Add parallel Print Page Options

Moses och Mirjams sång till Herren

15 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren:

”Jag vill sjunga till Herrens ära,
    för högt är han upphöjd.
Han har kastat både häst och ryttare i havet.

Herren är min styrka
    och min sång, han har blivit min räddning.
Han är min Gud,
    och jag vill prisa honom.
Han är min fars Gud.
    Jag vill upphöja honom.
Herren är en kämpe,
    ja, Herren är hans namn.
Faraos vagnar och armé
    har han kastat i havet.
Faraos ryktbara krigsmän
    dränktes i Sävhavets vågor.
Vattenmassorna dränkte dem,
    de sjönk som stenar i djupet.
Din högra hand, Herre,
    har en väldig makt.
Din högra hand
    krossade fienden.

I ditt höga majestät
    besegrade du dem
som vände sig mot dig.
    Du visade din vrede
och den förtärde dem,
    som elden bränner upp gräset.
Du blåste på vattnet
    och det delade sig.
Vågorna reste sig som murar,
    stelnade mitt i havet.
Fienden sa:
    ’Jag ska förfölja dem och hinna upp dem,
jag ska ta byte och fördela det,
    jag ska ta hämnd på dem.
Jag ska dra mitt svärd,
    min hand ska förgöra dem.’
10 Men du andades på dem,
    och havet slog ihop över dem.
De sjönk som bly
    i de väldiga vattnen.
11 Vem är som du, Herre,
    bland alla gudar?
Vem är så majestätisk och helig?
    Vem är så fruktansvärd i härlighet?
    Vem gör under som du?

12 Du räckte ut din hand,
    och då svalde jorden dem.
13 I din nåd har du lett
    det folk du befriade.
Med din makt har du fört det
    till din heliga boning.
14 Folken hörde det och darrade.
    Filistéerna greps av ångest.
15 Edoms furstar blev förskräckta.
    Moabs mäktiga män darrade.
Kanaans invånare smälte ner av fruktan.
16     Skräck och ångest har kommit över dem.
Inför din väldiga arm
    stod de förstenade,
medan ditt folk, Herre,
    det folk som du har befriat, passerade dem.
17 Du leder dem
    och planterar dem på ditt eget berg,
på den plats du gjort till din boning, Herre
    – i den helgedom, Herre, som dina händer grundlagt.

18 Herren ska regera i all evighet.”

19 Faraos hästar, vagnar och vagnsförare försökte följa efter genom havet. Men Herren lät havsvattnen falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark.

20 Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. 21 Mirjam sjöng för dem:

”Sjung till Herrens ära.
    Han är högt upphöjd.
Hästar och vagnsförare
    har han störtat i havet.”

Prövningen i öknen

(15:22—18:27)

Bittert vatten

22 Mose ledde Israels folk vidare från Sävhavet, och de kom ut i öknen Shur och gick där i tre dagar utan att hitta vatten. 23 När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. Det var därför platsen fick heta Mara.[a]

24 Folket började anklaga Mose: ”Vad ska vi dricka?” frågade de. 25 Mose ropade då till Herren, och Herren visade honom en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka.

Det var där han gav lag och rätt åt folket och prövade dem. 26 Han sa: ”Om du vill lyda Herrens, din Guds, röst och göra det som är rätt inför honom, följa hans befallningar och hålla hans bud, så ska jag låta dig slippa alla de sjukdomar jag lade på egypterna, för jag är Herren din läkare.” 27 Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger.

Footnotes

  1. 15:23 Mara betyder besk, bitter.

15 Då sjöngo Mose och Israels barn denna lovsång till HERRENS ära; de sade: »Jag vill sjunga till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.

HERREN är min starkhet och min lovsång, Och han blev mig till frälsning. Han är min Gud, jag vill ära honom, min faders Gud, jag vill upphöja honom.

HERREN är en stridsman, 'HERREN' är hans namn.

Faraos vagnar och härsmakt kastade han i havet, hans utvalda kämpar dränktes i Röda havet.

De övertäcktes av vattenmassor, sjönko i djupet såsom stenar.

Din högra hand, HERRE, du härlige och starke, din högra hand, HERRE, krossar fienden.

Genom din stora höghet slår du ned dina motståndare; du släpper lös din förgrymmelse, den förtär dem såsom strå.

För en fnysning av din näsa uppdämdes vattnen, böljorna reste sig och samlades hög, vattenmassorna stelnade i havets djup.

Fienden sade: 'Jag vill förfölja dem, hinna upp dem, jag vill utskifta byte, släcka min hämnd på dem; jag vill draga ut mitt svärd, min hand skall förgöra dem.'

10 Du andades på dem, då övertäckte dem havet; de sjönko såsom bly i de väldiga vattnen.

11 Vilken bland gudar liknar dig, HERRE? Vem är dig lik, du härlige och helige, du fruktansvärde och högtlovade, du som gör under?

12 Du räckte ut din högra hand, då uppslukades de av jorden.

13 Men du ledde med din nåd det folk du hade förlossat, du förde dem med din makt till din heliga boning.

14 Folken hörde det och måste då darra, av ångest grepos Filisteens inbyggare.

15 Då förskräcktes Edoms furstar, Moabs hövdingar grepos av bävan, alla Kanaans inbyggare försmälte av ångest.

16 Ja, över dem faller förskräckelse och fruktan; för din arms väldighet stå de såsom förstenade, medan ditt folk tågar fram, o HERRE medan det tågar fram, det folk du har förvärvat.

17 Du för dem in och planterar dem på din arvedels berg, på den plats, o HERRE, som du har gjort till din boning, i den helgedom, Herre, som dina händer hava berett.

18 HERREN är konung alltid och evinnerligen!»

19 Ty när Faraos hästar med hans vagnar och ryttare hade kommit ned i havet, lät HERREN havets vatten vända tillbaka och komma över dem, sedan Israels barn på torr mark hade gått mitt igenom havet.

20 Och profetissan Mirjam, Arons syster, tog en puka i sin hand, och alla kvinnorna följde efter henne med pukor och dans.

21 Och Mirjam sjöng för dem: »Sjungen till HERRENS ära, ty högt är han upphöjd. Häst och man störtade han i havet.»

22 Därefter lät Mose israeliterna bryta upp från Röda havet, och de drogo ut i öknen Sur; och tre dagar vandrade de i öknen utan att finna vatten.

23 Så kommo de till Mara; men de kunde icke dricka vattnet i Mara, ty det var bittert. Därav fick stället namnet Mara.

24 Då knorrade folket emot Mose och sade: »Vad skola vi dricka?»

25 Men han ropade till HERREN; och HERREN visade honom ett visst slags trä, som han kastade i vattnet, och så blev vattnet sött. Där förelade han folket lag och rätt, och där satte han det på prov.

26 Han sade: »Om du hör HERRENS, din Guds, röst och gör vad rätt är i hans ögon och lyssnar till hans bud och håller alla hans stadgar, så skall jag icke lägga på dig någon av de sjukdomar som jag lade på egyptierna, ty jag är HERREN, din läkare.»

27 Sedan kommo de till Elim; där funnos tolv vattenkällor och sjuttio palmträd. Och de lägrade sig där vid vattnet.