Add parallel Print Page Options

30 Men i dag hånas jag av unga män, vars fäder jag inte skulle ha satt högre än mina fårhundar.

Vad har jag för nytta av deras styrka när de saknar livskraft?

De är märkta av hunger och har drivits ut i öknar och vildmarker.

Där ute lever de av gräs och rötter,

utstötta från samhällets gemenskap som tjuvar.

Nu bor de i klyftor och grottor i bergen.

De strövar som djur bland buskarna och tränger sig samman i snåren för att få skydd.

De har drivits ut ur landet, namnlösa och utan någonstans att bo.

Deras söner är det som nu hånar mig och gör mig till åtlöje!

10 De föraktar mig och vill inte komma i närheten av mig, och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.

11 Nu när Gud har gjort mig försvarslös, som en pilbåge utan bågsträng, passar de på att förödmjuka mig.

12 De attackerar mig och lägger fällor för mig.

13 De hindrar mig på vägen och lyckas utan hjälp från andra.

14 De kommer över mig från alla håll. De rusar på mig när jag är värnlös, och hela min tillvaro ligger i ruiner.

15 Numera lever jag i skräck, utan värdighet och trygghet.

16 Livet rinner sakta ur mig, och varje dag är ett lidande.

17 Mina nätter är fyllda av smärta och gnagande oro.

18 Hela natten igenom kastar jag mig av och an.

19 Gud har mig i sitt grepp, och han tvingar mig ner i smutsen och lämnar mig där.

20 Jag ropar till dig, Gud, men du svarar mig inte. Jag står framför dig, men du vill inte ens se åt mitt håll.

21 Du har blivit grym mot mig och förföljer mig med stor makt och styrka.

22 Du kastar in mig i virvelvinden och låter stormen slita i mig.

23 Jag vet att din avsikt är att ta livet av mig.

24 Ändå väntade jag mig att någon skulle fånga upp mig i fallet. Jag hoppades på räddning och att någon skulle fatta min utsträckta hand.

25 Jag grät över dem som hade problem! Jag var bekymrad för dem som behövde hjälp!

26 Därför förväntade jag mig omtanke, men jag har bara mött elakhet. Jag har väntat på ljus, men mörker härskar.

27 Oron mal i mitt inre, och varje dag är en plåga.

28-29 Jag är mörk i skinnet, men inte av solens strålar. Jag reser mig upp och ropar på hjälp. Men jag kunde lika gärna låta bli, för man lägger inte mer märke till mina rop än till schakalers och ugglors.

30 Min hy är utan glans och flagnar av, min kropp hettar av feber.

31 Jag är nedstämd och ur mig kommer bara klagan.

30 Men i dag hånas jag av män som är yngre än jag,
    vilkas fäder jag inte ens skulle ha godkänt som mina fårhundar.
Vad har jag för nytta av deras styrka
    när de saknar livskraft?
De är märkta av nöd och hunger
    och har drivits ut i öknar och vildmarker.[a]
Där ute plockar de saltört bland snåren,
    deras föda är ginströtter.
De är utstötta från samhällets gemenskap,
    och man skriker till dem som till tjuvar.
Nu bor de i torra raviner,
    i jordhålor och skrevor i bergen.
De skriker bland snåren
    och tränger sig samman under buskarna.
De är ättlingar till dårar, utan namn,
    utjagade ur landet.

Deras söner hånar mig nu,
    jag blir en visa, ett ordspråk för dem.
10 De föraktar mig
    och vill inte komma i närheten av mig,
och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.
11     Nu när Gud har lossat strängen på min pilbåge och slagit mig,
tar de avstånd från all hänsyn till mig.
12     Från höger attackeras jag av slöddret,
de lägger fällor för mig,
    de banar väg för mitt fördärv.
13 De river upp min väg
    och vill få mig ruinerad,
utan hjälp från andra.
14     De kommer som genom en bred bräsch,
de väller fram mellan ruinerna.[b]
15     Fasor väller över mig,
min ära rycks bort som med en vind,
    min räddning försvinner som ett moln.

16 Mitt innersta töms i mig,
    lidandets dagar griper tag i mig.
17 Om natten genomborras mina ben,
    den gnagande smärtan finner ingen vila.
18 Kraftfullt griper han tag i min klädnad,
    håller fast mig i kragen,[c]
19 kastar ner mig i smutsen,
    och jag blir som stoft och aska.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig inte.
    Jag står upp, men du bara ser på mig[d].
21 Du vänder dig grymt mot mig
    och ansätter mig med stor makt.
22 Du kastar iväg mig i vinden och låter mig rida på den,
    du upplöser mig i stormen.
23 Jag vet att du vill föra mig till döden,
    till den plats där allt levande samlas.

24 Man lyfter inte handen mot en hjälplös
    som ropar på hjälp i sin nöd.
25 Grät jag inte över dem som hade problem,
    var jag inte bekymrad för de fattiga?
26 Jag hoppades på det goda,
    men det onda kom.
Jag väntade på ljus,
    men mörkret kom.
27 Oron kokar i mitt inre, jag finner ingen ro,
    lidandets dagar möter mig.
28 Jag är mörk,
    men inte av solens strålar.[e]
Jag reser mig upp i folksamlingen
    och ropar på hjälp.
29 Jag har blivit schakalers bror
    och berguvars vän.
30 Min hy är svart och flagnar av,
    min kropp hettar av feber.
31 Mitt harpospel är klagan
    och mitt flöjtspel gråt.

Footnotes

  1. 30:3 Grundtextens innebörd är osäker.
  2. 30:14 Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 30:18 Grundtextens innebörd är osäker. Det troligaste är att ”han” syftar på Gud (se v. 20f.) men kan också översättas det och syftar då på någonting annat, t.ex. erfarenheter som beskrivs i föregående verser.
  4. 30:20 Enligt bl.a. en hebreisk handskrift och Vulgata: men du ser mig inte.
  5. 30:28 Tanken kan också vara: Jag går sörjande, utan något solsken.

30 Och nu le de åt mig, människor som äro yngre till åren än jag, män vilkas fäder jag aktade ringa, ja, ej ens hade velat sätta bland mina vallhundar.

Vad skulle de också kunna gagna mig med sin hjälp, dessa människor som sakna all manlig kraft?

Utmärglade äro de ju av brist och svält; de gnaga sin föda av torra öknen, som redan i förväg är öde och ödslig.

Saltörter plocka de där bland snåren, och ginströtter är vad de hava till mat.

Ur människors samkväm drives de ut, man ropar efter dem såsom efter tjuvar.

I gruvliga klyftor måste de bo, i hålor under jorden och i bergens skrevor.

Bland snåren häva de upp sitt tjut, under nässlor ligga de skockade,

en avföda av dårar och ärelöst folk, utjagade ur landet med hugg och slag.

Och för sådana har jag nu blivit en visa, de hava mig till ämne för sitt tal;

10 med avsky hålla de sig fjärran ifrån mig, de hava ej försyn för att spotta åt mig.

11 Nej, mig till plåga, lossa de alla band, alla tyglar kasta de av inför mig.

12 Invid min högra sida upphäver sig ynglet; mina fötter vilja de stöta undan. De göra sig vägar som skola leda till min ofärd.

13 Stigen framför mig hava de rivit upp. De göra sitt bästa till att fördärva mig, de som dock själva äro hjälplösa.

14 Såsom genom en bred rämna bryta de in; de vältra sig fram under murarnas brak.

15 Förskräckelser välvas ned över mig. Såsom en storm bortrycka de min ära, och såsom ett moln har min välfärd farit bort.

16 Och nu utgjuter sig min själ inom mig, eländesdagar hålla mig fast.

17 Natten bortfräter benen i min kropp, och kvalen som gnaga mig veta ej av vila.

18 Genom övermäktig kraft har mitt kroppshölje blivit vanställt, såsom en livklädnad hänger det omkring mig.

19 I orenlighet har jag blivit nedstjälpt, och själv är jag nu lik stoft och aska.

20 Jag ropar till dig, men du svarar mig icke; jag står här, men de bespejar mig allenast.

21 Du förvandlas för mig till en grym fiende, med din starka hand ansätter du mig.

22 Du lyfter upp mig i stormvinden och för mig hän, och i bruset låter du mig försmälta av ångest.

23 Ja, jag förstår att du vill föra mig till döden, till den boning dit allt levande församlas.

24 Men skulle man vid sitt fall ej få sträcka ut handen, ej ropa efter hjälp, när ofärd har kommit?

25 Grät jag ej själv över den som hade hårda dagar, och ömkade sig min själ ej över den fattige?

26 Se, jag väntade mig lycka, men olycka kom; jag hoppades på ljus, men mörker kom.

27 Därför sjuder mitt innersta och får ingen ro, eländesdagar hava ju mött mig.

28 Med mörknad hud går jag, fastän ej bränd av solen; mitt i församlingen står jag upp och skriar.

29 En broder har jag blivit till schakalerna, och en frände är jag vorden till strutsarna.

30 Min hud har svartnat och lossnat från mitt kött, benen i min kropp äro förbrända av hetta.

31 I sorgelåt är mitt harpospel förbytt, mina pipors klang i högljudd gråt.