Add parallel Print Page Options

Job ber om tröst och uppmuntran

16 Då svarade Job:

Jag har hört allt det här förut. Så dåliga ni är på att trösta mig.

Ska ni aldrig sluta upp med ert pladder? Vad är det som får er att fortsätta?

Men kanske jag hade gjort detsamma om våra roller varit ombytta. Jag skulle ha kunnat spy ut min kritik mot er och skaka på huvudet åt er!

Nej, så är det inte! Jag skulle uppmuntra, trösta och hjälpa er. Jag skulle försöka lindra er sorg.

Men nu får jag ha min egen sorg kvar, hur mycket jag än försvarar mig. Inte heller hjälper det om jag vägrar att tala,

för Gud har tömt mig på all min kraft och tagit min familj från mig.

Jag är bara skinn och ben - som ett bevis på min synd, säger ni.

Gud hatar mig och sliter sönder min kropp i vrede. Han biter ihop tänderna mot mig och väntar på att utsläcka det lilla liv som finns kvar i mig.

10 Mina 'tröstare' har öppnat sina glupande käftar för att sluka mig. De slår mig på kinden. Ovännerna sammangaddar sig mot mig.

11 Gud har överlämnat mig åt syndare, i de ogudaktigas hand.

12 Jag levde lugnt och stilla, tills han bröt ner mig. Han har tagit mig i nackskinnet och krossat mig i stycken och sedan hängt upp mig som sin måltavla.

13 Hans bågskyttar omger mig, och de låter sina pilar vina, så att marken blir våt av blodet från mina sår.

14 Gång på gång anfaller han mig och rusar emot mig som en krigare.

15 Här sitter jag i mitt säcktyg med ansiktet i smutsen.

16 Mina ögon är röda av gråt, och döden har märkt mina ögonlock.

17 Ändå är jag oskyldig och min bön uppriktig.

18 Du jord, sug inte upp mitt blod! Låt det protestera å mina vägnar.

19 Redan nu har jag ett vittne till min oskuld där i himlen. Min försvarare finns där uppe i det höga.

20 Mina vänner gör mig till åtlöje, men jag utgjuter mina tårar inför Gud

21 och ber att han ska lyssna till mig, som vän vädjar till vän.

22 Snart ska jag börja den vandring från vilken jag aldrig återvänder.