² Min Gud, min Gud, varför har du övergett mig?
    Min räddning förblir långt borta,
    hur förtvivlat jag än ropar.
³ Min Gud, jag ropar på dagen, men du svarar inte,
    på natten, men jag får ingen ro,
⁴ och ändå är du den Helige,
    till vars tron Israels lovsång stiger.
⁵ Våra fäder satte sin tillit till dig,
    de förtröstade på dig,
    och du befriade dem.
⁶ De ropade till dig och blev räddade.
    De förtröstade på dig och blev aldrig besvikna.

⁷ Men jag är en mask och inte en människa,
    hånad av människor
    och föraktad av folket.
⁸ Alla som ser mig hånar mig,
    de hånskrattar åt mig
    och skakar på huvudet.
⁹ ”Han förlitar ju sig på Herren,
    låt nu Herren gripa in och befria honom,
eftersom han älskar honom!”

¹⁰ Herre, du hjälpte mig ut ur min mors liv,
    du lät mig vila tryggt vid min mors bröst.
¹¹ Alltsedan min födelse är jag överlämnad åt dig,
    sedan jag föddes har du varit min Gud.

¹² Var inte långt borta från mig
    när jag är i nöd
    och ingen finns som hjälper.

¹³ Tjurar i mängd omger mig,
    Bashans tjurar omringar mig.
¹⁴ De kommer mot mig med öppna gap
    som rovlystna, rytande lejon.
¹⁵ Jag hälls ut som vatten,
    och alla mina ben är ur led.
Mitt hjärta är som vax,
    det smälter i mitt inre.
¹⁶ Min styrka har torkat ihop som en lerskärva.
    Min tunga klibbar fast i gommen,
    och du lägger mig i dödens stoft.
¹⁷ Hundar omger mig,
    en hop onda män omringar mig.
    De har genomborrat^[a] mina händer och fötter,
¹⁸ och jag kan räkna varje ben i min kropp.
    De ser och stirrar på mig.
¹⁹ De delar mina kläder mellan sig,
    och kastar lott om min klädnad.

²⁰ Herre, var inte så långt borta,
    du, min styrka, skynda dig och hjälp mig!
²¹ Rädda mig från svärdet,
    mitt dyrbara liv från hundarnas våld!
²² Rädda mig från lejonens gap
    och från vildoxarnas horn.
        Du svarar mig.^[b]

²³ Jag ska göra ditt namn känt för mina bröder.
    Jag ska prisa dig mitt i församlingen.
²⁴ Ni som fruktar Herren, prisa honom,
    ära honom, ni ättlingar till Jakob!
    Bäva för honom, Israels ätt!
²⁵ Han har inte föraktat eller försmått den lidandes elände,
    han har inte dolt sitt ansikte för honom,
    utan hört hans rop om hjälp.

²⁶ Från dig kommer min lovsång
    i den stora församlingen,
jag ska uppfylla mina löften
    inför dem som fruktar dig.
²⁷ De ödmjuka ska äta och bli mätta.
    De som söker Herren ska prisa honom.
    Må ni få livsmod för evigt!
²⁸ Hela jorden ska minnas det och återvända till Herren,
    alla folk och stammar ska tillbe honom.
²⁹ Herren tillhör riket
    och han regerar över folken.

³⁰ Jordens alla rika ska tillbe honom,
    böja knä inför honom,
alla de som sänks ner i stoftet,
    de som inte kan hålla sig själva vid liv.^[c]
31 De efterkommande ska också tjäna honom,
    och de ska få höra om Herren.
³² De ska komma och förkunna hans rättfärdighet
    för folk som ännu inte är födda,
för detta har han gjort.

⁴ Ändå var det våra sjukdomar han bar,
    och våra smärtor tog han på sig,
medan vi trodde att Gud straffade honom,
    slog honom och lät honom lida.
⁵ Han blev sårad för våra överträdelsers skull,
    krossad för våra missgärningar.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid.
    Genom hans sår blir vi helade.
⁶ Vi gick alla vilse som får,
    var och en valde sin egen väg.
Herren lät honom drabbas av all vår skuld.

⁷ Han blev torterad och förödmjukad
men öppnade ändå inte sin mun.
    Han var som ett lamm som förs bort för att slaktas,
eller som tackan som står tyst när man klipper henne,
    han öppnade inte sin mun.
⁸ Han blev fängslad, dömd och bortförd.
    Vem i hans släkte tänkte på det?
För han togs bort från de levandes land,
    blev straffad för mitt folks brott.
⁹ Sin grav fick han bland de gudlösa,
    och med en rik man i sin död,
han som aldrig hade gjort något orätt
    och aldrig hade ljugit.

¹⁰ Men det var Herrens vilja
    att låta lidandet drabba honom,
och även om hans liv blev givet som ett skuldoffer,^[a]
    ska han få se ättlingar^[b] och ett långt liv.
Herrens vilja ska förverkligas genom honom.
¹¹     När hans elände är över, ska han se ljuset^[c]
och bli tillfreds med insikten.
    Min rättfärdige tjänare
gör många rättfärdiga
    och bär deras skulder.
¹² Jag ska ge honom hans andel bland de stora,
    och han ska dela byte med de mäktiga,
för han var beredd att dö.
    Han räknades som en syndare,
när han bar de mångas skuld
    och bad för syndarna.