2 Moseboken 2
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Gud kallar Mose
Mose föds
2 Vid denna tid gifte sig ett par som båda tillhörde Levi stam. 2 Hon blev gravid och födde en son som hon märkte var vacker. Hon gömde honom i tre månader. 3 Men när hon inte längre kunde hålla honom gömd, gjorde hon en korg av papyrus och tätade den med jordbeck och tjära. Hon lade pojken i korgen och placerade den i vassen vid flodstranden. 4 Pojkens syster stod på avstånd för att se vad som skulle hända.
5 En prinsessa, en av faraos döttrar, kom just då för att bada i floden, och när hennes sällskapsdamer gick utmed stranden, upptäckte hon korgen i vassen och skickade en slavinna att hämta den. 6 Hon öppnade den och fick se barnet. Pojken grät och hon blev rörd. ”Det måste vara ett av de hebreiska barnen”, sa hon.
7 Då kom pojkens syster fram till prinsessan och frågade: ”Ska jag gå och be någon av de hebreiska kvinnorna att amma barnet åt dig?” 8 ”Ja, gör det!” svarade prinsessan. Då gick flickan och hämtade pojkens mamma. 9 ”Ta med dig det här barnet och amma det åt mig”, sa prinsessan, ”så ska jag betala dig för det.” Då tog kvinnan hand om barnet och ammade honom.
10 När han blivit äldre, gick hon till faraos dotter med honom och han blev adopterad som prinsessans son. Prinsessan kallade honom Mose[a], för hon sa: ”Jag har dragit upp honom ur vattnet.”
Mose flyr till Midjan
11 En dag när Mose redan var vuxen, besökte han sina landsmän och såg på hur de slet och arbetade. Han fick också se hur en egypter slog ner en hebré, en från hans eget folk. 12 Mose såg sig omkring för att vara säker på att ingen iakttog honom och dödade sedan egyptern och gömde hans kropp i sanden.
13 Nästa dag när han kom tillbaka dit, fick han se två hebréer som råkat i slagsmål. Han sa då till angriparen: ”Varför slår du en av ditt eget folk?”
14 Men mannen svarade. ”Vem har satt dig till ledare och domare över oss? Tänker du döda mig som du dödade egyptern igår?” När Mose förstod att man visste vad han hade gjort, blev han rädd. 15 Farao fick också höra talas om saken och ville döda Mose. Men Mose flydde därför bort till midjaniternas land.
En gång vilade han vid en brunn. 16 Prästen i Midjans land hade sju döttrar, som då hade kommit för att vattna sin fars får. 17 Men några herdar försökte mota bort dem. Då hjälpte Mose dem och gav fåren vatten.
18 När flickorna kom hem frågade deras far Reguel dem: ”Hur kommer det sig att ni är tillbaka så tidigt idag?” 19 ”Det var en egypter där som försvarade oss mot herdarna”, förklarade de. ”Han hämtade upp vatten åt oss och gav fåren.” 20 ”Men var har ni gjort av honom?” frågade deras far. ”Lämnade ni honom kvar därborta? Be honom komma hit och äta med oss.”
21 Mose gick med på att bli kvar hos mannen, och Reguel gav honom sin dotter Sippora till hustru. 22 Hon födde en son, som Mose gav namnet Gershom[b], för han sa: ”Jag är en främling i ett främmande land.”
23 Flera år senare dog kungen i Egypten. Israels barn dignade under tunga bördor och klagade under slaveriet. Deras rop steg upp till Gud. 24 När Gud hörde deras klagan tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob. 25 Gud såg på israeliterna och tog sig an dem.
2 Mosebok 2
Svenska 1917
2 Och en man av Levis hus gick åstad och tog till hustru Levis dotter.
2 Och hustrun blev havande och födde en son. Och hon såg att det var ett vackert barn och dolde honom i tre månader.
3 Men när hon icke längre kunde dölja honom, tog hon en kista av rör, beströk den med jordbeck och tjära och lade barnet däri och satte den så i vassen vid stranden av Nilfloden.
4 Och hans syster ställde sig ett stycke därifrån, för att se huru det skulle gå med honom.
5 Och Faraos dotter kom ned till floden för att bada, och hennes tärnor gingo utmed floden. När hon nu fick se kistan i vassen, sände hon sin tjänarinna dit och lät hämta den till sig.
6 Och när hon öppnade den, fick hon se barnet och såg att det var en gosse, och han grät. Då ömkade hon sig över honom och sade: »Detta är ett av de hebreiska barnen.»
7 Men hans syster frågade Faraos dotter: »Vill du att jag skall gå och kalla hit till dig en hebreisk amma som kan amma upp barnet åt dig?»
8 Faraos dotter svarade henne: »Ja, gå.» Då gick flickan och kallade dit barnets moder.
9 Och Faraos dotter sade till henne: »Tag detta barn med dig, och amma upp det åt mig, så vill jag giva dig lön därför.» Och kvinnan tog barnet och ammade upp det.
10 När sedan gossen hade vuxit upp; förde hon honom till Faraos dotter, och denna upptog honom såsom sin son och gav honom namnet Mose, »ty», sade hon, »ur vattnet har jag dragit upp honom».
11 På den tiden hände sig att Mose, sedan han hade blivit stor, gick ut till sina bröder och såg på deras trälarbete. Och han fick se att en egyptisk man slog en hebreisk man, en av hans bröder.
12 då vände han sig åt alla sidor, och när han såg att ingen annan människa fanns där, slog han ihjäl egyptiern och gömde honom i sanden.
13 Dagen därefter gick han åter ut och fick då se två hebreiska män träta med varandra. Då sade han till den som gjorde orätt: »Skall du slå din landsman?»
14 Han svarade: »Vem har satt dig till hövding och domare över oss? Vill du dräpa mig, såsom du dräpte egyptiern?» Då blev Mose förskräckt och tänkte: »Så har då saken blivit känd.»
15 Också fick Farao höra om denna sak och ville dräpa Mose. Men Mose flydde bort undan Farao; och han stannade i Midjans land; där satte han sig vid en brunn.
16 Och prästen i Midjan hade sju döttrar. Dessa kommo nu för att hämta upp vatten och skulle fylla hoarna för att vattna sin faders får.
17 Då kommo herdarna och ville driva bort dem; men Mose stod upp och hjälpte dem och vattnade deras får.
18 När de sedan kommo hem till sin fader Reguel, sade han: »Varför kommen I så snart hem i dag?»
19 De svarade: »En egyptisk man hjälpte oss mot herdarna; därtill hämtade han upp vatten åt oss och vattnade fåren.»
20 Då sade han till sina döttrar: »Var är han då? Varför läten I mannen bliva kvar där? Inbjuden honom att komma och äta med oss».
21 Och Mose beslöt sig för att stanna hos mannen, och denne gav åt Mose sin dotter Sippora till hustru.
22 Hon födde en son, och han gav honom namnet Gersom, »ty», sade han, »jag är en främling i ett land som icke är mitt».
23 Så förflöt en lång tid, och därunder dog konungen i Egypten. Men Israels barn suckade över sin träldom och klagade; och deras rop över träldomen steg upp till Gud.
24 Och Gud hörde deras jämmer, och Gud tänkte på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob.
25 Och Gud såg till Israels barn, och Gud lät sig vårda om dem.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.