Och Obed-Edom hade söner: Semaja var den förstfödde, Josabad den andre, Joa den tredje, Sakar den fjärde, Netanel den femte,
5 Ammiel den sjätte, Isaskar den sjunde, Peulletai den åttonde; ty Gud hade välsignat honom.
6 Åt hans son Semaja föddes ock söner, som blevo furstar inom sin familj, ty de voro dugande män.
7 Semajas söner voro Otni, Refael och Obed, Elsabad och hans bröder, dugliga män, Elihu och Semakja.
8 Alla dessa hörde till Obed-Edoms avkomlingar, de själva och deras söner och bröder, dugliga och kraftfulla män i tjänsten, tillsammans sextiotvå avkomlingar av Obed-Edom.
9 Meselemja hade ock söner och bröder, dugliga män, tillsammans aderton.
10 Och Hosa, av Meraris barn, hade söner: Simri var huvudmannen, ty visserligen var han icke förstfödd, men hans fader insatte honom till huvudman;
11 Hilkia var den andre, Tebalja den tredje, Sakarja den fjärde. Hosas söner och bröder voro tillsammans tretton.
12 Dessa avdelningar av dörrvaktarna, nämligen dessa deras huvudmän, fingo nu, likasåväl som deras bröder, sina åligganden för att göra tjänst i HERRENS hus.
13 Och om var port kastade de lott, den minste såväl som den störste, efter sina familjer.
14 Den lott som angav öster föll då på Selemja; och för hans son Sakarja, en rådklok man, kastade man lott, och för honom kom ut den lott som angav norr;
15 för Obed-Edom den lott som angav söder, under det att hans söner fingo på sin del förrådshuset;
16 för Suppim och för Hosa den lott som angav platsen västerut, vid Salleketporten, där vägen höjer sig uppåt, det ena vaktstället invid det andra.
17 Österut voro sex leviter, norrut fyra för var dag, söderut fyra för var dag, och vid förrådshuset två i sänder;
18 vid Parbar västerut voro fyra vid vägen och två vid själva Parbar.
19 Dessa voro dörrvaktarnas avdelningar, av koraiternas barn och av Meraris barn.
20 Och av leviterna hade Ahia uppsikten över Guds hus skatter och vården om de förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN.
21 Laedans barn, nämligen gersoniternas barn av Laedans släkt, huvudmannen för gersoniten Laedans familj, jehieliterna,
22 det är jehieliternas barn, Setam och hans broder Joel, hade uppsikten över skatterna i HERRENS hus.
23 Vad angår amramiterna, jishariterna, hebroniterna och ossieliterna,
24 så var Sebuel, son till Gersom, son till Mose, överuppsyningsman över skatterna.
25 Och hans bröder av Eliesers släkt voro dennes son Rehabja, dennes son Jesaja, dennes son Joram, dennes son Sikri och dennes son Selomot.
26 Denne Selomot och hans bröder hade uppsikten över alla förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN av konung David, så ock av huvudmännen för familjerna, ävensom av över- och underhövitsmännen och av härhövitsmännen.
27 Från krigen och av bytet hade de helgat detta för att hålla HERRENS hus vid makt;
28 likaledes allt vad siaren Samuel och Saul, Kis' son, och Abner, Ners son, och Joab, Serujas son, hade helgat -- korteligen, var och en som helgade något lämnade det under Selomits och hans bröders vård.
29 Av jishariterna togos Kenanja och hans söner till de världsliga sysslorna i Israel, till att vara tillsyningsmän och domare.
30 Av hebroniterna togos Hasabja och hans bröder, dugliga män, ett tusen sju hundra, till ämbetsförvaltningen i Israel på andra sidan Jordan, på västra sidan, till alla slags sysslor åt HERREN och till konungens tjänst.
31 För hebroniterna var Jeria huvudman, för hebroniterna efter deras ättföljd och familjer. (I Davids fyrtionde regeringsår anställdes undersökning rörande dem; och bland dem funnos då dugande män i Jaeser i Gilead.)
32 Hans bröder, dugliga män, vore två tusen sju hundra, huvudmän för familjer. Dem satte konung David över rubeniterna, gaditerna och ena hälften av Manasse stam, för att ombesörja alla Guds och konungens angelägenheter.
27 Och detta är förteckningen på Israels barn, efter deras antal med huvudmännen för deras familjer och med över- och underhövitsmännen och med deras tillsyningsmän vilka tjänade konungen i allt som rörde krigsfolkets avdelningar, vilka avdelningar kommo och avgingo skiftevis för var och en av årets alla månader, var avdelning tjugufyra tusen man stark.
2 Över den första avdelningen, den som tjänstgjorde under första månaden, hade Jasobeam, Sabdiels son, befälet. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
3 Han hörde till Peres' barn och var huvudanförare för alla härhövitsmän som tjänstgjorde under första månaden.
4 Över den andra månadens avdelning hade ahoaiten Dodai befälet, det var hans avdelning; där var ock fursten Miklot. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
5 Den tredje härhövitsmannen, den som tjänstgjorde under tredje månaden, var Benaja, prästen Jojadas son, såsom huvudanförare. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
6 Denne Benaja var en hjälte bland de trettio och hade befälet över de trettio. Och vid hans avdelning var hans son Ammisabad.
7 Den fjärde, den som tjänstgjorde under fjärde månaden, var Asael, Joabs broder, och efter honom hans son Sebadja. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen
8 Den femte, den som tjänstgjorde under femte månaden, var hövitsmannen Samhut, jisraiten. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
9 Den sjätte, den som tjänstgjorde under sjätte månaden, var tekoaiten Ira, Ickes' son. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
10 Den sjunde, den som tjänstgjorde under sjunde månaden, var peloniten Heles, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
11 Den åttonde, den som tjänstgjorde under åttonde månaden, var husatiten Sibbekai, som hörde till seraiterna. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
12 Den nionde, den som tjänstgjorde under nionde månaden, var anatotiten Abieser, som hörde till benjaminiterna. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
13 Den tionde, den som tjänstgjorde under tionde månaden, var netofatiten Maherai, som hörde till seraiterna. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
14 Den elfte, den som tjänstgjorde under elfte månaden, var pirgatoniten Benaja, av Efraims barn. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
15 Den tolfte, den som tjänstgjorde under tolfte månaden, var netofatiten Heldai, som hörde till Otniels släkt. Och i hans avdelning voro tjugufyra tusen.
16 Och Israels stamhövdingar voro dessa: furste för rubeniterna var Elieser, Sikris son; för simeoniterna Sefatja, Maakas son;
17 för Levi Hasabja, Kemuels son; för Arons släkt Sadok;
18 för Juda Elihu, en av Davids bröder; för Isaskar Omri, Mikaels son;
19 för Sebulon Jismaja, Obadjas son; för Naftali Jerimot, Asriels son;
20 för Efraims barn Hosea, Asasjas son; för ena hälften av Manasse stam Joel, Pedajas son;
21 för andra hälften av Manasse, den i Gilead, Jiddo, Sakarjas son; för Benjamin Jaasiel, Abners son;
22 för Dan Asarel, Jerohams son. Dessa voro Israels stamhövdingar.
23 Men David tog i förteckningen icke upp dem som voro under tjugu år, ty HERREN hade lovat att han ville föröka Israel såsom stjärnorna på himmelen.
24 Joab, Serujas son, begynte räkningen, men fullbordade den icke, ty genom den kom förtörnelse över Israel; och antalet togs icke upp i någon förteckning i konung Davids krönika.
25 Uppsikten över konungens skatter hade Asmavet, Adiels son; över förråden på fälten, i städerna och byarna och fästningstornen Jonatan, Ussias son;
26 över dem som arbetade på fältet med jordbruket Esri, Kelubs son;
27 över vingårdarna ramatiten Simei; över de vinförråd som man hade samlat i vingårdarna sifmiten Sabdi;
28 över olivplanteringarna och mullbärsfikonträden i Låglandet gaderiten Baal-Hanan; över oljeförråden Joas.
29 Över de fäkreatur som betade i Saron saroniten Sitrai, och över fäkreaturen i dalarna Safat, Adlais son;
30 över kamelerna ismaeliten Obil; över åsninnorna meronotiten Jedeja;
31 över småboskapen hagariten Jasis. Alla dessa voro uppsyningsmän över konung Davids ägodelar.
32 Men Jonatan, Davids farbroder, var rådgivare; han var en förståndig och skriftlärd man. Jehiel, Hakmonis son, var anställd hos konungens söner.
33 Ahitofel var konungens rådgivare, och arkiten Husai var konungens vän.
34 Efter Ahitofel kom Jojada, Benajas son, och Ebjatar. Och Joab var konungens härhövitsman.
28 Och David församlade till Jerusalem alla Israels hövdingar, stamhövdingarna och häravdelningarnas hövitsmän, dem som voro i konungens tjänst, och över- och underhövitsmännen och uppsyningsmännen över alla konungens och hans söners ägodelar och boskap, så ock hovmännen och hjältarna och alla tappra stridsmän.
2 Och konung David stod upp från sin plats och sade: »Hören mig, mina bröder och mitt folk. Jag hade själv i sinnet att bygga ett hus till vilostad för HERRENS förbundsark och för vår Guds fotapall, och jag hade skaffat förråd till byggnadsverket.
3 Men Gud sade till mig: 'Du skall icke bygga ett hus åt mitt namn, ty du är en krigsman och har utgjutit blod.'
4 Dock utvalde HERREN, Israels Gud mig ur hela min faders hus till att vara konung över Israel evärdligen. Ty Juda utvalde han till furste, och i Juda hus min faders hus, och bland min faders söner hade han behag till mig, så att han gjorde mig till konung över hela Israel.
5 Och bland alla mina söner -- ty HERREN har givit mig många söner -- utvalde han min son Salomo till att sitta på HERRENS konungatron och härska över Israel.
6 Och han sade till mig: 'Din son Salomo är den som skall bygga mitt hus och mina förgårdar; ty honom har jag utvalt till min son, och jag skall vara hans fader.
7 Och jag skall befästa hans konungamakt för evigt, om han är ståndaktig i att göra efter mina bud och rätter, såsom han nu gör.'
8 Och nu säger jag inför hela Israel, HERRENS församling, och inför vår Gud, som hör det: Hållen och akten på alla HERRENS, eder Guds, bud, så att I fån besitta det goda landet och lämna det såsom arv åt edra barn efter eder till evärdlig tid.
9 Och du, min son Salomo, må lära känna din faders Gud och tjäna honom med hängivet hjärta och med villig själ; ty HERREN rannsakar alla hjärtan och förstår alla uppsåt och tankar. Om du söker honom, så låter han sig finnas av dig, men om du övergiver honom, då förkastar han dig evinnerligen.
10 Så se nu till; ty HERREN har utvalt dig att bygga ett hus till helgedomen. Var frimodig och gå till verket.»
11 Och David gav åt sin son Salomo en mönsterbild av förhuset och tempelbyggnaderna, och av förrådskamrarna, de övre salarna och de inre rummen, och av nådastolens boning;
12 vidare en mönsterbild av allt som han hade tänkt ut i sitt sinne rörande förgårdarna till HERRENS hus, och rörande alla kamrarna runt omkring för Guds hus' skatter och för de förråd som utgjordes av vad som hade blivit helgat åt HERREN;
13 vidare föreskrifter rörande prästernas och leviternas avdelningar och alla sysslor som skulle förekomma vid tjänstgöringen i HERRENS hus, och rörande alla kärl som skulle användas vid tjänstgöringen i HERRENS hus,
14 och rörande guldet, med uppgift på den vikt i guld, som kom på vart särskilt kärl till tjänstgöringen, och rörande alla kärl av silver, med uppgift på den vikt som kom på vart särskilt kärl till tjänstgöringen.
15 Och han angav vikten på de gyllene ljusstakarna med tillhörande lampor av guld, med uppgift på vikten i var särskild ljusstake med dess lampor, så ock rörande silverljusstakarna, med uppgift på vikten i var ljusstake med dess lampor, alltefter beskaffenheten av den tjänstförrättning vid vilken ljusstaken skulle användas;
16 likaledes rörande vikten på guldet till skådebrödsborden, vart bord för sig, och rörande silvret till silverborden.
17 Och han gav honom föreskrifter rörande gafflarna och skålarna och kannorna av rent guld, och rörande de gyllene bägarna, med uppgift på vikten i var särskild bägare, och rörande silverbägarna, med uppgift på vikten i var särskild bägare;
18 likaså rörande rökelsealtaret av rent guld, med uppgift på vikten; så ock en mönsterbild av vagnen, de gyllene keruberna, som skulle breda ut sina vingar och övertäcka HERRENS förbundsark.
19 »Om alltsammans», sade han, »har HERREN undervisat mig genom en skrift av sin hand, om allt som skall utföras enligt mönsterbilden.»
20 Och David sade till sin son Salomo: »Var frimodig och oförfärad och gå till verket; frukta icke och var icke försagd. Ty HERREN Gud, min Gud, skall vara med dig. Han skall icke lämna dig och icke övergiva dig, till dess att allt som skall utföras för tjänstgöringen i HERRENS hus har blivit fullbordat.
21 Och se, här äro prästernas och leviternas avdelningar, som skola förrätta allt slags tjänst i Guds hus. Och till allt som skall utföras har du hos dig allahanda villigt folk, utrustat med vishet till allt slags arbete; därjämte äro hövdingarna och allt folket redo till allt vad du befaller.»
29 Och konung David sade till hela församlingen: »Min son Salomo den ende som Gud har utvalt, är ung och späd, och arbetet är stort, ty denna borg är icke avsedd för en människa, utan för HERREN Gud.
2 Därför har jag, så vitt jag har förmått, för min Guds hus anskaffat guld till det som skall vara av guld, silver till det som skall vara av silver, koppar till det som skall vara av koppar, järn till det som skall vara av järn, och trä till det som skall vara av trä, dessutom onyxstenar och andra infattningsstenar, svartglänsande och brokiga stenar, korteligen, alla slags dyrbara stenar, så ock marmor i myckenhet.
3 Och därjämte, eftersom jag har min Guds hus kärt, giver jag nu vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt vad jag förut har anskaffat för det heliga huset:
4 tre tusen talenter guld, guld från Ofir, och sju tusen talenter renat silver till att därmed överdraga byggnadernas väggar,
5 till att göra av guld vad som skall vara av guld, och till att göra av silver vad som skall vara av silver, ja, till allt slags arbete som utföres av konstnärer. Vill då någon annan nu i dag frivilligt fylla sin hand med gåvor åt HERREN?»
6 Då kommo frivilligt familjehövdingarna och Israels stamhövdingar, så ock över- och underhövitsmännen och tillika uppsyningsmännen över konungens arbeten,
7 och de gåvo till arbetet på Guds hus fem tusen talenter guld, tio tusen dariker, tio tusen talenter silver, aderton tusen talenter koppar och ett hundra tusen talenter järn.
8 Och var och en som hade ädla stenar i sin ägo gav dem till skatten i HERRENS hus, under gersoniten Jehiels vård.
9 Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta buro de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN; konung David gladde sig ock högeligen.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.