2 Moseboken 12:1-20:15

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Påsken

(3 Mos 23:5-8; 4 Mos 28:16-25; 5 Mos 16:1-8)

12 Herren sa till Mose och Aron i Egypten: ² ”Från och med nu ska den här månaden vara den första månaden på året för er. ³ Säg till Israels menighet att varje familj ska skaffa ett lamm eller en killing till den tionde dagen i denna månad, ett djur för varje hushåll. ⁴ Om familjen är för liten för ett helt djur, ska det delas med den närmaste grannfamiljen, efter antalet personer. Beräkna hur mycket var och en äter. ⁵ Djuret ska vara årsgammalt, av hankön, och det ska vara felfritt, antingen ett får eller en get.

⁶ Ni ska sköta om det till den fjortonde dagen i månaden. I skymningen den dagen^[a] ska hela Israels menighet slakta det, ⁷ och lite av blodet ska strykas på dörrposterna och på tvärbjälken över dörren i de hus där man äter det. ⁸ Köttet ska ätas just den natten. Det ska vara stekt över eld och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst och med bittra örter. ⁹ Köttet får inte ätas rått eller kokt utan det ska vara stekt över eld med både huvud, fötter och inälvor. ¹⁰ Ingenting av det får sparas till följande morgon. Om något blir kvar, ska det brännas.

¹¹ Ni ska äta det med reskläderna på. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta är Herrens påsk^[b].

¹² Jag ska nämligen gå fram genom Egypten just den natten och döda allt förstfött i landet, människor likväl som djur. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren. ¹³ Blodet ska vara tecknet på husen där ni bor, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och inget fördärv ska drabba er när jag slår Egypten.

¹⁴ Ni ska ha denna som minnesdag för er och fira den som Herrens högtid från generation till generation, som en oföränderlig förordning. ¹⁵ I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra.

¹⁷ Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. ¹⁸ Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. ¹⁹ Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. ²⁰ Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.”

²¹ Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. ²² Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. ²³ Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren^[c] att gå in i era hus och döda er.

²⁴ Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. ²⁵ När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. ²⁶ Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ ²⁷ då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.

²⁸ Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Alla förstfödda i Egypten dör

²⁹ Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. ³⁰ Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.

³¹ Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. ³² Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” ³³ Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.

³⁴ Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. ³⁵ Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. ³⁶ Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.

Flykten från Egypten

³⁷ Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. ³⁸ Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. ³⁹ De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.

⁴⁰ Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, ⁴¹ och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. ⁴² Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.

Regler för påskfirandet

⁴³ Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, ⁴⁴ men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren^[d]. ⁴⁵ Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.

⁴⁶ Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. ⁴⁷ Hela Israel ska fira denna högtid.

⁴⁸ Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. ⁴⁹ Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”

⁵⁰ Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. ⁵¹ Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.

Allt förstfött tillhör Herren

13 Herren talade till Mose: ² ”Helga allt förstfött åt mig, varje förstfödd son som kommer ur moderlivet bland israeliterna, liksom varje förstfött djur av hankön. De ska tillhöra mig.”

³ Då sa Mose till folket: ”Det här är en dag som ni alltid ska komma ihåg, den dag då ni lämnade Egypten och slaveriet. Det var ju med mäktig hand som Herren ledde er ut därifrån. Inget syrat ska ätas då. ⁴ Det är alltså på den här dagen i månaden aviv^[e] ni tågar ut. ⁵ När Herren har fört dig in i kanaanéernas, hettiternas, amoréernas, hivéernas och jevuséernas land, det land som han med ed lovade dina förfäder att ge dig och som flyter av mjölk och honung, då ska du fira denna högtid i denna månad. ⁶ Under sju dagar ska du äta ojäst bröd. På den sjunde dagen ska det sedan hållas en stor fest till Herrens ära. ⁷ Alla de sju dagarna ska du äta osyrat bröd; det får inte heller finnas något jäst i ditt hem eller någon annanstans inom landets gränser.

⁸ Då ska du berätta för din son: ’Jag gör så här på grund av det som Herren gjorde för mig när jag lämnade Egypten.’ ⁹ Likt ett märke på handen eller pannan^[f] ska detta påminna dig om Herrens lag, som alltid ska vara på dina läppar, för Herren förde dig ut ur Egypten med stark hand.

¹⁰ Håll alltså denna stadga varje år vid den bestämda tiden. ¹¹ När Herren sedan för dig in i kanaanéernas land som han med ed lovade dig och dina fäder, och som han då ska ge åt dig, ¹² ska du ge Herren den förstfödde som kommer ur moderlivet, liksom allt förstfött av hankön bland boskapen ska tillhöra Herren. ¹³ En förstfödd åsna kan man lösa ut med ett får, men om du inte vill lösa ut den ska du bryta nacken av åsnefölet. Varje förstfödd son måste du däremot lösa ut.

¹⁴ När din son i framtiden frågar: ’Vad betyder allt det här?’ ska du säga: ’Herren ledde oss med mäktig hand ut ur Egypten, ur slaveriet. ¹⁵ Farao vägrade envist att släppa oss, och därför dödade Herren allt förstfött i hela Egypten, både bland människor och djur. Det är därför jag nu offrar allt förstfött av hankön som kommer ur moderlivet till Herren. Men varje förstfödd son löser jag ut.’ ¹⁶ Likt ett märke på handen eller pannan ska denna högtid vara en påminnelse om att Herren med sin mäktiga hand ledde oss ut ur Egypten.”

Molnpelaren och eldpelaren

¹⁷ När farao slutligen släppte folket, förde Gud dem inte genom filistéernas land trots att detta hade varit genaste vägen. Gud tänkte att folket kunde ändra sig om ett krig skulle hota och vilja vända tillbaka till Egypten. ¹⁸ Gud ledde dem därför en annan väg som gick genom öknen mot Sävhavet. Israeliterna var ordnade som en armé när de lämnade Egypten.

¹⁹ Mose hade tagit med sig Josefs ben. Josef hade nämligen tagit en ed av israeliterna: ”När Gud tar sig an er, ska ni föra med er mina ben härifrån.”

²⁰ När de lämnat Suckot slog de läger i Etam, just där öknen började. ²¹ Herren ledde dem i en molnpelare om dagen för att visa dem vägen och med en eldpelare om natten för att lysa dem. På så sätt kunde de vandra både dag och natt, ²² för molnpelaren gick ständigt framför dem om dagen liksom eldpelaren om natten.

Räddade vid Sävhavet

14 Herren talade till Mose: ² ”Säg till israeliterna att vända om mot Pi Hachirot mellan Migdol och havet mitt emot Baal Sefon och slå läger där vid havet. ³ Farao kommer nämligen att tänka: ’Israeliterna har säkert gått vilse och irrar omkring i öknen utan att kunna ta sig därifrån!’ ⁴ Än en gång ska jag låta farao bli hård och han ska förfölja dem. Jag ska visa min makt då jag krossar farao och hela hans armé. Egypterna ska då inse att jag är Herren.” De gjorde så.

Faraos armé förföljer Israel

⁵ När kungen i Egypten fick veta att israeliterna hade flytt, ångrade han och hans hovmän sig. ”Vad är det vi har gjort genom att låta alla dessa israelitiska slavar ge sig iväg?” frågade de sig. ⁶ Farao lät spänna för sin vagn och tog med sig sin armé. ⁷ Han tog med sig de 600 bästa vagnarna, och alla de andra vagnarna i Egypten, bemannade med officerare. ⁸ Herren förhärdade farao, kungen av Egypten, så att han förföljde israeliterna när de med friskt mod gav sig iväg. ⁹ Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – hela armén var med i förföljandet. De hann upp Israels folk när de hade slagit läger vid havet nära Pi Hachirot framför Baal Sefon.

¹⁰ När farao närmade sig och folket fick syn på egypterna som tågade mot dem blev de förskräckta och ropade till Herren.

¹¹ De sa till Mose: ”Fanns det inte tillräckligt med gravar i Egypten eftersom du måste leda oss hit ut i öknen för att dö? Varför gjorde du detta mot oss och förde oss ut ur Egypten? ¹² Var det inte det vi sa att du skulle låta oss vara i fred och tjäna egypterna? Det var ju bättre att vara slavar i Egypten än att dö i öknen.”

¹³ Men Mose sa till folket: ”Var inte rädda! Stanna bara lugnt där ni är, så ska ni få se på vilket fantastiskt sätt Herren ska rädda er idag. Detta är sista gången ni ser dessa egypter. ¹⁴ Herren ska strida för er, och ni ska vara stilla.”

¹⁵ Då sa Herren till Mose: ”Sluta nu upp att ropa till mig! Säg istället till israeliterna att gå vidare. ¹⁶ Lyft din stav! Räck ut den över havet och klyv det, och hela Israels folk ska gå över på torr mark genom havet. ¹⁷ Jag ska göra egypternas hjärtan hårda, så att de följer efter er. Jag ska visa min makt på farao och hela hans armé med vagnar och vagnsförare. ¹⁸ Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”

¹⁹ Guds ängel, som hade vandrat framför Israels armé, flyttade sig nu och gick bakom dem. Molnpelaren som gick framför dem flyttade sig också bakom dem, ²⁰ så att den befann sig mellan Israels och Egyptens arméer. Hela natten gav den mörker men samtidigt ljus^[g]. Därför kom ingen av arméerna i närheten av varandra under hela natten.

²¹ När Mose räckte ut sin hand över havet, lät Herren driva undan havsvattnet genom att en stark östanvind blåste hela natten och torkade upp havsbottnen. Vattnet delade sig ²² så att Israels folk kunde gå rakt igenom havet på torr mark medan vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ²³ Egypterna, alla faraos hästar, vagnar och vagnsförare – följde efter dem tvärs över havsbottnen. ²⁴ Men tidigt på morgonen såg Herren ner på egypternas trupper från eld- och molnpelaren och skapade förvirring bland dem. ²⁵ Han lät hjulen på deras vagnar lossna^[h], så att vagnarna inte kunde ta sig fram. ”Låt oss ta oss härifrån!” ropade egypterna. ”Herren strider för israeliterna mot oss egypter.”

²⁶ Herren sa till Mose: ”Räck ut din hand igen över havet, så att vattnet vänder tillbaka över egypterna, över deras vagnar och vagnsförare.” ²⁷ Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. ²⁸ Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.

²⁹ Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. ³⁰ På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. ³¹ När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.

Moses och Mirjams sång till Herren

15 Sedan sjöng Mose och israeliterna denna sång till Herren:

¹⁹ Faraos hästar, vagnar och vagnsförare försökte följa efter genom havet. Men Herren lät havsvattnen falla över dem, medan Israels folk vandrade genom havet på torr mark.

²⁰ Profetissan Mirjam, Arons syster, tog sin tamburin och de andra kvinnorna följde henne. De spelade på tamburiner och dansade. ²¹ Mirjam sjöng för dem:

Prövningen i öknen

(15:22—18:27)

Bittert vatten

²² Mose ledde Israels folk vidare från Sävhavet, och de kom ut i öknen Shur och gick där i tre dagar utan att hitta vatten. ²³ När de kom till Mara, kunde de inte dricka vattnet, för det var bittert. Det var därför platsen fick heta Mara.^[i]

²⁴ Folket började anklaga Mose: ”Vad ska vi dricka?” frågade de. ²⁵ Mose ropade då till Herren, och Herren visade honom en bit trä. Mose slängde den i vattnet, och då gick det att dricka.

Det var där han gav lag och rätt åt folket och prövade dem. ²⁶ Han sa: ”Om du vill lyda Herrens, din Guds, röst och göra det som är rätt inför honom, följa hans befallningar och hålla hans bud, så ska jag låta dig slippa alla de sjukdomar jag lade på egypterna, för jag är Herren din läkare.” ²⁷ Sedan kom de till Elim, där det fanns tolv källor och sjuttio palmer, och där vid vattnet slog de läger.

Gud förser sitt folk med kött och bröd

16 De lämnade Elim och fortsatte sin vandring in i öknen Sin mellan Elim och Sinai och de kom dit den femtonde dagen i andra månaden efter att de lämnat Egypten. ² Där började hela menigheten än en gång klaga på Mose och Aron. ³ De sa: ”Tänk om Herren hade låtit oss dö i Egypten, där vi satt runt våra köttgrytor och hade tillräckligt med mat att äta! Nu har ni fört oss ut i öknen, där vi alla som är samlade här kommer att dö av svält.”

⁴ Då sa Herren till Mose: ”Jag ska låta mat regna ner från himlen till er. Sedan kan folket gå ut varje dag och samla in så mycket som de behöver. Jag ska pröva dem för att se om de följer mina instruktioner eller inte. ⁵ När de på den sjätte dagen lagar vad de samlat in ska det vara dubbelt så mycket som de övriga dagarna.”

⁶ Mose och Aron meddelade israeliterna: ”I kväll ska ni inse att det var Herren som förde er ut ur Egypten, ⁷ och i morgon ska ni få se Herrens härlighet, för han har hört hur ni klagar på honom. Det är honom ni klagar på, för vilka är vi att ni skulle klaga på oss?” ⁸ Mose sa vidare: ”Herren ska ge er kött att äta i kväll, och imorgon ska ni få bröd. Han har hört hur ni knotar mot honom. Vi är ingenting, och det är inte mot oss ni knotar utan mot Herren.”

⁹ Sedan sa Mose till Aron: ”Säg till hela Israels folk att komma fram inför Herren, eftersom han har hört deras klagan.” ¹⁰ Aron talade sedan till israeliternas menighet och när de vände sig mot öknen, uppenbarade sig Herrens härlighet i molnet.

¹¹ Herren talade till Mose: ¹² ”Jag har hört israeliternas klagan. Säg till dem: ’I skymningen ikväll ska ni få kött och imorgon ska ni mättas med bröd och då ska ni förstå att jag är Herren, er Gud.’ ”

¹³ Den kvällen kom en stor mängd vaktlar och täckte hela lägret och på morgonen låg det dagg runt omkring lägerplatsen. ¹⁴ När daggen lite senare försvann, lämnade den kvar något tunt, frasigt^[j], som liknade rimfrost på marken. ¹⁵ När israeliterna såg detta, frågade de varandra: ”Vad är det här?” De visste inte vad det var.

Mose svarade: ”Det är den mat som Herren har gett er att äta. ¹⁶ Herren har befallt att var och en ska samla in så mycket han behöver för sitt hushåll, ett omermått^[k] per person.”

¹⁷ Israeliterna gjorde så. Några samlade mer, andra samlade mindre. ¹⁸ Och när de mätte upp vad de samlat i sina mått, hade de som samlat mycket inte för mycket, och de som hade samlat litet hade inte för lite. Alla hade samlat så mycket som de behövde.

¹⁹ Och Mose sa till folket: ”Lämna ingenting kvar till i morgon!” ²⁰ Men det fanns sådana som inte ville lyssna till Mose utan lämnade lite kvar till morgonen därpå. Men då var det fullt av mask och luktade illa och Mose blev arg på dem. ²¹ Så samlade de mat varje morgon, var och en efter sitt behov, och när solen steg allt högre smälte det bort. ²² På sjätte dagen samlade de dubbelt så mycket som vanligt, två omermått till var och en. Ledarna bland folket gick då till Mose och rapporterade detta.

²³ Då talade han om för dem: ”Det är precis vad Herren har sagt. ’Morgondagen är en vilodag, en Herrens heliga sabbat^[l]. Baka och koka så mycket ni vill idag, och spara det som blir över till imorgon.’ ”

²⁴ De sparade mat till nästa morgon, som Mose hade sagt, och då luktade den inte illa och det fanns ingen mask i den. ²⁵ Och Mose sa: ”Detta är er mat för idag, för detta är Herrens sabbat, och det kommer inte att finnas någon mat alls ute på marken. ²⁶ Samla alltså mat under sex dagar. Den sjunde dagen är sabbat, och då kommer det inte att finnas någon mat där ute.”

²⁷ Några gick ändå ut på sabbaten för att samla mat men de fann ingen. ²⁸ Då sa Herren till Mose: ”Hur länge tänker ni vägra att lyda mina bud och befallningar? ²⁹ Se, Herren har gett er sabbaten. Därför ger han er på sjätte dagen mat för två dagar. Stanna nu kvar hemma i stillhet och gå inte ut på den sjunde dagen.” ³⁰ Efter det höll folket sabbatsvila den sjunde dagen.

³¹ Israeliterna kallade maten manna^[m]. Mannat var vitt som korianderfrö och smakade som bröd med honung.

³² Mose sa: ”Herren har befallt: ’Ta och bevara en omer manna, så att kommande generationer får se det bröd som jag försåg er med i öknen när jag förde er ut ur Egypten.’ ”

³³ Därför sa han till Aron att skaffa ett kärl och hälla upp ett omermått manna i det och placera det inför Herren för att förvaras åt kommande generationer. ³⁴ Aron gjorde som Herren hade befallt Mose. Han ställde kärlet inför förbundstecknet^[n] för att förvaras där.

³⁵ Under fyrtio år åt israeliterna manna, ända tills de kom in i Kanaans land, som var bebott; de åt manna tills de kom till gränsen till Kanaan. ³⁶ En omer är en tiondels efa.^[o]

Vatten ur klippan

(4 Mos 20:1-13)

17 Hela Israels menighet lämnade öknen Sin och vandrade på Herrens befallning i etapper till Refidim. Men när de slog läger där, fanns det inget vatten att dricka. ² Då började folket klaga på Mose och krävde: ”Ge oss vatten!” Mose frågade: ”Varför anklagar ni mig? Tänker ni sätta Herren på prov igen?”

³ Men plågade av sin törst fortsatte de att klaga mot Mose: ”Varför förde du oss ut ur Egypten, så att vi skulle behöva dö här med våra barn och vår boskap?”

⁴ Då ropade Mose till Herren: ”Vad ska jag göra med detta folk? De är färdiga att stena mig.” ⁵ Herren sa till Mose: ”Ta med dig några av de äldste i Israel och gå framför folket. Ta också med dig den stav du hade när du slog på Nilen. ⁶ Jag ska stå framför dig där på klippan vid berget Horeb^[p]. Slå på klippan med din stav, så ska vatten komma fram ur den. Då ska folket få att dricka.” Mose gjorde så inför de äldste i Israel. ⁷ Han kallade platsen Massa och Meriva^[q] för det var där israeliterna klagade på Mose och prövade Herren genom att säga: ”Är Herren mitt ibland oss eller inte?”

Seger över amalekiterna

⁸ Vid Refidim kom amalekiterna och anföll Israel. ⁹ Mose beordrade då Josua att kalla samman en grupp män till strid mot amalekiterna och sa: ”Imorgon kommer jag att stå på bergets topp med Guds stav i min hand.”

¹⁰ Josua gjorde som Mose hade sagt och gick alltså ut för att strida mot amalekiterna. Mose, Aron och Hur gick upp på berget. ¹¹ Så länge Mose orkade hålla upp sina händer hade Israel övertaget, men när han lät händerna sjunka ryckte amalekiterna fram. ¹² Mose blev trött i armarna, så de hämtade en sten som han kunde sitta på och sedan stod Aron och Hur på var sin sida om honom och höll upp hans armar ända till solnedgången. ¹³ Josua och hans män besegrade amalekiterna med svärdet.

¹⁴ Herren sa till Mose: ”Skriv ner det här på en tavla, så att man alltid kan minnas det. Läs upp det för Josua, för jag ska utplåna Amaleks minne från jorden.” ¹⁵ Då byggde Mose ett altare där och kallade det ”Herren är mitt banér”.

¹⁶ Han sa: ”En hand har lyfts mot Herrens tron!^[r] Herren ska strida mot Amalek, från generation till generation.”

Jetro besöker Mose

18 Snart fick Moses svärfar Jetro, prästen i Midjan, höra om allt som Gud hade gjort för Mose och sitt folk och att Herren hade fört dem ut ur Egypten.

² Då tog Jetro med sig Moses hustru Sippora som denne tidigare hade skickat hem ³ samt hennes två söner. Den förste sonen hade fått namnet Gershom^[s], för Mose hade sagt: ”Jag är en främling i detta land.” ⁴ Den andre hade fått namnet Elieser ”Gud är min hjälp”, för Mose hade sagt: ”Min fars Gud kom till min hjälp och räddade mig undan faraos svärd.” ⁵ Jetro, Moses svärfar, de båda sönerna och Moses hustru kom till Mose i öknen där han hade slagit läger vid Guds berg. ^[t]

⁶ Jetro hade skickat bud till Mose: ”Din svärfar Jetro kommer till dig med din hustru och hennes två söner.”

⁷ Då gick Mose ut för att träffa sin svärfar och han föll ner för honom och kysste honom. Efter att ha hälsat varandra gick de in i tältet. ⁸ Mose berättade för sin svärfar om allt som Herren hade gjort mot farao och egypterna för Israels skull. Han berättade också om alla de problem som de stött på under vägen och om hur Herren hade räddat dem.

⁹ Jetro blev mycket glad när han fick höra om allt som Herren hade gjort för Israel och hur han hade räddat dem undan egypterna.

¹⁰ ”Lovad vare Herren”, sa Jetro, ”han som har räddat er från egypternas och faraos våld och räddat undan folket ur egypternas hand. ¹¹ Nu förstår jag att Herren är större än alla andra gudar, eftersom han kunde befria sitt folk från de arroganta egypterna^[u].”

¹² Jetro, Moses svärfar, offrade ett brännoffer och slaktoffer åt Gud, och sedan kom Aron och de äldste i Israel och deltog med honom i måltiden inför Gud.

Jetro ger Mose ett vist råd

(5 Mos 1:9-18)

¹³ Dagen därpå satte sig Mose ner för att tjäna som folkets domare och från morgonen till kvällen stod människor omkring honom.

¹⁴ När Moses svärfar såg hur mycket han hade att göra sa han: ”Varför försöker du klara av allt det här själv, medan folket får stå omkring dig och vänta hela dagen?” ¹⁵ ”Folket kommer till mig för att söka Guds vilja”, svarade Mose sin svärfar. ¹⁶ ”När de är oeniga kommer de till mig, och jag avgör mellan dem, och så undervisar jag dem om Guds bud och lagar.”

¹⁷ ”Det där är inte bra!” förklarade svärfadern. ¹⁸ ”Du sliter ut dig själv, och folket blir uttröttat. Det är alldeles för mycket för dig att sköta själv. ¹⁹ Hör nu på mitt råd och Gud kommer att vara med dig: Du ska vara folkets representant inför Gud och lägga fram deras ärenden inför honom. ²⁰ Du ska undervisa dem om Guds lagar och bud och hur de ska leva och handla. ²¹ Men du ska utse lämpliga män bland folket, sådana som är gudfruktiga och pålitliga och inte tar emot mutor, och dem ska du göra till ledare, somliga för tusen personer, andra för hundra, femtio eller tio personer. ²² Låt dessa alltid vara domare för folket. Om det är något som är komplicerat, kan de komma till dig med det, men alla mindre frågor ska de själva ta hand om. Det blir lättare för dig om ni hjälps åt. ²³ Om du gör så här och det sker på Guds befallning, kan du bättre klara av uppgiften och då kommer alla också att gå hem nöjda.”

²⁴ Mose lyssnade till sin svärfars råd och följde hans förslag. ²⁵ Han valde ut dugliga män från hela Israel och satte dem till ledare över folket, över tusen, hundra, femtio eller tio. ²⁶ De skulle alltid finnas till hands för att skipa rättvisa. De svårare fallen förde de fram inför Mose, men allt annat tog de själva hand om.

²⁷ Mose lät sedan sin svärfar återvända hem till sitt land.

Förbund vid Sinai

(19:1—24:18)

Gud uppenbarar sig vid Sinai och kallar folket att möta honom på berget

19 Israeliterna nådde fram till Sinaiöknen tre månader efter det att de hade lämnat Egypten, just på den dagen. ² Sedan de brutit upp från Refidim, kom de till Sinaiöknen och till foten av berget Sinai och slog läger där framför berget. ³ Mose gick upp till Gud, och Herren kallade på honom från berget och sa:

”Detta ska du säga till Jakobs släkt och förkunna för Israels folk: ⁴ ’Ni har sett allt jag gjorde med egypterna och hur jag som en örn har burit er på mina vingar för att föra er till mig. ⁵ Om ni nu vill lyda mig och hålla mitt förbund, ska ni vara min egendom bland alla andra folk på jorden, för hela jorden är min. ⁶ Ni ska vara ett kungarike av präster åt Gud, ett heligt folk.’ Detta är vad du ska säga till israeliterna.”

⁷ Mose vände tillbaka och sammankallade alla de äldste bland folket och talade om för dem vad Herren hade befallt honom att säga.

⁸ Alla var fullständigt eniga och svarade: ”Vi ska göra allt som Herren begär av oss.” Mose återvände till Herren med folkets svar.

⁹ Då sa Herren till Mose: ”Jag ska komma till dig i ett kompakt moln, så att folket kan höra mig när jag talar med dig, och sedan kommer de alltid att tro dig.” När Mose hade återvänt till Herren med folkets svar, ¹⁰ sa Herren till honom: ”Gå nu ner och låt folket helga sig idag och imorgon, och säg åt dem att tvätta sina kläder. ¹¹ I övermorgon ska de vara beredda när Herren stiger ner på berget Sinai inför deras ögon. ¹² Sätt upp en gränslinje som folket inte får passera och säg till dem: ’Ni får inte gå upp på berget eller för nära dess fot. Den som rör vid berget ska dödas. ¹³ Men ingen hand får röra vid honom, utan han ska stenas eller skjutas till döds. Varken människor och djur som gör det får leva.’ När vädurshornet ljuder, ska de gå upp på berget^[v].”

¹⁴ Mose gick då ner till folket och lät folket helga sig och de tvättade sina kläder. ¹⁵ Han sa till dem: ”Förbered er för i övermorgon och ha inget sexuellt umgänge.”

Folkets olydnad

¹⁶ På tredje dagens morgon utbröt ett åskväder. Ett tjockt moln låg över berget, och det hördes en stark hornstöt. Allt folket i lägret bävade av rädsla. ¹⁷ Mose ledde då ut dem från lägret för att möta Gud och de ställde sig vid foten av berget. ¹⁸ Hela Sinais berg var täckt av rök, eftersom Herren steg ner på det i eld. Röken bolmade upp mot skyn, precis som från en smältugn, och hela berget skalv våldsamt. ¹⁹ Hornljudet blev allt starkare. Mose talade då med Gud, och han svarade honom med hög röst. ²⁰ När Herren stigit ner på bergets topp, kallade han Mose till sig och Mose klättrade dit upp.

²¹ Herren sa till honom: ”Gå tillbaka och varna folket för att tränga sig fram hit för att se Herren, för då kommer många av dem att dö. ²² Till och med prästerna^[w], som annars får närma sig Herren, måste rena sig, för att Herrens vrede inte ska bryta ut mot dem.”

²³ Mose svarade Herren: ”Men folket kan inte komma upp på Sinaiberget. Du har själv varnat oss och befallt mig att dra en gräns runt berget och förklara det för heligt.”

²⁴ Men Herren sa: ”Gå ner nu och kom sedan tillbaka tillsammans med Aron, men prästerna och folket får inte tränga sig fram och försöka komma hit upp till Herren, för då ska hans vrede bryta ut mot dem.”

²⁵ Mose gick då tillbaka ner till folket och sa detta till dem^[x].

De tio buden

(5 Mos 5:5-33)

20 Och Gud talade följande ord^[y]: