Add parallel Print Page Options

Judarna triumferar

1-2 Den trettonde dagen i tolfte månaden var den dag då de båda lagarna från kungen skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att krossa dem, men nu visade det sig att bli tvärtom. Judarna samlades i de olika städerna i alla provinserna för att försvara sig mot dem som tänkte gå till anfall. Men det var ingen som försökte ge sig i strid med dem. Man hade fått stor respekt för dem,

och de ledande männen i provinserna, tjänstemännen och landshövdingarna, hade ställt sig på judarnas sida.

Mordokai hade nämligen fått mycket stort inflytande, och hans namn var känt över hela riket.

Men judarna tog tillfället i akt den dagen och dödade alla sina fiender.

I Susan dödades femhundra.

7-10 De avrättade också tio söner till Haman, Hammedatas son, han som hade varit judarnas fiende. De hette Parsandata, Dalefon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmasta, Arisai, Aridai och Vajsata. Men judarna plundrade inte sina fiender och tog deras egendom.

11 När kungen samma dag blev informerad om antalet män som dödats i Susan,

12 sände han bud efter drottning Ester. Judarna har dödat 500 män bara här i Susan, utbrast han. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan ha hänt i landet i övrigt? Om det är något mer du önskar av mig, så låt mig få veta det!

13 Då svarade Ester: Om det behagar Ers Majestät, så låt judarna här i Susan få fortsätta i morgon också på samma sätt som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda i galgen.

14 Kungen gick med på hennes begäran, och den blev kungjord i Susan, och kropparna efter Hamans söner hängdes upp.

15 Judarna i Susan samlades även följande dag och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller den här gången några tillhörigheter från dem de dödat.

Purimhögtiden instiftas

16 Judarna i de olika provinserna gick till angrepp mot sina fiender och dödade 75.000 av dem, men de lade inte beslag på deras tillhörigheter.

17 Allt detta skedde den trettonde dagen i månaden Adar. Nästa dag vilade de och firade segern.

18 Men judarna i Susan fortsatte också den dagen med angreppen på sina fiender, och först dagen därefter firade de sin seger.

19 Därför har det blivit så, att de judar som bor i landsorten firar den fjortonde dagen i Adar som en helgdag och ger varandra gåvor.

20 Mordokai skrev ner allt som hände och meddelade det till alla judar i riket.

21-22 Han uppmanade dem att fira dessa dagar som helgdagar i glädje och tacksamhet och att ge varandra gåvor. De skulle minnas att de blivit räddade från sina fiender och att deras bedrövelse förvandlades till glädje och deras sorg till högtid.

23 Judarna antog Mordokais förslag och började fira denna årliga högtid

24-25 som en påminnelse om att Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att döda dem på en dag som bestämts med ett tärningskast. Högtiden skulle dessutom vara en påminnelse om hur allt detta kommit till kungens kännedom, och hur han utfärdat en kungörelse som fick helt motsatt effekt mot vad Haman väntat sig och om hur Haman och hans söner blivit upphängda i galgen.

26 Högtiden kallas Purim på grund av att det persiska ordet 'pur' betyder 'lott' eller 'tärning'.

27 Alla judar i hela området gick med på att införa denna sed och låta den leva vidare bland alla sina efterkommande och alla som blev judar. De förklarade att de aldrig skulle försumma att fira dessa två dagar på den bestämda tiden varje år.

28 Det skulle vara en årlig högtid, som från generation till generation skulle firas av varje familj på landsbygden och i alla städer över hela riket, så att minnet av vad som hänt aldrig skulle förblekna hos det judiska folket.

29-31 Under tiden hade drottning Ester, Abihails dotter, som var adopterad av juden Mordokai, skrivit ett brev där hon förklarade sig stå helt bakom Mordokais förslag om firandet av den årliga purimfesten. Dessutom sändes brev för att uppmuntra och glädja alla judar i de 127 provinserna, och i breven stadgades att purimfesten skulle firas på de bestämda dagarna varje år efter en befallning av juden Mordokai och drottning Ester. Detta stämde helt överens med vad judarna själva beslutat angående denna sed med fasta och bön,

32 men genom drottning Esters befallning blev detta nu gällande som lag och skrevs ner i krönikan.

Judarna triumferar

Den trettonde dagen i tolfte månaden, adar, var den dag då kungens befallning och förordning skulle träda i kraft. Judarnas fiender hade sett fram emot att få makt över dem, men nu blev det tvärtom, så att judarna i stället fick makten över dem som hatade dem. Judarna samlades i sina städer i alla kung Xerxes provinser för att försvara sig mot dem som ville deras olycka. Men ingen kunde stå emot dem, för alla hade drabbats av fruktan för dem. Furstarna i provinserna, satraperna, ståthållarna och kungens tjänstemän hade ställt sig på judarnas sida, för de hade fyllts av fruktan för Mordokaj. Mordokaj hade nämligen fått stort inflytande i kungens palats, ryktet om honom spred sig till alla provinserna och han blev allt mäktigare.

Judarna slog alla sina fiender med svärd, dödade, förgjorde och gjorde som de ville med dem som hatade dem. I borgen i Susa dödade judarna 500 män och Parshandata, Dalfon, Aspata, Porata, Adalja, Aridata, Parmashta, Arisaj, Aridaj och Vajsata, 10 Hamans tio söner och Hammedatas son, judarnas fiende. Men de lät bli att plundra.

11 När kungen samma dag fick veta antalet män som dödats i Susa, 12 sa han till drottning Ester: ”Judarna har dödat och förgjort 500 män i Susa. De har också dödat Hamans tio söner. Vad kan de då inte ha gjort i mina övriga provinser? Vad vill du nu be om? Det ska du få. Vad önskar du? Din önskan ska uppfyllas.”

13 Då svarade Ester: ”Om du finner det för gott, o kung, så låt judarna här i Susa få fortsätta i morgon också efter samma lag som i dag, och låt Hamans tio söner bli upphängda på pålen.”

14 Kungen befallde då att så skulle ske. En förordning utfärdades i Susa, och Hamans tio söner hängdes upp.

15 Judarna i Susa samlades även den fjortonde dagen i månaden adar och dödade ytterligare 300 män, men de tog inte heller nu något byte.

16 De övriga judarna i kungens provinser samlades för att försvara sig och för att befria sig från sina fiender. De dödade 75 000 av dem men tog inget byte. 17 Detta skedde den trettonde dagen i månaden adar. På den fjortonde dagen vilade de och gjorde den till en dag av fest och glädje. 18 Men judarna i Susa samlades den trettonde och fjortonde dagen, och de vilade den femtonde dagen och gjorde den till en dag av fest och glädje. 19 Därför firar judar som bor på landet, i landsortsstäderna, den fjortonde dagen i månaden adar som en glädjefylld högtidsdag och ger varandra gåvor.

Purimhögtiden instiftas

20 Mordokaj skrev ner allt som hände och skickade brev till alla judar i kung Xerxes provinser både nära och fjärran 21 och uppmanade dem att i fortsättningen varje år fira den fjortonde och femtonde dagen i månaden adar 22 som dagar då judarna blev räddade från sina fiender och som den månad då deras sorg vändes till glädje och deras klagan till firande. Dessa dagar skulle de göra till dagar av fest och glädje och skicka matgåvor till varandra och gåvor till de fattiga.

23 Judarna antog denna praxis, som de nu hade börjat, och som Mordokaj hade skrivit och uppmanat dem till. 24 För Haman, son till agagiten Hammedata, judarnas fiende, hade planerat att utplåna dem och kastat ”pur”, lott, för att förgöra och utplåna dem. 25 Men när detta lades fram för kungen[a], utfärdade han en skriftlig kungörelse[b] med befallning om att Hamans onda planer mot judarna skulle vändas mot honom själv, och att han och hans söner skulle hängas upp på pålen. 26 Därför kallades dessa dagar purim, efter ordet ”pur”. På grund av det som stod i kungörelsen och det som judarna hade sett och varit med om, 27 införde och fastställde judarna denna sed: att de själva och deras efterkommande och de som anslöt sig till dem skulle fira dessa två dagar på föreskrivet sätt på den bestämda tiden varje år. 28 Dessa dagar skulle man komma ihåg och fira från generation till generation, i varje familj, i varje provins och i varje stad, för att dessa purimdagar aldrig skulle glömmas av judarna och minnet av dem aldrig skulle förblekna bland deras efterkommande.

29 Drottning Ester, Avichajils dotter, och juden Mordokaj utfärdade en skrivelse med makt och myndighet för att bekräfta det andra brevet om purimfesten. 30 Mordokaj sände brev till alla judar i de 127 provinserna i kung Xerxes rike, med en önskan om fred och trygghet, 31 för att stadfästa dessa purimdagar på bestämda tider, så som juden Mordokaj och drottning Ester hade befallt och fastställt för sig själva och sina efterkommande med tillbörlig fasta och klagan. 32 Esters befallning som fastställde dessa föreskrifter om purim blev nu nedtecknad i en bok.

Footnotes

  1. 9:25 Eller När hon (Ester) kom inför kungen.
  2. 9:25 Eller trots en tidigare skriftlig kungörelse. Grundtextens innebörd är osäker.