Herrens ängel i Bokim

Herrens ängel kom från Gilgal upp till Bokim och sade: "Jag förde er upp ur Egypten och lät er komma in i det land som jag med ed hade lovat ge åt era fäder och jag sade: Jag skall aldrig bryta mitt förbund med er. Och ni skall inte sluta förbund med detta lands inbyggare. Ni skall bryta ner deras altaren. Men ni har inte lyssnat till min röst. Vad har ni gjort! Därför säger jag, att jag inte skall driva dem bort från er, utan de skall tränga er i sidorna, och deras gudar skall bli en snara för er." När Herrens ängel hade sagt detta till alla Israels barn, brast de ut i gråt. De kallade platsen Bokim.[a] Och där offrade de åt Herren.

Avfallet efter Josuas död

När Josua sände i väg folket, gick Israels barn var och en till sin arvedel för att ta landet i besittning. Folket tjänade Herren så länge Josua levde och så länge de äldste levde, de som var kvar efter Josua och som hade sett alla de stora gärningar som Herren hade gjort för Israel. Och Herrens tjänare Josua, Nuns son, dog när han var etthundratio år gammal. Man begravde honom på det område han hade tagit i besittning, i Timnat-Heres i Efraims bergsbygd, norr om berget Gaas. 10 När också hela det släktet hade samlats till sina fäder, växte ett annat släkte upp efter dem, ett som inte kände Herren eller de gärningar som han hade gjort för Israel.

11 Och Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon och tjänade baalerna. 12 De övergav Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egyptens land, och följde andra gudar, gudarna hos de folk som bodde omkring dem. Dem tillbad de och väckte därmed Herrens vrede.

13 Så övergav de Herren och tjänade Baal och astarterna.[b] 14 Då upptändes Herrens vrede mot Israel, och han gav dem i händerna på rövare, som plundrade dem. Han sålde dem till deras fiender runt omkring, och de kunde inte längre stå emot sina fiender. 15 Överallt där de drog fram var Herrens hand emot dem till deras ofärd, så som Herren hade sagt och så som Herren hade svurit. Och de kom i stor nöd.

16 Då lät Herren domare uppstå, som frälste dem ur deras plundrares hand. 17 Men de lyssnade inte heller på sina domare utan höll sig trolöst till andra gudar och tillbad dem. De vek snabbt av från den väg som deras fäder hade vandrat i lydnad för Herrens bud och gjorde inte som de. 18 När Herren lät domare uppstå bland dem, var han med domaren och frälste dem ur deras fienders hand så länge domaren levde. Ty när de jämrade sig över sina förtryckare och plågare, förbarmade sig Herren. 19 Men när domaren dog vände de om och gjorde det som var fördärvligt, ännu mer än deras fäder. De följde andra gudar och tjänade och tillbad dem. De avstod inte från sina gärningar och sin hårdnackade hållning.

20 Därför upptändes Herrens vrede mot Israel, och han sade: "Eftersom detta folk har överträtt det förbund som jag fastställde för deras fäder och inte har velat lyssna till min röst, 21 skall inte heller jag längre driva bort för dem ett enda av de folk som Josua lämnade efter sig när han dog. 22 Ty med dem skall jag sätta Israel på prov och se om de vill hålla sig till Herrens väg och vandra på den, så som deras fäder gjorde, eller om de inte vill det." 23 Alltså lät Herren dessa folk bli kvar. Han fördrev dem inte genast, och han gav dem inte i Josuas hand.

Footnotes

  1. Domarboken 2:5 Bokim betyder "de gråtande".
  2. Domarboken 2:13 Baal och astarterna Baal ("herre") var den främste av de kananeiska gudarna. Astarte var den kvinnliga fruktbarhets- och modergudinnan.

Israel har brutit förbundet med Gud

En dag kom Herrens ängel upp från Gilgal till Bokim och sa: ”Jag förde er upp ur Egypten och in i det land som jag lovat era förfäder och jag sa att jag aldrig skulle bryta mitt förbund med er, om ni å er sida inte ingick några förbund med folken som bodde i landet. Jag uppmanade er att riva ner deras avgudaaltaren, men varför har ni varit olydiga? Jag ska inte längre hjälpa er att driva bort folken som bor här i landet. I stället ska de bli en pik i er och deras gudar ska bli en ständig frestelse för er.”

När Herrens ängel slutat tala till israeliterna, började folket att gråta högt. Därför fick platsen heta Bokim[a]. Där offrade de till Herren.

Folkets uppror. Herren insätter domare

(2:6—16:31)

När Josua sände iväg folket, begav sig israeliterna till sina respektive områden för att ta dem i besittning. Folket tjänade Herren under hela Josuas livstid och så länge de äldste levde som hade sett alla de märkliga ting Herren hade gjort för Israel. Herrens tjänare Josua dog vid 110 års ålder. Han begravdes på sitt eget område vid Timnat-Heres i Efraims bergsbygd norr om berget Gaash.

10 När hela den generationen hade dött och samlats till sina fäder, växte det upp en generation som varken kände Herren eller visste vad han gjort för Israel.

11 De gjorde det som var ont i Herrens ögon, de tillbad baalsgudar, 12 de vände sig bort från Herren, sina fäders Gud, som hade fört dem ut ur Egypten och började i stället tillbe grannfolkens gudar och provocerade så Herrens vrede. 13 När de övergav Herren och tjänade Baal och astartegudinnorna, 14 flammade Herrens vrede upp mot Israel. Han överlämnade dem till människor som plundrade dem, lämnade dem åt deras fiender på alla håll och de kunde inte längre stå emot dem.

15 När Israel drog ut i strid mot sina fiender, var Herren mot dem och slog dem, såsom han med ed hade talat om att han skulle göra. De var nu i stor nöd. 16 Men Herren utsåg domare bland folket som skulle rädda dem från deras plundrare. 17 Men folket brydde sig inte heller om att lyssna till domarna utan fortsatte att vara otrogna med andra gudar som de tillbad. De avfärdade mycket snart sina fäders tro och vägrade att följa Herren som deras fäder hade gjort i lydnad för hans bud. 18 Varje domare som Herren insatte åt dem och som han var med, räddade under sin livstid Israels folk från dess fiender, för Herren tyckte synd om dem när de jämrade sig över det förtryck de fick utstå. 19 Men så snart domaren var död, handlade de värre än deras förfäder hade gjort. De började på nytt följa, tjäna och tillbe andra gudar och tog efter deras seder. De lämnade inte sina ogärningar och sitt trots.

20 Då blossade Herrens vrede upp mot Israel igen och han sa: ”Eftersom detta folk har brutit det förbund jag upprättade med deras förfäder och inte lyssnar på mig, 21 ska inte heller jag längre driva bort något av de folk som fortfarande var obesegrade när Josua dog. 22 I stället ska jag använda dessa nationer för att pröva Israel och se om det vill lyda Herren och leva som deras förfäder gjorde.” 23 Herren lät alltså den tidigare befolkningen bo kvar i landet. Han fördrev dem inte med en gång och gav dem inte i Josuas hand.

Footnotes

  1. 2:5 Bokim är hebreiska för gråta.