¹¹ Mose vädjade till Herren, sin Gud: ”Herre, varför är din vrede så stor mot ditt eget folk som du fört ut ur Egypten med sådan makt och kraft? ¹² Vill du att egypterna ska säga: ’Gud lurade dem i onda avsikter ut till bergen för att döda dem och utrota dem från jorden’? Spara din vrede! Glöm bort de hemska planer du har mot ditt folk! ¹³ Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Israel! Du lovade ju själv dem med en ed att göra deras efterkommande oräkneliga som stjärnorna på himlen och låta dem för all framtid få det land som du har lovat dem.” ¹⁴ Då ångrade Herren sig och skonade dem.

¹⁵ Mose gick ner från berget med de två stentavlorna i sina händer som han fått som förbundstecken med text på båda sidor av tavlorna. ¹⁶ Tavlorna var Guds verk och skriften Guds skrift.

¹⁷ När Josua hörde oväsendet från folket nedanför, ropade han till Mose: ”Det låter som om det är krig i lägret!” ¹⁸ Mose svarade honom:

¹⁹ När de kom närmare lägret fick Mose se kalven och hur man dansade omkring den och i sin vrede kastade han tavlorna vid bergets fot och slog sönder dem. ²⁰ Han tog kalven och smälte ner den i elden och krossade det till pulver och strödde ut det i vatten, som han sedan tvingade folket att dricka.

²¹ Sedan sa Mose till Aron: ”Vad har folket gjort med dig^[a], eftersom du har förlett dem att synda på detta fruktansvärda sätt?”

²² ”Lugna dig lite, min herre”, svarade Aron. ”Du vet ju själv hur de här människorna dras till det onda. ²³ De sa till mig: ’Gör gudar åt oss, som kan leda oss, för den där Mose som förde oss ut ur Egypten tycks ha försvunnit och vi vet inte vart.’ ²⁴ Då sa jag till dem: ’Ge mig vad ni har av guld!’ Jag fick det, kastade det i elden, och så blev kalven till.”

²⁵ När Mose såg den lössläppthet som Arons handlande lett till och skadeglädjen hos deras fiender, ²⁶ ställde han sig vid ingången till lägret och ropade: ”Alla ni som vill stå på Herrens sida, kom hit och ställ er bredvid mig!” Då kom alla leviterna över till honom.

²⁷ Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Ta era svärd och gå igenom hela lägret och döda alla ni stöter på, ja, även bröder, vänner och grannar.’ ” ²⁸ Leviterna gjorde som Mose hade sagt, och den dagen dog omkring 3 000 personer.

²⁹ Sedan sa Mose till leviterna: ”Idag har ni blivit vigda åt Herren. Ni stod emot era egna söner och bröder, och nu vill han välsigna er.”

Mose ber för folket

³⁰ Dagen därpå sa Mose till folket: ”Ni har begått en fruktansvärd synd, men jag ska gå tillbaka till Herren på berget. Kanske kan jag finna försoning för er synd.”

³¹ Mose gick alltså tillbaka upp till Herren och sa: ”Folket har begått en stor synd, de har gjort sig gudar av guld. ³² Förlåt dem! Om du inte gör det, så stryk mitt namn ur boken^[b] du skriver i.”

³³ Herren svarade Mose: ”Den som har syndat mot mig ska jag stryka ur min bok. ³⁴ Gå nu och led folket till den plats som jag har sagt! Min ängel ska gå framför dig. Men när tiden är inne ska jag straffa dem för deras synd.”

³⁵ Herren straffade senare folket för att det hade tillbett Arons guldkalv.

¹³ ”Men vad ska egypterna tänka när de får höra talas om det?” frågade Mose Herren. ”Du har ju med din kraft fört ditt folk därifrån. ¹⁴ De kommer att berätta det för invånarna i det här landet. De har redan hört att du, Herre, finns mitt ibland detta folk och att du Herre visar dig för dem ansikte mot ansikte, att ditt moln finns över dem och att du går framför dem i molnpelaren på dagen och i eldpelaren på natten. ¹⁵ Om du nu dödar ditt folk, alla på en gång, kommer de andra folken som har hört talas om dig att säga: ¹⁶ ’Herren kunde inte leda dem in i det land som han med ed hade lovat att ge dem. Därför har han nu slaktat dem i öknen.’

¹⁷ Herre, visa nu din makt! Du har ju sagt: ¹⁸ ’Herren är sen till vrede och nådefull. Han förlåter synd och missgärning, men han kan inte låta den skyldige få vara ostraffad utan straffar föräldrarnas missgärningar på barnen ända till tredje och fjärde generationen.’ ¹⁹ Herre, förlåt folket dess synd, du som är så full av nåd! Förlåt dem så som du har förlåtit dem förut allt sedan de lämnade Egypten!”

Guds straff – fyrtio år i öknen

²⁰ Då sa Herren: ”Jag ska förlåta dem som du har begärt. ²¹ Men jag lovar vid mitt eget namn så sant jag lever och lika visst som att hela jorden ska fyllas av Herrens härlighet ²² att ingen av dessa som sett min härlighet och alla de tecken jag gjort både i Egypten och i öknen men ändå tio gånger prövat mig och inte lytt mig, ²³ ingen av dessa som föraktat mig ska få se det land som jag med ed lovat deras förfäder. ²⁴ Men min tjänare Kalev har ett annat sinnelag och har lytt mig i allt. Honom ska jag leda in i det land han har utforskat och hans ättlingar ska ärva landet. ²⁵ Amalekiterna och kanaanéerna bor i dalarna och ni ska i morgon vända tillbaka ut i öknen i riktning mot Sävhavet.”

²⁶ Herren talade till Mose och Aron: ²⁷ ”Hur länge tänker denna onda menighet fortsätta att klaga på mig? Jag har hört hur israeliterna knotar mot mig. ²⁸ Men säg så här till dem: ’Så sant jag lever,’ säger Herren, ’jag ska göra just det jag hört er säga. ²⁹ Ni kommer allesammans att dö här i öknen! Ingen enda av er inmönstrade som är tjugo år eller äldre och som har klagat på mig ³⁰ ska få komma in i det land jag med ed utlovat er, utom Kalev, Jefunnes son, och Josua, Nuns son.

³¹ Ni sa att era barn skulle bli fiendens byte. Dem tänker jag föra in i landet och de ska njuta av det land som ni förkastade ³² och era döda kroppar ska bli kvar i öknen. ³³ Och era barn ska bli herdar i öknen i fyrtio år och lida för er trolöshet ända tills den sista av er ligger död i öknen.

³⁴ Spejarna var inne i landet i fyrtio dagar men ni ska tvingas vandra i öknen i fyrtio år, ett år för varje dag. Ni kommer att få bära bördan av er synd och inse vad det betyder att förkasta mig.’ ³⁵ Jag Herren har talat. Jag ska sannerligen göra så med denna onda menighet, alla som varit med och sammansvurit sig mot mig. De ska möta sitt slut; de ska dö här i öknen.”

³⁶ Spejarna som Mose hade skickat för att utforska landet och som vid sin återkomst hade förorsakat folkets knot mot Herren genom att tala illa om landet, ³⁷ blev därefter straffade och dödade inför Herren, dessa som talat illa om landet. ³⁸ Av dem som varit med om att utforska landet var det bara Josua och Kalev som fick leva. ³⁹ Därefter blev det oerhörd sorg i hela lägret när Mose berättade detta för israeliterna.

Folket går vidare utan Gud

⁴⁰ Nästa morgon gick de upp tidigt och började vandra mot höglandet.

”Här är vi nu!” sa de. ”Vi har syndat, men nu är vi beredda att fortsätta in i det land som Herren har lovat oss!”

⁴¹ ”Varför överträder ni Herrens befallning?” sa Mose. ”Ni kommer inte att lyckas. ⁴² Gå inte! Ni kommer att besegras av fienden för Herren är inte med er. ⁴³ Amalekiterna och kanaanéerna kommer att möta er där och ni kommer att falla för deras svärd. Nu när ni har övergett Herren kommer han inte att vara med er.”

⁴⁴ Men de fortsatte i sitt övermod in i bergsbygden trots att varken arken eller Mose hade lämnat lägret. ⁴⁵ Då kom amalekiterna och kanaanéerna som bodde där bland bergen och anföll dem och förföljde dem till Horma.

⁹ Samuel tog då ett lamm som fortfarande diade och offrade det till Herren som ett helt brännoffer. Sedan ropade han till Herren för Israel och Herren svarade.

¹⁰ Medan Samuel offrade brännoffret kom filistéerna för att gå till anfall, men Herren lät en stark åska dundra från himlen, så att filistéerna blev fullständigt panikslagna. Israeliterna kunde därför besegra dem, ¹¹ och de jagade dem från Mispa ända till Bet Kar och dödade dem allesammans. ¹² Samuel reste en sten mellan Mispa och Shen och kallade den Even Haeser^[a]. Han sa: ”Herren har verkligen hjälpt oss!”

¹³ Nu var filistéerna besegrade och de invaderade inte mer Israel, för Herren var mot filistéerna så länge Samuel levde. ¹⁴ De israelitiska städerna mellan Ekron och Gat som hade erövrats av filistéerna, återlämnades till Israel och den israelitiska armén befriade de närliggande områdena. Det rådde också fred mellan Israel och amoréerna.

¹⁵ Samuel fortsatte att vara Israels domare under resten av sitt liv. ¹⁶ Varje år reste han runt i Israel för att döma i Betel, Gilgal och Mispa. ¹⁷ Men han återvände alltid till Rama där han bodde och därifrån styrde han Israel. I Rama byggde han också ett altare åt Herren.

¹⁴ om då dessa tre män, Noa, Daniel^[a] och Job var där, skulle de med sin rättfärdighet bara kunna rädda sig själva, säger Herren, Herren.

¹⁵ Om jag lät rovdjur invadera landet och döda befolkningen, så att det blev så öde att ingen vågade färdas genom det för djurens skull, ¹⁶ och om dessa tre män levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, Herren, inte ens kunna rädda sina egna söner och döttrar. Bara de själva skulle bli räddade, men hela landet skulle ödeläggas.

¹⁷ Eller om jag lät svärdet drabba landet och befallde det att dra genom landet, om jag utrotade både människor och djur, ¹⁸ och om dessa tre män levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, Herren, inte ens kunna rädda sina egna söner och döttrar. Bara de själva skulle bli räddade.

¹⁹ Om jag sände pest till landet och tömde ut min vrede genom ett blodbad där, för att utrota både människor och djur, ²⁰ och om Noa, Daniel och Job levde där, skulle de, så sant jag lever, säger Herren, Herren, inte ens kunna rädda sin egen son eller dotter. Med sin rättfärdighet skulle de bara kunna rädda sig själva.

²¹ Så säger Herren, Herren: Värre ska det bli när jag sänder mina fyra fruktansvärda domar: svärd, hungersnöd, vilddjur och pest, för att utrota både människor och djur. ²² Några kommer dock att överleva och föras bort, både söner och döttrar. De ska komma till er, och när ni ser hur de lever och handlar, ska ni finna tröst för det onda som jag har låtit drabba Jerusalem, för allt som jag har låtit komma över det. ²³ Ni ska finna tröst i att se hur de lever och handlar. Då ska ni inse att jag inte utan orsak har gjort allt vad jag har gjort där, säger Herren, Herren.”