Job avslutar sitt svar på Bildads första tal

10 Jag är utled på livet, jag vill släppa loss min klagan,
jag talar i min själs bedrövelse.
Jag vill säga till Gud: Fördöm mig inte.
Låt mig veta varför du anklagar mig.
Gläds du åt att förtrycka,
    att förkasta dina händers verk
och låta ditt ljus skina över de ogudaktigas rådslag?
Har du ögon som en varelse av kött,
ser du så som människor ser?
Är dina dagar som en människas dagar,
dina år som en mans levnadstid?
Du letar ju efter min missgärning
    och söker min synd,
du som vet att jag är oskyldig
    och att ingen kan rädda ur din hand.

Dina händer har format mig och gjort varje del av mig,
och ändå vill du fördärva mig!
Tänk på hur du formade mig som lera,
och nu låter du mig bli stoft igen!
10 Du hällde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som ost.
11 Du klädde mig med hud och kött
    och vävde mig samman av ben och senor.
12 Liv och nåd gav du mig,
    din omsorg bevarade min ande.

13 Men detta gömde du i ditt hjärta
    - jag vet att du tänkte så -
14 att om jag syndade, skulle du vakta på mig
och inte lämna min missgärning ostraffad.
15 Ve mig, om jag är skyldig!
    Om jag är oskyldig, kan jag ändå inte lyfta mitt huvud,
ty jag fylls av skam och skådar min ofärd.
16 Och höjde jag huvudet skulle du jaga mig som ett lejon
och åter utföra din makts under på mig.
17 Nya vittnen mot mig skulle du föra fram
och alltmer låta mig känna din vrede.
Du skulle sända här efter här mot mig.
18 Varför tog du mig ut ur moderlivet?
Om jag ändå hade dött innan något öga såg mig,
19 om jag ändå aldrig hade varit till,
    utan förts från moderlivet till graven!
20 Min tid är kort,
    låt mig vara, lämna mig i fred,
så att jag får en stunds glädje,
21 innan jag går bort för att aldrig komma åter,
till mörkrets och dödsskuggans land,
22 till ett land med dunkel som djupaste natt,
till dödsskugga och förvirring,
    där ljuset är som djupaste natt.

Job beklagar att han blivit född

10 Jag är trött på livet.
    Jag vill klaga öppet!
Jag ska tala ut om min innerliga bitterhet.
    Jag ska säga till Gud:
Döm mig inte,
    utan låt mig få veta vad du anklagar mig för!
Gläds du åt att förtrycka,
    förkasta en som du själv har skapat,
samtidigt som du ler åt de ogudaktigas planer?
    Har du en människas ögon?
Ser du som de dödliga ser?
    Är dina dagar som den dödliges,
dina år som en människas?
    Du söker ju fel hos mig,
letar efter mina synder,
    fastän du vet att jag inte är skyldig.
Det finns ingen räddning ur din hand.

Du har skapat mig och allt i mig med dina händer,
    och ändå bryter du ner mig.
Tänk på att du formade mig som lera.
    Vill du nu låta mig återvända till stoft igen?
10 Du tömde ut mig som mjölk
    och lät mig stelna som en ost.
11 Du klädde mig i hud och kött
    och band mig samman med ben och senor.
12 Du gav mig livet
    och var nådig mot mig,
min ande bevarades genom din omsorg.

13 Men detta hade du i sinnet,
    jag visste dina tankar:
14 om jag syndade,
    skulle du vakta på mig
och aldrig befria mig från min skuld.
15     Ve mig om jag är skyldig!
Och om jag är oskyldig
    kan jag ändå inte lyfta mitt huvud.
Jag är full av skam och inser mitt elände.
16     Om jag försöker resa mig från marken,
rusar du på mig snabbt som ett lejon
    och låter mig känna av din förunderliga makt.
17 Du skaffar nya vittnen mot mig,
    öser över mig din ständigt växande vrede
och låter nya härar anfalla mig.[a]

18 Varför lät du mig då komma ut ur moderlivet?
    Varför fick jag inte dö innan någon såg mig?
19 Då hade jag varit som om jag aldrig hade funnits,
    jag skulle ha burits direkt från moderlivet till graven.
20 Mina dagar är ju korta.
    Låt mig få vara i fred,
så att jag kan få ett kort ögonblick av glädje,
21     innan jag går till landet utan återvändo,
till det djupaste mörkrets land,
22     till ett land av mörkaste natt, djupaste skugga och förvirring,
där ljuset är likt mörker.

Footnotes

  1. 10:17 Grundtextens innebörd är osäker.