Add parallel Print Page Options

12 för jag räddade den fattige som ropade,
    och den faderlöse, som inte hade någon som hjälpte.
13 Den döende välsignade mig,
    och jag fick änkan att sjunga av glädje.
14 Rättfärdigheten var den dräkt jag tog på mig,
    och rättvisan min mantel och huvudbonad.
15 Jag var den blindes ögon
    och den lames fötter.
16 Jag var en far för de fattiga
    och tog mig an den okändes sak.
17 Jag krossade käkarna på illgärningsmannen
    och ryckte rovet från hans tänder.

18 Jag tänkte:
    ”Jag ska dö stilla och lugnt i mitt eget bo,
mina dagar ska bli många som sandkornen.
19     Min rot når till vatten,
nattens dagg vilar på mina grenar.
20     Min ära förnyas,
och bågen i min hand förblir ny.”

21 Förväntansfullt lyssnade man till mig då,
    väntade tyst på mina råd.
22 När jag hade sagt mitt hade ingen något att tillägga,
    för mina ord föll väl för dem.
23 De väntade på mig som på regn
    och drack törstigt in varje ord som vårregn.
24 När jag log mot dem,
    trodde de det knappt,
men när mitt ansikte lyste
    fick de nytt mod.[a]
25 Jag valde en väg åt dem
    och satt som deras hövding.
Jag levde som en kung bland sina trupper
    och var som en tröstare för dem som sörjde.

Read full chapter

Footnotes

  1. 29:24 Grundtextens innebörd är osäker.

11 Rädda dem som släpas till döden,
    grip in när de stapplar till att slaktas.

Read full chapter