^36 (A) Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. ³⁷ Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.”

^38 (B) Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. ^39 (C) När allt folket såg det, föll de ner på sina ansikten och sade: ”Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!” ^40 (D) Men Elia sade till dem: ”Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem komma undan.” De grep dem och Elia förde dem ner till bäcken Kishon^[a] och dräpte dem där.

Slutet på torkan

⁴¹ Elia sade till Ahab: ”Bryt upp, ät och drick, för jag hör suset av regn.” ⁴² Då reste sig Ahab upp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp och böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. ⁴³ Han sade till sin tjänare: ”Gå upp och se ut mot havet!” Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: ”Jag ser ingenting.” Sju gånger sade han till honom att gå tillbaka. ⁴⁴ När han kom dit sjunde gången, sade han: ”Se, ett litet moln som en manshand^[b] stiger upp ur havet.”

Då sade han: ”Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar.” ^45 (E) I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel^[c]. ⁴⁶ Men Herrens hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel.

^54 (A) När lärjungarna Jakob och Johannes såg det, sade de: "Herre, vill du att vi ska kalla ner eld från himlen som förtär dem^[a]?"

¹⁶ Medan han talade kom en annan budbärare och sade: ”Guds eld föll från himlen^[a] och slog ner bland småboskapen och folket och förtärde dem. Jag var den ende som kom undan för att berätta det för dig.”