5 Mosebok 9
Svenska 1917
9 Hör, Israel! Du går nu över Jordan, för att komma ditin och underlägga dig folk, större och mäktigare än du, städer, stora och befästa upp mot himmelen,
2 anakiternas stora och resliga folkstam, som du själv känner, och om vilken du har hört att man säger: »Vem kan stå emot Anaks barn!»
3 Så skall du nu veta att HERREN, din Gud, är den som går framför dig, såsom en förtärande eld; han skall förgöra dem, och han skall förgöra dem, och han skall ödmjuka dem för dig, och du skall fördriva dem och utrota dem med hast, såsom HERREN har lovat dig.
4 Då nu HERREN, din Gud, driver dem undan för dig, må du icke säga vid dig själv: »För min rättfärdighets skull har HERREN låtit mig komma in i detta land och taga det i besittning.» Ty dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN fördriver dem för dig.
5 Icke din rättfärdighet och din rättsinnighet är det som gör att du får komma in i deras land och taga det i besittning, utan dessa hedningars ogudaktighet är det som gör att HERREN, din Gud, fördriver dem för dig. Så vill ock HERREN uppfylla vad han med ed har lovat dina fäder, Abraham, Isak och Jakob.
6 Därför må du nu veta att det icke är din rättfärdighet som gör att HERREN, din Gud, vill giva dig detta goda land till besittning; ty du är ett hårdnackat folk.
7 Kom ihåg, förgät icke, huru du i öknen förtörnade HERREN, din Gud. Allt ifrån den dag då du drog ut ur Egyptens land, ända till dess I nu haven kommit hit, haven I varit gensträviga mot HERREN.
8 Vid Horeb förtörnaden I HERREN, och HERREN vredgades på eder, så att han ville förgöra eder.
9 När jag hade stigit upp på berget för att taga emot stentavlorna, det förbunds tavlor, som HERREN hade slutit med eder, stannade jag på berget i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan att dricka.
10 Och HERREN gav mig de två stentavlorna, på vilka Gud hade skrivit med sitt finger; vad där stod var alldeles lika med de ord HERREN hade talat med eder på berget ur elden, den dag då I voren församlade där.
11 Och när de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna voro förlidna, gav HERREN mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
12 Och HERREN sade till mig: »Stå upp och gå med hast ned härifrån, ty ditt folk, som du har fört ut ur Egypten, har tagit sig till, vad fördärvligt är. De hava redan vikit av ifrån den väg som jag bjöd dem gå; de hava gjort sig ett gjutet beläte.»
13 Och HERREN talade till mig och sade: »jag har sett att detta folk är ett hårdnackat folk.
14 Lämna mig i fred, ty jag vill förgöra dem och utplåna deras namn, så att det icke mer finnes under himmelen; dig vill jag sedan göra till ett folk som är mäktigare och större än detta.»
15 Då vände jag mig om och steg ned från berget, som brann i eld; och jag hade i mina båda händer förbundets två tavlor.
16 Och jag fick då se att I haven syndat mot HERREN, eder Gud: I haden gjort eder en gjuten kalv; så haden I redan vikit av ifrån den väg som HERREN hade bjudit eder gå.
17 Då fattade jag i de båda tavlorna och kastade dem ifrån mig med båda händerna och slog sönder dem inför edra ögon.
18 Och jag föll ned inför HERRENS ansikte och låg så, likasom förra gången i fyrtio dagar och fyrtio nätter, utan att äta och utan att dricka, för all den synds skulle som I haden begått genom att göra vad ont var i HERRENS ögon, till att förtörna honom.
19 Ty jag fruktade för den vrede och förbittring mot eder, av vilken HERREN hade blivit så uppfylld att han ville förgöra eder. Och HERREN hörde mig även denna gång.
20 Också på Aron blev HERREN mycket vred, så att han ville förgöra honom, och jag bad då jämväl för Aron.
21 Sedan tog jag kalven, syndabelätet som I haden gjort, och brände den i eld och krossade sönder den väl, till dess att den blev fint stoft, och det stoftet kastade jag i bäcken som flöt ned från berget.
22 I Tabeera, i Massa och i Kibrot-Hattaava förtörnaden I ock HERREN.
23 Och när HERREN ville sända eder åstad från Kades-Barnea och sade: »Dragen upp och intagen det land som jag har givit eder», då voren I gensträviga mot HERREN, eder Guds, befallning och trodden honom icke och hörden icke hans röst.
24 Ja, gensträviga haven I varit mot HERREN allt ifrån den dag då jag lärde känna eder.
25 Så föll jag då ned inför HERRENS ansikte och låg så i de fyrtio dagarna och de fyrtio nätterna; ty HERREN hade sagt att han ville förgöra eder.
26 Och jag bad till HERREN och sade: »Herre, HERRE, fördärva icke ditt folk och din arvedel, som du har förlossat med din stora makt, och som du med stark hand har fört ut ur Egypten.
27 Tänk på dina tjänare Abraham, Isak och Jakob, se icke på detta folks hårdhet, ogudaktighet och synd;
28 på det att man icke må säga i det land varur du har fört oss ut: 'Därför att HERREN, icke förmådde föra dem in i det land som han hade lovat åt dem, och därför att han hatade dem, förde han dem ut och lät dem dö i öknen.'
29 De äro ju ditt folk och din arvedel, som du har fört ut med din stora kraft och din uträckta arm.»
5 Moseboken 9
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Glöm inte att Gud har hjälpt dig
9 Hör, Israel! Idag ska du gå över Jordan och besegra folken på andra sidan. De är större och mäktigare än du och bor i stora städer med skyhöga murar. 2 Där finns också de storväxta anakiterna som du känner till och som du hört att ingen kan stå emot. 3 Men var nu förvissad om att Herren, din Gud, ska gå före dig som en förtärande eld och förgöra dem, han ska kuva dem för dig. Du ska driva ut dem och snabbt förgöra dem, precis som Herren har lovat dig.
4 När Herren nu driver undan dem för dig, får du inte säga: ”Det är för min rättfärdighets skull som Herren hjälper mig att komma till detta land och ta det i besittning.” Nej, det är på grund av de andra folkens ondska som Herren driver undan dem för dig. 5 Det är inte alls för din rättfärdighet eller rättsinnighet som Herren, din Gud, driver bort dem för dig. Nej, det är för att de är så onda och för att han vill uppfylla vad han med ed lovade dina förfäder, Abraham, Isak och Jakob. 6 Inse alltså att Herren, din Gud, inte ger dig detta härliga land därför att du är rättfärdig, för du är ett motspänstigt folk.
Guldkalven
(2 Mos 32:1-35)
7 Kom ihåg och glöm aldrig hur du gång på gång gjorde Herren, din Gud, vred i öknen! Från den dag du lämnade Egypten ända tills nu har ni varit upproriska mot honom. 8 Ni gjorde honom rasande vid berget Horeb[a]. Han var så vred att han var beredd att utplåna er allihop. 9 När jag gick upp på berget för att ta emot stentavlorna, tecknet på det förbund som Herren ingått med er, blev jag kvar där i fyrtio dagar och fyrtio nätter och jag varken åt eller drack under hela denna tid. 10 Herren gav mig de två stentavlorna där han med sitt finger skrivit upp budorden som han talade den dag då ni var samlade runt berget och Herren talade till er ur elden. 11 Efter de fyrtio dagarna och nätterna gav Herren mig de två stentavlorna, förbundets tavlor.
12 Herren sa sedan till mig att skynda mig ner från berget, eftersom folket som jag hade lett ut ur Egypten hade gjort något förfärligt och redan vänt sig bort från den väg han befallt dem att gå och gjort sig en avgud av gjuten metall.
13 Herren fortsatte: ”Jag ser att detta folk är motspänstigt. 14 Låt mig vara ensam nu så ska jag förgöra dem! Jag ska utplåna deras namn från jordens yta. Men av dig ska jag göra ett mäktigt folk, större än vad de skulle ha blivit.”
15 Jag gick ner från berget som fortfarande var täckt av eld. De båda förbundstavlorna höll jag i mina händer. 16 Jag fick då se den avgudakalv som ni i er fruktansvärda synd mot Herren, er Gud, hade tillverkat. Så snabbt hade ni vänt er bort från den väg Herren befallt er att gå! 17 Jag tog tavlorna med båda händerna och krossade dem mot marken och slog sönder dem framför ögonen på er. 18 Sedan låg jag inför Herren i ytterligare fyrtio dagar och nätter utan bröd eller vatten för all den synds skull ni hade begått, när ni gjorde det onda inför Herren och väckte hans vrede. 19 Jag darrade av skräck inför Herrens vredesglöd för Herren var beredd att utplåna er. Men han lyssnade på mig också den gången. 20 Även Aron var i stor fara, eftersom Herren var så vred på honom. Men jag bad också för honom. 21 Sedan tog jag er synd, kalven ni hade gjort, och smälte ner den i elden och krossade det till pulver som jag kastade i bäcken som rann ner från berget.
22 Också i Tavera, i Massa och i Kivrot Hattaava[b] gjorde ni Herren rasande på er. 23 När Herren vid Kadesh Barnea[c] sa till er att gå in i det land han hade gett er och ta det i besittning, då handlade ni upproriskt mot Herrens, er Guds, befallning. Ni litade inte på honom och lydde honom inte. 24 Ni har varit upproriska mot Herren från första dagen jag lärde känna er.
25 Jag låg alltså där inför Herren i fyrtio dagar och nätter, eftersom han hade sagt att han skulle utplåna er. 26 Jag bad till Herren: ”Herre, Herre, förinta inte ditt eget folk, din egendom! Du har själv i din storhet räddat dem och fört dem ut ur Egypten med väldig makt. 27 Kom ihåg dina tjänare Abraham, Isak och Jakob och ha tålamod med detta envisa folk och deras ondska och synd. 28 Annars kommer man i landet du förde oss ut ifrån att säga att du inte klarade att leda dem in i det land du lovat dem, eller att du hatade dem och därför ledde dem ut i öknen för att döda dem. 29 De är ju ditt folk, din egendom, som du har lett ut genom din väldiga makt och stora styrka.”
Footnotes
- 9:8 Se not till 1:1,2.
- 9:22 Se 2 Mos 17:1-7 och 4 Mos 11:1-3,31-34.
- 9:23 Det var i Kadesh Barnea de första gången försökte ta sig in i Kanaans land. Se 4 Mos 13–14.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.