Tillbedjan och lydnad

95 (A) Kom, låt oss ropa till Herren,
    jubla till vår frälsnings klippa!
Låt oss träda fram för hans
        ansikte med tacksägelse,
    jubla till honom med lovsång,
(B) för Herren är en stor Gud,
    en stor kung över alla gudar.
(C) Han har jordens djup i sin hand,
    och bergens toppar är hans.
Hans är havet som han har gjort,
    och det torra som hans händer
        format.

(D) Kom, låt oss falla ner och tillbe,
    böja knä för Herren vår Skapare,
(E) för han är vår Gud
    och vi är folket i hans hjord,
        fåren i hans vård.

I dag,
    om ni hör[a] hans röst,
(F) förhärda inte era hjärtan
    som vid Meriba,
        som på Massas[b] dag i öknen,
(G) där era fäder frestade mig
        och prövade mig
    fast de sett mina gärningar.
10 (H) I fyrtio år var jag vred
        på det släktet,
    och jag sade: "De är ett folk
        med vilsna hjärtan,
            de känner inte mina vägar."
11 (I) Så svor jag i min vrede:
    "De ska aldrig komma in
        i min vila."

Footnotes

  1. 95:7 om ni hör   Annan översättning: "om ni bara ville höra".
  2. 95:8 Meriba … Massas dag   Ett uppror mot Gud under ökenvandringen (se 2 Mos 17:7). Annan översättning: "tvisten … prövningens dag".

En uppmaning att hylla och lyda Herren

95 Kom, låt oss sjunga till Herrens ära,
    jubla inför vår frälsnings klippa!
Kom till honom med tacksamhet!
    Låt oss sjunga lovsånger till honom,

för Herren är en stor Gud,
    en stor kung över alla gudar.
I hans hand är jordens djup,
    och honom tillhör bergstopparna.
Hans är havet, för han har gjort det,
    och det torra landet, som hans händer har format.

Kom, låt oss tillbe, falla ner och böja knä
    inför Herren, vår skapare,
för han är vår Gud! Vi är hans folk,
    fåren i hans hjord och i hans omsorg.

Om ni idag hör hans röst:
”Förhärda inte era hjärtan,
    som vid Meriva, som den där dagen i Massa i öknen,
där era fäder satte mig på prov,
    de prövade mig, fastän de hade sett mina gärningar.
10 I fyrtio år var jag förbittrad på detta släkte,
    och jag sa:
’Detta folk far vilse i sina hjärtan.
    De känner inte mina vägar.’
11 Därför svor jag i min vrede:
    ’De ska aldrig komma in i min vila.’ ”