(A) Har inte människan

    ett slitsamt liv på jorden?
    Är inte hennes dagar
        som daglönarens dagar?
Hon är som en slav
        som flämtar efter skugga,
    som en daglönare
        som väntar på sin lön.
Månader av elände
        har jag fått till arvedel,
    nätter av vedermöda
        har blivit min lott.
Så snart jag har lagt mig frågar jag:
    ”När ska jag stiga upp?
        När ska natten ta slut?”
    Jag mättas av oro
        ända till morgonen.
(B) Min kropp täcks av maskar
        och med en skorpa som av jord,
    min hud skrumpnar och faller av.

(C) Mina dagar flyr snabbare
        än vävarens spole,
    de försvinner utan hopp.
(D) Tänk på att mitt liv är en vindfläkt,
    att mitt öga inte längre
        får se det goda.
Det öga som ser mig
        ska inte mer iaktta mig,
    om din blick söker mig
        finns jag inte längre.
Ett moln löses upp och är borta,
    den som farit ner i dödsriket
        kommer inte upp igen.
10 (E) Aldrig mer återvänder han
        till sitt hus,
    hans plats känner honom inte längre.

11 (F) Därför vill jag inte lägga band
        på min mun,
    jag vill tala i min andes ångest,
        jag vill klaga i min själs
            bedrövelse.
12 Jag är väl inte ett hav
        eller ett havsodjur,
    så att du måste sätta ut vakt
        mot mig?
13 När jag säger:
        ”Min bädd ska trösta mig,
    min viloplats ska lindra min oro”,
14 då skrämmer du mig med drömmar
        och skräckslår mig med syner.
15 Hellre vill jag bli kvävd,
    hellre dö än vara ett benrangel.
16 (G) Jag är trött på det här,
        jag kommer inte att leva för evigt.
    Låt mig vara,
        för mina dagar är en vindfläkt.

17 (H) Vad är då en människa,
    att du gör så stor sak av henne,
        ger akt på henne så noga,
18 synar henne var morgon,
    prövar henne vart ögonblick?
19 (I) När ska du vända din blick
        ifrån mig,
    ge mig tid att svälja min saliv?
20 Har jag syndat, vad gör det dig,
        du människornas bevakare?
    Varför har du gjort mig
        till din måltavla
    och låtit mig bli en börda
        för mig själv[a]?
21 Varför förlåter du inte min synd
        och tar bort min skuld?
    Snart ska jag ligga i stoftet,
        du kommer att söka efter mig
            men jag finns inte mer.

Read full chapter

Footnotes

  1. 7:20 för mig själv   Andra handskrifter (Septuaginta): ”för dig”.

14 Människan, av kvinna född,

    lever en kort tid
        och mättas av oro.

Read full chapter

16 I alla sina dagar äter han i mörker[a] med mycket oro, sjukdom och besvikelse.

Read full chapter

Footnotes

  1. 5:16 äter han i mörker   Andra handskrifter (Septuaginta): ”lever han i mörker och sorg”.