³ Säg till Israels menighet att varje familj ska skaffa ett lamm eller en killing till den tionde dagen i denna månad, ett djur för varje hushåll. ⁴ Om familjen är för liten för ett helt djur, ska det delas med den närmaste grannfamiljen, efter antalet personer. Beräkna hur mycket var och en äter. ⁵ Djuret ska vara årsgammalt, av hankön, och det ska vara felfritt, antingen ett får eller en get.

⁶ Ni ska sköta om det till den fjortonde dagen i månaden. I skymningen den dagen^[a] ska hela Israels menighet slakta det, ⁷ och lite av blodet ska strykas på dörrposterna och på tvärbjälken över dörren i de hus där man äter det. ⁸ Köttet ska ätas just den natten. Det ska vara stekt över eld och man ska äta det med bröd som är bakat utan jäst och med bittra örter. ⁹ Köttet får inte ätas rått eller kokt utan det ska vara stekt över eld med både huvud, fötter och inälvor. ¹⁰ Ingenting av det får sparas till följande morgon. Om något blir kvar, ska det brännas.

¹¹ Ni ska äta det med reskläderna på. Ni ska ha skor på fötterna och vandringsstavar i händerna. Ät snabbt! Detta är Herrens påsk^[b].

¹² Jag ska nämligen gå fram genom Egypten just den natten och döda allt förstfött i landet, människor likväl som djur. Jag ska hålla dom över alla Egyptens gudar, för jag är Herren. ¹³ Blodet ska vara tecknet på husen där ni bor, och när jag ser blodet ska jag gå förbi er, och inget fördärv ska drabba er när jag slår Egypten.

¹⁴ Ni ska ha denna som minnesdag för er och fira den som Herrens högtid från generation till generation, som en oföränderlig förordning. ¹⁵ I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra.

¹⁷ Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. ¹⁸ Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. ¹⁹ Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. ²⁰ Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.”

²¹ Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. ²² Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. ²³ Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren^[c] att gå in i era hus och döda er.

²⁴ Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. ²⁵ När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. ²⁶ Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ ²⁷ då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.

²⁸ Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Alla förstfödda i Egypten dör

²⁹ Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. ³⁰ Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.

³¹ Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. ³² Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” ³³ Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.

³⁴ Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. ³⁵ Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. ³⁶ Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.

Flykten från Egypten

³⁷ Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. ³⁸ Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. ³⁹ De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.

⁴⁰ Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, ⁴¹ och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. ⁴² Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.

Regler för påskfirandet

⁴³ Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, ⁴⁴ men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren^[d]. ⁴⁵ Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.

⁴⁶ Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. ⁴⁷ Hela Israel ska fira denna högtid.

⁴⁸ Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. ⁴⁹ Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”

⁵⁰ Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. ⁵¹ Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.

¹⁵ I sju dagar ska ni äta osyrat bröd. Redan den första dagen ska ni rensa bort all jäst ur era hus. Den som äter någonting jäst under dessa sju dagar ska utrotas ur Israel. ¹⁶ På den första och den sjunde dagen ska en helig sammankomst hållas och inget arbete får utföras under de dagarna, med undantag för matlagning så att var och en får äta; det är allt ni får göra.

¹⁷ Det osyrade brödets högtid ska ni fira därför att den här dagen förde jag era härskaror ut ur Egypten. Det är alltså en oföränderlig förordning att ni ska fira denna dag, generation efter generation. ¹⁸ Från kvällen den fjortonde dagen i månaden till kvällen den tjugoförsta dagen får bara bröd som bakats utan jäst ätas. ¹⁹ Under dessa sju dagar får det inte finnas något jäst i era hem. Den som under denna tid äter någonting som är jäst ska utrotas ur Israel, såväl invandraren som israeliten. ²⁰ Ni ska alltså inte äta någonting som är bakat med jäst, utan bara bröd som inte är jäst, var ni än bor.”

²¹ Då kallade Mose till sig alla de äldste i Israel och sa till dem: ”Gå nu och skaffa ett lamm åt era familjer, och slakta det som påskoffer. ²² Ta sedan några isopstjälkar och doppa dem i blodet i skålen och stryk lite av blodet på tvärbjälken till dörren och utmed de båda dörrposterna. Sedan får ingen av er gå ut genom dörren förrän det blir morgon. ²³ Herren ska nämligen gå fram genom landet och slå egypterna, men när han ser blodet på dörrposterna och på tvärbjälken, ska han gå förbi den dörren och inte tillåta Förgöraren^[a] att gå in i era hus och döda er.

²⁴ Följ dessa regler som en bestående förordning för er och era ättlingar. ²⁵ När ni kommer in i det land som Herren har lovat att ge er, ska ni fortsätta att fira på samma sätt. ²⁶ Och när era barn frågar: ’Varför firar vi den här högtiden?’ ²⁷ då ska ni svara: ’Det är ett påskoffer åt Herren, som gick förbi israeliternas hus när han dödade egypterna. Han skonade våra hus.’ ” Och allt folket böjde sig och tillbad Herren.

²⁸ Israels folk gick sedan iväg och gjorde exakt det som Herren hade befallt Mose och Aron.

Alla förstfödda i Egypten dör

²⁹ Vid midnatt dödade Herren de förstfödda i landet, från faraos förstfödde son till den förstfödde till fången som satt i fängelse och även det förstfödda bland boskapen. ³⁰ Mitt i natten steg farao upp, likaså hans hovmän och allt folket i Egypten, och det blev ett jämmer och en gråt över hela Egypten, för det fanns inte ett hus där inte någon låg död.

³¹ Farao kallade till sig Mose och Aron redan under natten och sa: ”Lämna mitt folk nu! Gå härifrån allihop, både ni och de övriga israeliterna, för att tillbe Herren, som ni begärde. ³² Ta med er era flockar och hjordar, precis som ni ville. Ge er iväg, och be om välsignelse för mig också!” ³³ Egypterna skyndade på dem för att få ut dem ur landet så fort som möjligt. ”Annars är vi snart döda allihop”, sa de.

³⁴ Israeliterna tog med sig deg, som man inte hunnit blanda jäst i, och de lindade in baktrågen i sina kläder och bar dem på axlarna. ³⁵ Israeliterna gjorde precis som Mose sagt till dem. De bad egypterna om föremål av silver och guld och även om kläder. ³⁶ Och Herren gjorde så att egypterna blev vänligt inställda mot israeliterna, och gav dem allt de ville ha. Så fick de med sig ett byte från egypterna.

Flykten från Egypten

³⁷ Israeliterna lämnade Ramses och gick till Suckot. Det var omkring 600 000 män som gick till fots, förutom alla kvinnor och barn. ³⁸ Många andra följde med dem och dessutom stora boskapshjordar, får och kor. ³⁹ De bakade bröd av degen, som de hade med sig från Egypten. Folket hade ju drivits ut ur Egypten och inte hunnit låta degen jäsa. De hade inte heller hunnit ta någon matsäck med sig.

⁴⁰ Israeliterna hade bott i Egypten i 430 år, ⁴¹ och det var på den sista dagen av det 430:e året som alla Herrens härskaror lämnade Egypten. ⁴² Herren vakade just denna natt för att föra ut dem ur landet. Denna Herrens natt ska alla israeliterna vaka, generation efter generation.

Regler för påskfirandet

⁴³ Herren sa till Mose och Aron: ”Detta är stadgan om påsken: Ingen utlänning får äta av lammet, ⁴⁴ men varje slav som köpts ska äta det om han har blivit omskuren^[b]. ⁴⁵ Ingen som tillfälligt bor hos er och ingen daglönare får äta det.

⁴⁶ Det ska ätas i ett och samma hus utan att föra något ut ur huset och ni ska inte krossa något av dess ben. ⁴⁷ Hela Israel ska fira denna högtid.

⁴⁸ Om det finns någon utlänning som bor tillsammans med er och vill fira Herrens påsk, måste alla män först omskäras. Sedan kan han komma och delta och ska då vara som en israelit. Men ingen oomskuren får äta det. ⁴⁹ Lagen gäller lika både för israeliten och för invandraren som bor bland er.”

⁵⁰ Alla israeliterna följde alla de befallningar Herren hade gett till Mose och Aron. ⁵¹ Den dagen ledde Herren dem ut ur Egypten i ordnade härskaror.

Jesus lärjungar förbereder påskmåltiden

(Matt 26:17-19; Luk 22:7-13)

¹² På första dagen av det osyrade brödets högtid^[a], den dag då påsklammet slaktades, frågade lärjungarna honom: ”Vart vill du att vi ska gå och ordna så att du kan äta påskmåltiden?”

¹³ Jesus skickade då iväg två av dem och sa åt dem:

”Gå in i staden. Där kommer ni att möta en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom. ¹⁴ Säg sedan till den man som äger huset där han går in: ’Vår Mästare säger: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ ¹⁵ Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum som redan är förberett. Gör i ordning vår måltid där.”

¹⁶ Då gick de två lärjungarna iväg till staden och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden.

Jesus och hans lärjungar äter den sista måltiden

(Matt 26:20-29; Luk 22:17-23; 1 Kor 11:23-25)

¹⁷ På kvällen kom sedan Jesus dit med de tolv. ¹⁸ Och medan de låg till bords och åt sa Jesus till dem: ”Sannerligen säger jag er: en av er kommer att förråda mig, en av er som äter här med mig.^[b]”

¹⁹ Då blev de bedrövade, och en efter en frågade de Jesus: ”Det är väl inte jag?”

²⁰ Han svarade: ”Det är en av er tolv, han som doppar sitt bröd i fatet tillsammans med mig.^{[c] 21} För Människosonen går bort, som det står skrivet om honom. Men ve den människa som förråder Människosonen! Det hade varit bättre för den människan att aldrig ha blivit född.”

²² Medan de åt tog Jesus ett bröd, och när han hade tackat Gud för det, bröt han det och gav det till dem och sa: ”Ta detta, för det är min kropp.” ²³ Sedan tog han en bägare och tackade Gud och gav den till dem, och alla drack ur den. ²⁴ Han sa till dem: ”Detta är mitt blod, förbundsblodet, som utgjuts för många. ²⁵ Sannerligen säger jag er: från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.”

Jesus förutsäger att Petrus ska svika honom

(Matt 26:30-35; Luk 22:31-34; Joh 13:37-38)

²⁶ När de till sist hade sjungit lovsången^[d] tillsammans, gick de ut till Olivberget.

²⁷ Där sa Jesus till dem: ”Ni kommer alla på fall, för det står skrivet:

²⁸ Men när jag har uppstått från de döda, ska jag gå före er till Galileen.”

²⁹ Då sa Petrus: ”Även om alla andra kommer på fall, så ska inte jag göra det!”

³⁰ Jesus sa till honom: ”Sannerligen säger jag dig, att redan i natt, innan tuppen hinner gala två gånger, ska du tre gånger ha förnekat mig.”

³¹ Men Petrus gav sig inte utan sa: ”Om jag så måste dö med dig, ska jag aldrig förneka dig!” Och alla de andra sa samma sak.

Jesus ber i Getsemane

(Matt 26:36-46; Luk 22:39-46)

³² De kom så till ett ställe som kallas Getsemane, och där sa Jesus till sina lärjungar: ”Sätt er här medan jag ber”, ³³ men han tog med sig Petrus, Jakob och Johannes.

Han greps nu av bävan och ångest, ³⁴ och han sa till dem: ”Jag är djupt bedrövad, ända till döds. Stanna kvar här och vaka.”

³⁵ Sedan gick han lite längre bort och föll ner på marken, och han bad till sin Fader att få slippa denna stund, om det var möjligt. ³⁶ ”Abba, Fader”^[f], sa han, ”allt är möjligt för dig. Låt mig slippa denna bägare^[g]. Men låt det inte bli som jag vill utan som du vill.”

³⁷ Sedan kom han tillbaka och hittade dem sovande. Han sa till Petrus^[h]: ”Simon, sover du? Klarade du inte att hålla dig vaken en enda timma? ³⁸ Vaka och be så att ni inte faller för frestelsen. Anden är villig, men kroppen är svag.”

³⁹ Så gick han bort och bad med samma ord. ⁴⁰ Men när han kom tillbaka, fann han dem åter sovande. De kunde inte hålla ögonen öppna, och de visste inte vad de skulle säga.

⁴¹ När han kom tillbaka till dem för tredje gången sa han: ”Ja, ni sover och vilar er fortfarande. Men nu räcker det! Nu är stunden inne, och Människosonen ska överlämnas i syndarnas händer. ⁴² Res er upp, så går vi härifrån! Här kommer han som ska förråda mig.”

Jesus blir förrådd och arresterad

(Matt 26:47-56; Luk 22:47-50; Joh 18:3-11)

⁴³ Medan Jesus fortfarande talade kom Judas, en av de tolv, tillsammans med en folkhop beväpnad med svärd och klubbor. De var utsända av översteprästerna och de skriftlärda och folkets ledare. ⁴⁴ Förrädaren hade kommit överens med dem om ett tecken och sagt: ”Den man som jag hälsar med en kyss är det. Grip honom och för bort honom under bevakning.”

⁴⁵ Judas gick direkt till Jesus och sa: ”Rabbi^[i]”, och kysste honom. ⁴⁶ Då grep de Jesus och höll fast honom. ⁴⁷ Men en av dem som stod där drog sitt svärd och högg örat av översteprästens tjänare.

⁴⁸ Jesus frågade dem: ”Som mot en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! ⁴⁹ Varje dag har jag varit tillsammans med er i templet och undervisat utan att ni har gripit mig. Men Skriften måste gå i uppfyllelse.”

⁵⁰ Då övergav alla honom och flydde. ⁵¹ Men en ung man, som bara hade ett linneskynke på sig, följde efter Jesus. Och när man försökte gripa honom, ⁵² lämnade han skynket och sprang därifrån naken.

Jesus förhörs av det judiska rådet

(Matt 26:57-68; Luk 22:54-55; 22:63-71; Joh 18:12-13; 18:19-24)

⁵³ De förde nu Jesus till översteprästen, där alla översteprästerna och folkets ledare och de skriftlärda hade samlats. ⁵⁴ Petrus följde efter på avstånd, ända in på översteprästens gård. Där slog han sig sedan ner bland tjänarna och värmde sig vid elden.

⁵⁵ Översteprästerna och hela det judiska rådet^[j] försökte hitta vittnesberättelser som skulle räcka för att döma Jesus till döden. Men de hittade inga. ⁵⁶ Många vittnade falskt, men vittnena sa hela tiden emot varandra. ⁵⁷ Till sist kom några med detta falska vittnesmål mot honom: ⁵⁸ ”Vi har hört honom säga: ’Jag ska riva ner det här templet, som är byggt av människor, och på tre dagar bygga upp ett annat som inte är byggt av människor.’ ” ⁵⁹ Men inte heller på den punkten stämde deras vittnesbörd överens.

⁶⁰ Då reste sig översteprästen upp inför rådet och sa till Jesus: ”Svarar du inte på vad de vittnar mot dig?” ⁶¹ Men Jesus teg och svarade ingenting.

Då ställde översteprästen ännu en fråga: ”Är du Messias, den Välsignades Son?”

⁶² ”Ja, det är jag”, svarade Jesus, ”och ni ska få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.^[k]”

⁶³ Då slet översteprästen sönder sina kläder och ropade: ”Vi behöver väl inga fler vittnen! ⁶⁴ Ni har själva hört hädelsen. Vad anser ni?” Alla ansåg att han förtjänade döden.

⁶⁵ Sedan började några att spotta på honom, och de band för hans ögon och slog honom med knytnävarna och sa: ”Visa att du är en profet!^[l]” Och tjänarna gav honom örfilar.

Petrus förnekar att han känner Jesus

(Matt 26:69-75; Luk 22:54-62; Joh 18:15-18; 18:5-27)

⁶⁶ Under tiden väntade Petrus nere på gårdsplanen. En av översteprästens tjänsteflickor kom då dit ⁶⁷ och fick syn på Petrus som satt och värmde sig vid elden. Hon stirrade på honom och sa sedan: ”Du var också tillsammans med den där Jesus från Nasaret.” ⁶⁸ Men Petrus nekade: ”Jag vet inte ens vad du pratar om!” Sedan gick han ut till den yttre gården. Och just då gol tuppen.^[m]

⁶⁹ Efter en stund fick tjänsteflickan syn på honom där och sa än en gång till dem som stod runt omkring: ”Han är också en av dem!” ⁷⁰ Men Petrus nekade igen.

Lite senare sa de som stod där till Petrus: ”Visst är du en av dem. Du kommer ju också från Galileen.” ⁷¹ Men Petrus svor, och lovade dyrt och heligt: ”Jag känner inte den där mannen som ni talar om!” ⁷² Och i samma stund gol tuppen för andra gången.

Då kom Petrus ihåg vad Jesus hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal två gånger ska du förneka mig tre gånger.” Och han brast i gråt.

Lärjungarna förbereder påskmåltiden

(Matt 26:17-19; Mark 14:12-16)

⁷ Så kom det osyrade brödets högtidsdag^[a] då påsklammet skulle slaktas. ⁸ Då skickade Jesus iväg Petrus och Johannes och sa: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden, så att vi kan äta tillsammans.”

⁹ ”Var vill du att vi ska göra det någonstans?” frågade de.

¹⁰ Han svarade: ”När ni kommer in i staden, kommer ni att möta en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i ¹¹ och säg till mannen som äger huset: ’Vår Mästare säger: Var är salen där jag kan äta påskmåltiden med mina lärjungar?’ ¹² Han kommer då att ta med er en trappa upp till ett stort rum som redan är förberett. Gör i ordning måltiden där.”

¹³ Då gick de iväg och fann att allt var precis som Jesus hade sagt, och de ordnade med påskmåltiden.

Jesus och hans lärjungar äter den sista måltiden

(Matt 26:20-29; Mark 14:17-25; 1 Kor 11:23-25)

¹⁴ När det sedan var dags, slog sig Jesus och hans tolv apostlar ner vid bordet.

¹⁵ Och han sa till dem: ”Jag har längtat så mycket efter att få äta den här påskmåltiden med er innan mitt lidande börjar. ¹⁶ För jag säger er nu att jag inte kommer att äta den igen förrän den får sin fullkomning i Guds rike.”

¹⁷ Sedan tog han en bägare, tackade Gud och sa: ”Ta det här och dela det mellan er. ¹⁸ Jag säger er att från och med nu ska jag inte dricka av det som vinstocken ger, förrän Guds rike har kommit.”

¹⁹ Efter det tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav det till dem och sa: ”Detta är min kropp som ska offras för er. Gör detta till minne av mig!”

²⁰ Efter måltiden tog han på samma sätt bägaren och sa: ”Denna bägare är det nya förbundet genom mitt blod som utgjuts för er. ²¹ Men här vid bordet med mig finns hans hand som kommer att förråda mig.^{[b] 22} För Människosonen går bort, som det är bestämt, men ve den människa som förråder honom!”

²³ Då började de fråga varandra vem som skulle kunna göra något sådant.

Vem är störst?

(Matt 20:25-28; 19:28; Mark 10:42-45)

²⁴ Sedan började de diskutera med varandra vem av dem som kunde anses vara den störste.

²⁵ Då sa han till dem: ”I den här världen uppträder kungarna som herrar över sina folk, och makthavare kallar sig folkets välgörare. ²⁶ Men så får det inte vara bland er. Den störste av er ska vara som den yngste, och den som vill vara ledare ska vara de andras tjänare. ²⁷ Vem är störst, den som äter vid bordet eller den som tjänar vid bordet? Är det inte den som äter vid bordet? Men jag är här hos er som en tjänare. ²⁸ Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar. ²⁹ Samma kungliga makt som jag har fått av min Fader i himlen överlämnar jag åt er. ³⁰ Och då ska ni få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni ska få sitta på troner och döma Israels tolv stammar.

Jesus förutsäger att Petrus ska svika honom

(Matt 26:33-35; Mark 14:29-31; Joh 13:37-38)

³¹ Simon, Simon, Satan har begärt att få sålla er som vete. ³² Men jag har bett för dig att du inte helt ska tappa tron. Och när du en gång har vänt om, styrk då dina bröder.”

³³ Simon sa: ”Herre, jag är beredd att både gå i fängelse och dö för dig!”

³⁴ Men Jesus sa: ”Petrus, jag säger dig att innan tuppen hinner gala i natt, kommer du tre gånger att ha förnekat att du ens känner mig.”

³⁵ Sedan frågade Jesus dem: ”När jag sände ut er, och ni varken hade börs, väska eller skor med er, saknade ni något då?”

”Nej, ingenting”, svarade de.

³⁶ ”Men nu”, sa han, ”ska den som har börs ta med sig den, och likaså väska. Och om någon inte har något svärd, ska han sälja sin mantel och köpa ett.^{[c] 37} För jag säger er att de här orden i Skriften ska gå i uppfyllelse genom mig: ’Han räknades som en syndare’^[d]. Ja, allt som har förutsagts om mig ska nu slutföras.”

³⁸ ”Herre”, svarade de, ”vi har två svärd.”

”Det räcker”, sa Jesus.

Jesus ber i Getsemane

(Matt 26:36-46; Mark 14:32-42)

³⁹ Jesus lämnade sedan staden tillsammans med sina lärjungar och gick som vanligt till Olivberget. ⁴⁰ Där sa han till dem: ”Be att ni inte faller för frestelsen!”

⁴¹ Själv gick han ett stenkast längre bort och föll på knä och bad: ⁴² ”Fader, om du vill, låt mig slippa denna bägare! Men låt det bli som du vill, inte som jag vill.”

⁴³ Då visade sig en ängel från himlen och gav honom kraft. ⁴⁴ Men i sin ångest bad han allt intensivare, så hans svett föll som blodsdroppar till marken. ⁴⁵ Till slut reste han sig och gick tillbaka till sina lärjungar och såg att de hade somnat, utmattade av sorg. ⁴⁶ Då sa han till dem: ”Hur kan ni sova nu! Stå upp och be att ni inte faller för frestelsen!”

Jesus blir förrådd och arresterad

(Matt 26:47-56; Mark 14:43-50; Joh 18:3-11)

⁴⁷ Medan Jesus fortfarande talade kom en folkhop dit ledd av honom som hette Judas, en av de tolv. Judas gick fram till Jesus för att ge honom en hälsningskyss. ⁴⁸ Men Jesus sa: ”Judas, förråder du Människosonen med en kyss?”

⁴⁹ När de som var med Jesus såg vad som höll på att hända, frågade de: ”Herre, ska vi slå till med våra svärd?” ⁵⁰ Och en av dem slog till översteprästens tjänare och högg av honom högra örat.

⁵¹ Men Jesus sa: ”Inget mer våld!” Och så rörde han vid mannens öra och helade honom.

⁵² Sedan sa Jesus till de överstepräster och officerare vid tempelvakten och folkets ledare som hade kommit dit för att gripa honom: ”Som med en farlig brottsling har ni kommit med svärd och klubbor för att gripa mig! ⁵³ Dag efter dag var jag tillsammans med er i templet utan att ni rörde mig. Men nu är det dags för er att handla, nu har mörkret makten.”

Petrus förnekar att han känner Jesus

(Matt 26:67-75; Mark 14:66-72; Joh 18:15-18; 18:25-27)

⁵⁴ Då grep de Jesus och ledde honom till översteprästens hus, och Petrus följde med på avstånd.

⁵⁵ Inne på gården gjorde de upp en eld och satte sig runt den, och Petrus slog sig ner mitt ibland dem.

⁵⁶ En tjänsteflicka lade då märke till honom i eldskenet och började titta närmare på honom. Sedan sa hon: ”Den där mannen var också tillsammans med honom!”

⁵⁷ Men Petrus nekade och sa: ”Nej, kvinna, jag känner inte den mannen.”

⁵⁸ Efter en stund fick en annan syn på honom och sa: ”Du är också en av dem!”

”Nej, det är jag inte”, svarade Petrus.

⁵⁹ Ungefär en timma senare var det en tredje som påstod: ”Säkert var den där karln med honom, han är ju från Galileen.”

⁶⁰ Men Petrus sa: ”Jag förstår inte vad du menar, människa!” Och just när han sa det gol tuppen.

⁶¹ I samma stund vände sig Herren om och såg på Petrus, och då kom Petrus ihåg vad Herren hade sagt till honom: ”Innan tuppen gal i natt ska du förneka mig tre gånger.” ⁶² Och han gick ut och grät bittert.

⁶³ De män som bevakade Jesus började nu håna och slå honom. ⁶⁴ De band för hans ögon och slog honom och sa: ”Visa att du är en profet! Avslöja vem som slog dig.” ⁶⁵ Och de förolämpade honom på alla möjliga sätt.

Det judiska rådet vill se Jesus dömd till döden

(Matt 26:63-65; Mark 14:61-64; Joh 18:19-21)

⁶⁶ Tidigt nästa morgon samlades folkets ledare och översteprästerna och de skriftlärda. Jesus fördes till rådet. ⁶⁷ De frågade honom: ”Är du Messias? Säg oss som det är!”

Han svarade: ”Om jag säger det, så kommer ni inte att tro mig, ⁶⁸ och om jag börjar fråga er om något kommer ni inte att svara. ⁶⁹ Men från och med nu kommer Människosonen att sitta på Maktens högra sida.^[e]”

⁷⁰ Då sa de allihop: ”Alltså är du Guds Son?”

Men Jesus svarade: ”Det är ni själva som säger att jag är det.”

⁷¹ Då sa de igen: ”Vi behöver väl inga fler vittnen! Nu har vi hört honom säga det själv.”