Add parallel Print Page Options

Klagan över ondskan

12 För körledaren, enligt sheminit[a]. En psalm av David.

Herre, rädda mig! De fromma är borta,
    de trofasta människorna finns inte kvar.
Alla ljuger för varandra,
    de talar med hala tungor ur delade hjärtan.

Herren göra slut på de hala tungorna,
    tysta deras stora ord.
De säger: ”Vår tunga upphöjer oss,
    våra läppar ger oss makt.
Vem kan stå som herre över oss?”

”De svaga förtrycks, de fattiga klagar,
    och därför vill jag nu gripa in”, säger Herren,
    ”jag vill ge frälsning åt den som blir föraktad[b].”
Herrens ord är rena,
    som silver som renats i smältugnen sju gånger.

Herre, du som bevarar dem,
    beskydda oss alltid för detta släkte!
Överallt där uselheten prisas
    stryker de gudlösa omkring.[c]

Footnotes

  1. 12:1 Se not till 6:1.
  2. 12:6 Eller: den som längtar därefter. Grundtextens innebörd är osäker.
  3. 12:9 Grundtextens innebörd är osäker.

12 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.

De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,

dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»

»Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»

HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen.

Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.