² Som hjorten längtar efter vattenbäckar,
    så längtar jag efter dig, min Gud.
³ Jag törstar efter Gud, den levande Guden.
    När får jag komma och träda fram inför Gud?
⁴ Mina tårar är min mat dag och natt,
    när man hela tiden frågar mig: ”Var är din Gud?”
⁵ Mina minnen kommer,
    och jag utgjuter min själ.
Jag gick i folkhopen,
    ledde processionen till Guds hus,
med glädjerop och tacksägelse i högtidsskaran.

⁶ Varför är jag så nedstämd,
    varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
    Jag ska åter prisa honom,
    min räddare och min Gud!

⁷ Ändå är jag nedstämd, min Gud,
    och därför tänker jag på dig,
i Jordans land och på Hermons höjder,
    på Misars berg.
⁸ Djup ropar till djup vid dånet av dina vattenfall.
    Alla dina vågor och bränningar slår över mig.

⁹ Herren sänder om dagen sin nåd,
    och om natten är hans lovsång hos mig,
    en bön till den levande Guden.

¹⁰ Jag säger till Gud, min klippa:
    ”Varför har du övergett mig?
Varför måste jag gå sörjande,
    förtryckt av fienden?”
¹¹ Det är som om mina ben krossas
    när mina fiender hånar mig,
    när de ständigt frågar mig: ”Var är din Gud?”

¹² Varför är jag så nedstämd,
    varför så orolig inom mig?
Vänta på Gud!
    Jag ska åter prisa honom,
    min räddare och min Gud!

⁴ Men hur skulle vi kunna sjunga Herrens sång
    i ett främmande land?
⁵ Om jag glömmer dig, Jerusalem,
    så låt min högra hand glömma att spela^[b].
⁶ Låt min tunga fastna i gommen,
    om jag inte tänker på Jerusalem
som min största glädje.

⁷ Herre, tänk på Jerusalems dag,
    hur edoméerna ropade:
    ”Riv ner det! Jämna det med marken!”
⁸ Du Babylons dotter, du fördärvade,
    lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss.
⁹ Lycklig är den som tar dina spädbarn
    och krossar dem mot klipporna.

⁴ Vägarna till Sion sörjer,
    för ingen kommer till högtiderna.
Alla hennes stadsportar är övergivna.
    Hennes präster suckar,
och hennes unga kvinnor jämrar sig,
    själv sörjer hon bittert.