¹⁸ Medan han talade till mig var jag i djup sömn, med ansiktet mot marken. Sedan vidrörde han mig och hjälpte mig upp på fötter.

⁹ Då hörde jag ljudet av hans tal, och när jag lyssnade på det föll jag ner med ansiktet mot marken i djup sömn. ¹⁰ Men en hand rörde vid mig och lyfte mig, så att jag skälvande kom upp på händer och knän. ¹¹ Han sa till mig: ”Daniel, du som är mycket dyrbar, beakta noga vad jag har att säga dig, och res dig upp! Jag har sänts till dig.” När han talade så till mig reste jag mig darrande.

¹² Då sa han till mig: ”Var inte rädd, Daniel, för redan från första dagen du började söka efter insikt och ödmjuka dig inför din Gud har dina ord blivit hörda. Jag har kommit för dina ords skull. ¹³ Men Perserrikets furste stod emot mig under tjugoen dagar. Då kom Mikael, en av de främsta furstarna, till min hjälp, för jag hade blivit kvar hos de persiska kungarna. ¹⁴ Nu har jag kommit för att förklara för dig vad som ska hända ditt folk i framtiden, för synen gäller den kommande tiden.”

¹⁵ Medan han talade detta till mig stod jag med nerböjt ansikte och förmådde inte säga något. ¹⁶ Då var det någon som såg ut som en människa som rörde vid mina läppar. Jag öppnade min mun och kunde tala igen, och jag sa till honom som stod framför mig: ”Herre, jag har fått en stor ångest av synen och har ingen styrka kvar. ¹⁷ Hur skulle jag, min herres tjänare, kunna tala med en sådan som du? All min styrka är borta och jag kan knappast andas.”

¹⁸ Då rörde han som såg ut som en människa vid mig igen och gav mig styrka. ¹⁹ Han sa: ”Var inte rädd, du dyrbare! Frid med dig! Var bara stark, var stark!” När han talade till mig, kände jag mig starkare och sa till honom: ”Tala till mig, min herre, för du har gett mig styrka.”

²⁰ Han svarade: ”Vet du varför jag har kommit? Jag ska snart vända tillbaka för att strida mot Persiens furste, och när jag har gått, kommer Greklands furste. ²¹ Jag ska dock först tala om för dig vad som står skrivet i Sanningens bok. Ingen annan hjälper mig mot dessa förutom Mikael, er furste.^[a]

⁶ När lärjungarna hörde rösten blev de fruktansvärt rädda och kastade sig ner med ansiktet mot marken. ⁷ Men Jesus kom fram till dem och rörde vid dem. ”Res er upp”, sa han, ”var inte rädda!” ⁸ Och när de såg upp igen, såg de ingen annan än Jesus där.

⁹ På väg ner från berget befallde Jesus dem: ”Berätta inte för någon om det ni har sett, förrän Människosonen har uppstått från de döda.”

¹⁰ Då frågade hans lärjungar honom: ”Varför säger då de skriftlärda att Elia först måste komma?” ¹¹ Jesus svarade: ”Elia ska komma och ställa allt till rätta. ¹² Jag säger er, att Elia redan har kommit, men ingen kände igen honom, och de behandlade honom som de ville. På samma sätt ska de också låta Människosonen få lida.” ¹³ Då förstod hans lärjungar att han talade om Johannes döparen.

Jesus botar en pojke som är besatt av en ond ande

(Mark 9:14-29; Luk 9:37-42)

¹⁴ När de hade kommit tillbaka till folket igen, kom det fram en man och föll på knä för Jesus och sa: ¹⁵ ”Herre, förbarma dig över min son! Han får svåra kramper och lider mycket. Han faller ofta i elden eller i vattnet. ¹⁶ Jag tog med honom till dina lärjungar, men de kunde inte bota honom.” ¹⁷ ”Detta trolösa och förvridna släkte!” svarade Jesus. ”Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? Ta hit pojken till mig.” ¹⁸ Sedan talade Jesus strängt till den onda anden i pojken. Anden lämnade pojken, och från den stunden var han frisk.

¹⁹ När Jesus och hans lärjungar var för sig själva igen, frågade de Jesus: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” ²⁰ ”Därför att ni har så liten tro”, svarade Jesus. ”Sannerligen säger jag er: om ni hade tro som ett senapsfrö, kunde ni säga till det här berget: ’Flytta dig dit bort!’ och det skulle göra det. Inget skulle vara omöjligt för er.”^[a]

Jesus förutsäger för andra gången att han ska dö

(Mark 9:30-32; Luk 9:43-45)

²² När de samlades igen i Galileen, sa Jesus till dem: ”Människosonen ska bli förrådd och överlämnad till människorna, ²³ och de kommer att döda honom. Men på den tredje dagen ska han uppstå från de döda.” Då blev hans lärjungar bedrövade.

Petrus hittar ett mynt i munnen på en fisk

²⁴ När de återvänt till Kafarnaum, kom de män som tog upp tempelskatten fram till Petrus och frågade: ”Betalar inte er mästare någon tempelskatt^[b]?” ²⁵ Petrus svarade: ”Jo, visst gör han det.” Sedan gick han in i huset, men innan han hann säga något, frågade Jesus honom: ”Vad tror du, Simon^[c]? Kräver kungarna på jorden tull och skatt av sitt eget folk eller av andra?”^{[d] 26} ”Av andra naturligtvis”, svarade Petrus. ”Då går alltså de egna medborgarna fria”, sa Jesus.^{[e] 27} ”Men vi ska inte ge dem något att anklaga oss för, så gå ner till stranden och kasta ut en metkrok och öppna munnen på den första fisk du får. Då kommer du att hitta ett silvermynt, som räcker till skatt för oss båda två. Ta det och betala männen.”^[f]