Add parallel Print Page Options

En tillbakablick på vandringen

Därefter vände vi tillbaka genom öknen mot Sävhavet, så som Herren hade sagt till mig. Under en lång tid vandrade vi omkring i området kring berget Seir. Sedan sa Herren till mig:

”Nu har ni vandrat omkring här i bergen länge nog! Vänd norrut och säg till folket att det ska gå genom det land som tillhör deras bröder, Esaus ättlingar, som bor i Seir. Edoméerna kommer att bli rädda för er, men var ändå försiktiga. Ge dem ingen anledning till strid! Jag har nämligen gett dem hela Seirs bergsbygd som deras eget område och ni kommer inte att få den minsta lilla bit av deras land. Betala dem för den mat och det vatten ni använder. Herren, din Gud, har välsignat dig i allt som du företagit dig och vakat över dig under de fyrtio år du vandrat omkring i denna väldiga öken. I fyrtio år har Herren, din Gud, varit med dig och du har aldrig behövt sakna något.”

Vi vandrade alltså fram bland våra bröder Esaus ättlingar som bodde i Seir och lämnade sedan Aravavägen, bort från Elat och Esjon-Gever och tog vägen mot Moabs öken.

Då sa Herren: ”Anfall inte moabiterna, strid inte mot dem, för jag tänker inte ge er något av deras land. Ar har jag nämligen gett till Lots ättlingar.” 10 (Eméerna, ett stort och talrikt folk, hade bott där tidigare. De är lika storvuxna som Anaks folk. 11 Både eméerna och anakiterna räknas som refaéer, men moabiterna kallade dem eméer. 12 Tidigare hade horéerna bott i Seir, men de hade drivits ut av Esaus ättlingar som förgjorde dem och bosatte sig där. På samma sätt gjorde Israel i det land som Herren hade gett dem som egendom.)

13 ”Gå nu över floddalen Sered”, sa Herren, och vi gjorde så.

14 Det tog oss trettioåtta år att komma från Kadesh Barnea till Sereddalen där vi gick över floden Sered. Då hade alla stridsdugliga män i den förra generationen dött, så som Herren hade sagt. 15 Ja, Herren var mot dem, han fortsatte att utplåna dem ur lägret och till slut var alla döda.

16 När den siste av krigarna bland folket hade dött, 17 sa Herren till mig:

18 ”Idag ska du gå över gränsen till Moabs område, Ar. 19 När du kommer till ammoniternas land ska du inte utmana eller anfalla dem, för jag tänker inte ge dig någon del av deras land. Det har jag gett till Lots ättlingar[a].”

20 (Även detta land betraktas som refaeiskt. Området hade tidigare varit bebott av refaéerna, som ammoniterna kallade samsumméer. 21 De var stora och talrika, lika storvuxna som anakiterna. Men Herren förgjorde dem för ammoniterna som fördrev dem och bosatte sig i landet. 22 På samma sätt hade Herren gjort med Esaus ättlingar i Seir, där han förgjorde horéerna för dem. De fördrev dem och har sedan dess varit bosatta där. 23 På samma sätt blev det när kaftoréerna[b] kom från Kaftor och invaderade och förgjorde avvéerna som bodde i byar utspridda ända bort till Gaza och bosatte sig där.)

En tillbakablick på striderna

Segern över kung Sichon

(4 Mos 21:21-30)

24 ”Gå över floden Arnon, för jag har överlämnat amoréen Sichon, kungen i Heshbon, och hans land åt dig. Börja inta det och strid mot honom! 25 Från och med idag ska jag låta alla folk på jorden darra av fruktan när de hör talas om dig.”

26 Då sände jag budbärare från Kedemots öken till kung Sichon i Heshbon med en fredlig hälsning: 27 ”Låt oss få vandra genom ditt land. Vi ska hålla oss till huvudvägen och inte vika av vare sig åt höger eller vänster. 28 Vi ska betala för allt vi äter och dricker. Det enda vi begär är att få vandra genom ditt land, 29 på samma sätt som Esaus ättlingar i Seir och moabiterna i Ar lät oss göra. Vi ska gå över Jordan och in i det land som Herren, vår Gud, vill ge oss.”

30 Men kung Sichon i Heshbon vägrade och lät oss inte gå genom hans land, eftersom Herren, din Gud, gjorde honom envis och hårdhjärtad, så att han skulle kunna överlämna Sichon åt dig. Och precis så blev det.

31 Sedan sa Herren till mig: ”Jag börjar med att ge dig Sichon och hans land. Börja erövringen och ta hans land i besittning!”

32 Sichon förklarade krig mot oss och mobiliserade sina styrkor vid Jahas. 33 Men Herren, vår Gud, överlämnade honom åt oss och vi slog honom, hans söner och hela hans folk. 34 Vi intog alla hans städer och vigde alla åt förintelse, även kvinnor och barn. Vi lät inte någon överleva. 35 Men boskapen tog vi som byte tillsammans med det vi funnit i de städer vi erövrat. 36 Från Aroer, som ligger vid floden Arnons strand, och från staden i dalen och ända till Gilead fanns inte en enda stad som var för starkt befäst för oss. Herren, vår Gud, gav oss alltsammans. 37 Men ammoniternas land lämnade du i fred, hela området från floden Jabbok och städerna i bergsbygden, precis som Herren, vår Gud, hade befallt.

Footnotes

  1. 2:19 Moabiterna och ammoniterna var avkomlingar till de söner Lot fick med sina båda döttrar. Se 1 Mos 19:36-38.
  2. 2:23 Befolkning på Kreta.

Sedan vände vi oss åt annat håll, vi bröto upp och togo vägen mot öknen, åt Röda havet till, såsom Herren hade tillsagt mig, och vi höllo en lång tid på med att tåga omkring Seirs bergsbygd.

Och HERREN talade till mig och sade:

»Länge nog haven I hållit på med att tåga omkring denna bergsbygd; vänden eder nu mot norr.

Och bjud folket och säg: I kommen nu att draga fram genom det område som tillhör edra bröder, Esaus barn, vilka bo i Seir; men fastän de skola frukta för eder, mån I taga eder väl till vara.

I skolen icke inlåta eder i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva eder ens så mycket som en fotsbredd, eftersom jag redan har givit Seirs bergsbygd till besittning åt Esau.

Mat att äta skolen I köpa av dem för penningar; vatten att dricka skolen I ock köpa av dem för penningar.

HERREN, din Gud, har ju välsignat dig i alla dina händers verk; han har låtit sig vårda om din vandring i denna stora öken; nu i fyrtio år har HERREN, din Gud, varit med dig, och intet har fattats dig.

Så drog vi då åstad bort ifrån våra bröder, Esaus barn, som bodde i Seir, och lämnade Hedmarksvägen och Elat och Esjon-Geber. Vi vände oss nu åt annat håll och drogo fram på vägen till Moabs öken.

Och Herren sade till mig: »Du skall icke angripa Moab eller inlåta dig i strid med dem, ty av deras land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit Ar åt Lots barn till besittning.

10 (Eméerna bodde där fordom, ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna.

11 Och likasom anakiterna räknas också de för rafaéer; men moabiterna kalla dem eméer.

12 I Seir bodde däremot fordom horéerna, men Esaus barn fördrevo dem för sig och förgjorde dem och bosatte sig på det land som Herren hade givit dem till besittning.)

13 Stån nu upp och gån över bäcken Sered.» Så gingo vi då över bäcken Sered.

14 Och den tid som åtgick för vår vandring från Kades-Barnea, till dess vi gingo över bäcken Sered. var trettioåtta år, och under denna tid förgicks hela den släktet, alla stridbara män i lägret, såsom Herren hade svurit att det skulle gå dem.

15 Ja, Herrens hand drabbade dem, och han sände förödelse i lägret bland dem och ryckte dem bort därur, så att de förgingos.

16 Då nu alla stridbara män i folket hade dött ut,

17 talade HERREN till mig och sade:

18 »Du drager nu över Moabs gräns, genom Ar,

19 och skall så komma i närheten av Ammons barn; men du må icke angripa dessa, ej heller inlåta dig i strid med dem, ty av Ammons barns land skall jag icke giva dig något till besittning, eftersom jag redan har givit det åt Lots barn till besittning.

20 (Såsom ett rafaéernas land räknas också detta; rafaéer bodde fordom där; men ammoniterna kalla dem samsummiter.

21 De voro ett stort och talrikt och resligt folk, sådant som anakiterna. Men Herren förgjorde dessa för dem; de fördrevo dem och bosatte sig i deras land.

22 På samma sätt hade han gjort för Esaus barn, som bo i Seir, i det han för dem förgjorde horéerna; de fördrevo dem och bosatte sig i deras land, där de bo ännu i dag.

23 Likaså blevo avéerna, som bodde i byar ända fram till Gasa, förgjorda av kaftoréerna, som drogo ut från Kaftor och sedan bosatte sig i deras land.)

24 Stån nu upp, bryten upp och gån över bäcken Arnon. Se, jag har givit Sihon, konungen i Hesbon, amoréen, och hans land i ditt våld. Så begynn nu att intaga det, och bekriga honom.

25 Redan i dag vill jag begynna att låta förskräckelse och fruktan för dig komma över alla folk under himmelen, så att de skola darra och bäva för dig, när de höra berättas om dig.»

26 Och jag skickade sändebud från Kedemots öken till Sihon, konungen i Hesbon, med fridsam hälsning och lät säga:

27 »Låt mig tåga genom ditt land. Raka vägen skall gå, utan att vika av vare sig till höger eller till vänster.

28 Mat att äta må du låta mig köpa för penningar; jag begär allenast att få tåga vägen fram härigenom

29 -- detsamma som tillstaddes mig av Esaus barn, Seirs inbyggare, och av moabiterna, Ars inbyggare -- så att jag kan gå över Jordan in i det land som HERREN, vår Gud, vill giva oss.»

30 Men Sihon, konungen i Hesbon, ville icke låta oss tåga genom sitt land, ty HERREN, din Gud, förhärdade hans sinne och förstockade hans hjärta, för att han skulle giva honom i din hand, såsom ock nu har skett.

31 Och Herren sade till mig: »Se, jag begynner nu att giva Sihon och hans land i ditt våld. Begynn alltså du nu att intaga det, så att du får hans land till besittning.»

32 Och Sihon drog med allt sitt folk ut till strid mot oss, till Jahas.

33 Men HERREN, vår Gud, gav honom i vårt våld, och vi slogo honom jämte hans söner och allt hans folk.

34 Och vi intogo då alla hans städer och gåvo hela den manliga stadsbefolkningen till spillo, så ock kvinnor och barn; vi läto ingen slippa undan.

35 Allenast boskapen togo vi såsom byte, jämte rovet från de städer vi intogo.

36 Från Aroer, vid bäcken Arnons strand, och från staden i dalen ända till Gilead fanns ingen stad vars murar voro för höga för oss; allasammans gav HERREN, vår Gud, i vårt våld.

37 Men Ammons barns land lät du vara, hela landsträckan utefter bäcken Jabbok, och städerna i bergsbygden, och allt övrigt varom HERREN, vår Gud, hade så bjudit.