Job beklagar att han blivit född

10 Jag är trött på livet. Låt mig få klaga öppet! Jag ska tala ut om min sorg och bitterhet.

² Jag ska säga till Gud: 'Fördöm mig inte utan skäl, låt mig få veta varför!

³ Tycker du om att förtrycka och förakta mig, en människa som du själv har skapat, samtidigt som du ler åt de ogudaktiga?

^4-7 Är du lika orättvis som människor? Är ditt liv så kort att du måste jaga mig för synder som du mycket väl vet att jag inte har begått? Gör du det för att du vet att ingen annan kan rädda mig ur din hand?

⁸ Du har skapat just mig, och ändå bryter du ner mig.

⁹ Tänk på att jag är gjord av lera. Vill du nu krossa mig till lera igen?

¹⁰ Du som tömde ut mig som mjölk, att formas som när man ystar en ost.

¹¹ Du har gett mig hud och kött och bundit mig samman med ben och senor.

¹² Du gav mig livet och var så god och kärleksfull mot mig, och jag bevarades genom din omsorg.

^13-14 Ändå var det hela tiden din avsikt att förgöra mig om jag syndade och att vägra mig förlåtelse för mina onda gärningar.

¹⁵ Den minsta överträdelse, och det är ute med mig! Och om jag är oskyldig räknas det inte. Jag är djupt besviken och förnedrad.

¹⁶ Om jag försöker resa mig från marken, rusar du på mig snabbt som ett lejon och gör slut på mig.

¹⁷ Gång på gång anklagar du mig och öser över mig din ständigt växande vrede och låter nya fiender anfalla mig.

¹⁸ Varför lät du mig då födas? Varför fick jag inte dö i stället?

¹⁹ Då hade jag skonats från denna fruktansvärda tillvaro. Jag skulle ha gått direkt från moderlivet till graven.

^20-21 Kan du inte se hur lite tid jag har kvar? Låt mig få vara i fred, så att jag kan få ett kort ögonblick av tröst, innan jag går till mörker och dödsskugga, till landet utan återvändo,

²² till ett land så mörkt som vore det mitt i natten, ett dödsskuggans land, där förvirring råder och där det starkaste ljus är som den mörkaste natt.'