²¹ ska man leda flickan till hennes föräldrahem och där utanför dörren ska männen i staden stena henne till döds. Hon har gjort en skamlig gärning i Israel genom att ligga med någon medan hon fortfarande bodde hemma hos sina föräldrar. Gör dig av med det onda bland folket!

¹¹ Men när hon kom fram med brödet, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!”

¹² ”Nej, min bror!” ropade hon. ”Kränk mig inte! Sådant får inte göras i Israel. Gör inte en sådan skamlig gärning! ¹³ Och jag då? Hur skulle jag kunna bli av med denna skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen i stället, han går säkert med på att vi gifter oss.”

¹⁴ Men Amnon ville inte lyssna och eftersom han var den starkare, övermannade han henne och kränkte henne.

¹⁵ Efteråt greps han av starkt hat mot henne och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne. ”Upp med dig! Ge dig iväg härifrån!” sa han till henne.

¹⁶ ”Nej, nej!” sa hon. ”Om du kör ut mig nu, gör du något värre än det brott du just har begått mot mig!”

Men han ville inte lyssna till henne, ¹⁷ utan ropade på sin tjänare och befallde: ”Kasta ut den här kvinnan och lås dörren efter henne!”

¹⁸ Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning som kungens ogifta döttrar brukade ha. Tjänaren körde alltså då ut henne och reglade dörren. ¹⁹ Hon rev sönder sin klänning, strödde aska på huvudet och hon slog händerna för huvudet och grät högljutt när hon gick sin väg.

Absalom mördar Amnon

²⁰ Hennes bror Absalom kom och frågade henne: ”Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Tig nu om detta! Han är ju din bror, så ta det inte så hårt!”

Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.

²¹ När kung David hörde vad som hänt, blev han mycket arg, men han tyckte alltför mycket om sin äldste son Amnon för att ta itu med honom på allvar.^{[a] 22} Absalom sa inte ett ord till Amnon, vare sig ont eller gott. Han hatade honom djupt på grund av att han hade kränkt hans syster Tamar.

²³ Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. ²⁴ Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.”

²⁵ Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse.

²⁶ ”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället?^[b]” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. ²⁷ Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.

²⁸ Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!”

²⁹ Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor.

³⁰ Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet.

³¹ Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna.

³² Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. ³³ Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.”

³⁴ Under tiden flydde Absalom därifrån.

Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.”

³⁵ ”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!”

³⁶ Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare.

³⁷ Absalom flydde till kung Talmaj^[c], Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. ³⁸ Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. ³⁹ Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom^[d].