Job 30

Swedish New Living Bible (Nya Levande Bibeln)

30 Men i dag hånas jag av unga män, vars fäder jag inte skulle ha satt högre än mina fårhundar.

² Vad har jag för nytta av deras styrka när de saknar livskraft?

³ De är märkta av hunger och har drivits ut i öknar och vildmarker.

⁴ Där ute lever de av gräs och rötter,

⁵ utstötta från samhällets gemenskap som tjuvar.

⁶ Nu bor de i klyftor och grottor i bergen.

⁷ De strövar som djur bland buskarna och tränger sig samman i snåren för att få skydd.

⁸ De har drivits ut ur landet, namnlösa och utan någonstans att bo.

⁹ Deras söner är det som nu hånar mig och gör mig till åtlöje!

¹⁰ De föraktar mig och vill inte komma i närheten av mig, och de drar sig inte för att spotta mig i ansiktet.

¹¹ Nu när Gud har gjort mig försvarslös, som en pilbåge utan bågsträng, passar de på att förödmjuka mig.

¹² De attackerar mig och lägger fällor för mig.

¹³ De hindrar mig på vägen och lyckas utan hjälp från andra.

¹⁴ De kommer över mig från alla håll. De rusar på mig när jag är värnlös, och hela min tillvaro ligger i ruiner.

¹⁵ Numera lever jag i skräck, utan värdighet och trygghet.

¹⁶ Livet rinner sakta ur mig, och varje dag är ett lidande.

¹⁷ Mina nätter är fyllda av smärta och gnagande oro.

¹⁸ Hela natten igenom kastar jag mig av och an.

¹⁹ Gud har mig i sitt grepp, och han tvingar mig ner i smutsen och lämnar mig där.

²⁰ Jag ropar till dig, Gud, men du svarar mig inte. Jag står framför dig, men du vill inte ens se åt mitt håll.

²¹ Du har blivit grym mot mig och förföljer mig med stor makt och styrka.

²² Du kastar in mig i virvelvinden och låter stormen slita i mig.

²³ Jag vet att din avsikt är att ta livet av mig.

²⁴ Ändå väntade jag mig att någon skulle fånga upp mig i fallet. Jag hoppades på räddning och att någon skulle fatta min utsträckta hand.

²⁵ Jag grät över dem som hade problem! Jag var bekymrad för dem som behövde hjälp!

²⁶ Därför förväntade jag mig omtanke, men jag har bara mött elakhet. Jag har väntat på ljus, men mörker härskar.

²⁷ Oron mal i mitt inre, och varje dag är en plåga.

^28-29 Jag är mörk i skinnet, men inte av solens strålar. Jag reser mig upp och ropar på hjälp. Men jag kunde lika gärna låta bli, för man lägger inte mer märke till mina rop än till schakalers och ugglors.

³⁰ Min hy är utan glans och flagnar av, min kropp hettar av feber.

³¹ Jag är nedstämd och ur mig kommer bara klagan.