Salomo ber om vishet

(A) Genom giftermål blev Salomo släkt med farao[a], kungen av Egypten. Han tog faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad. Där fick hon bo tills han byggt färdigt sitt hus liksom Herrens hus och muren runt Jerusalem. (B) Men folket offrade på höjderna, eftersom det fortfarande inte hade byggts något hus åt Herrens namn. Salomo älskade Herren och följde sin far Davids stadgar, utom det att han offrade på höjderna[b] och tände rökelse där.

(C) Kungen begav sig till Gibeon[c] för att offra. Det var den förnämsta offerhöjden, och Salomo offrade tusen brännoffer på altaret där. (D) I Gibeon visade sig Herren för Salomo i en dröm om natten. Gud sade: ”Be mig om det du vill att jag ska ge dig.”

(E) Salomo svarade: ”Du har visat stor nåd mot din tjänare David, min far, därför att han vandrade inför dig i sanning och rättfärdighet och med ärligt hjärta mot dig. Du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son som sitter på hans tron, så som det är i dag. Herre min Gud, nu har du gjort din tjänare till kung efter min far David. Men jag är bara en ung man, jag vet varken ut eller in[d]. (F) Din tjänare är här bland ditt folk som du har utvalt, ett folk så stort och talrikt att det inte kan räknas på grund av sin mängd. Ge din tjänare ett lyhört hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont. Vem kan annars vara domare för detta ditt stora folk?”

10 Det gladde Herren att Salomo bad om detta. 11 Gud sade till honom: ”Eftersom du har bett om detta och inte bett om långt liv, rikedom eller dina fienders liv, utan om att kunna förstå vad som är rätt, 12 (G) därför vill jag göra som du önskar och ge dig ett så vist och förståndigt hjärta att ingen som du har funnits före dig och inte heller ska komma efter dig.

13 (H) Dessutom ger jag dig vad du inte har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att ingen kung i alla dina dagar ska vara din like.[e] 14 (I) Om du går på mina vägar och håller fast vid mina stadgar och bud, så som din far David gjorde, då ska jag ge dig ett långt liv.”

15 Då vaknade Salomo och såg: det var en dröm. När han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och bar fram brännoffer och gemenskapsoffer. Sedan ordnade han en fest för alla sina tjänare.

Salomos vishet som domare

16 Vid den tiden kom två prostituerade till kungen och trädde fram inför honom. 17 Den ena kvinnan sade: ”Hör på mig, herre. Jag och den här kvinnan bor i samma hus och jag födde barn där i huset hos henne. 18 Tredje dagen efter det att jag fött mitt barn födde den här kvinnan också ett barn. Vi var tillsammans och ingen annan var hos oss i huset, det var bara vi två. 19 En natt dog den här kvinnans son, för hon hade legat på honom. 20 Då gick hon upp mitt i natten och tog min son från min sida, medan din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn. Men sin döde son lade hon i min famn. 21 Jag steg upp på morgonen för att amma min son, och då var han död. Men när jag på morgonen såg närmare efter, då var det inte min son som jag hade fött.”

22 Då sade den andra kvinnan: ”Nej! Min son lever och din son är död.” Men den första kvinnan svarade: ”Nej, din son är död medan min son lever.” Så grälade de inför kungen.

23 Kungen sade: ”Den ena säger: Det här är min son som lever, och din son är död. Den andra säger: Nej, din son är död och min son lever.” 24 Sedan sade kungen: ”Ge mig ett svärd.” När man kom med svärdet till kungen, 25 sade han: ”Hugg itu det levande barnet och ge den ena hälften åt den ena kvinnan och den andra hälften åt den andra.”

26 (J) Den kvinna som var mor till barnet som levde sade då till kungen, för hennes hjärta brann av kärlek till sonen: ”Min herre, ge henne barnet som lever, döda det inte!” Men den andra sade: ”Det ska varken vara mitt eller ditt. Hugg ni!”

27 Då tog kungen till orda och sade: ”Ge henne det levande barnet. Döda det inte. Hon är barnets mor.” 28 När hela Israel fick höra talas om domen som kungen hade fällt häpnade de över kungen, för de såg att Guds vishet fanns i honom så att han kunde skipa rätt.

Notas al pie

  1. 3:1 farao   Troligen Siamun (ca 986-967 f Kr), en relativt svag farao som behövde Salomos hjälp mot filisteerna mellan Egypten och Israel (jfr 9:16). En allians beseglades ofta med ett giftermål.
  2. 3:3 offrade på höjderna   Alltså inte enligt budet i 5 Mos 12:5, att offra vid Guds helgedom.
  3. 3:4 Gibeon   Större stad (Jos 10:2) ca 1 mil nordväst om Jerusalem. Här stod uppenbarelsetältet och kopparaltaret från Moses tid (2 Krön 1:3f).
  4. 3:7 ut eller in   Annan översättning: ”hur man är ledare eller anförare”.
  5. 3:13 ingen kung ska vara din like   Salomo skrev sedan den messianska kungapsalmen Ps 72.

Och Salomo befryndade sig med Farao, konungen i Egypten; han tog Faraos dotter till hustru och förde henne in i Davids stad, och där fick hon bo, till dess han hade byggt sitt hus färdigt, så ock HERRENS hus och muren runt omkring Jerusalem.

Emellertid offrade folket på höjderna, eftersom ännu vid denna tid intet hus hade blivit byggt åt HERRENS namn.

Och Salomo älskade HERREN och vandrade efter sin fader Davids stadgar, utom att han frambar offer på höjderna och tände offereld där.

Och konungen begav sig till Gibeon för att offra där, ty detta var den förnämsta offerhöjden; tusen brännoffer offrade Salomo på altaret där.

I Gibeon uppenbarade sig nu HERREN för Salomo i en dröm om natten; Gud sade: »Bed mig om vad du vill att jag skall giva dig.»

Salomo svarade: »Du har gjort stor nåd med din tjänare, min fader David, eftersom han vandrade inför dig i trohet, rättfärdighet och rättsinnighet mot dig. Och du bevarade åt honom denna stora nåd och gav honom en son till efterträdare på hans tron, såsom ju nu har skett.

Ja, nu har du, HERRE, min Gud, gjort din tjänare till konung efter min fader David; men jag är en helt ung man, som icke rätt förstår att vara ledare och anförare.

Och din tjänare är här bland ditt folk, det som du har utvalt, ett folk som är så talrikt att det icke kan räknas eller täljas för sin myckenhets skull.

Så giv nu din tjänare ett hörsamt hjärta, så att han kan vara domare för ditt folk och skilja mellan gott och ont; ty vem förmår väl eljest att vara domare för detta ditt stora folk?»

10 Detta, att Salomo bad om sådant, täcktes Herren.

11 Och Gud sade till honom: »Eftersom du har bett om sådant och icke bett om ett långt liv, ej heller bett om rikedom eller bett om dina fienders liv, utan har bett om att få förstånd till att akta på vad rätt är,

12 se, därför vill jag göra såsom du önskar; se, jag giver dig ett så vist och förståndigt hjärta, att din like icke har funnits före dig, och att din like ej heller skall uppstå efter dig.

13 Därtill giver jag dig ock vad du icke har bett om, nämligen både rikedom och ära, så att i all din tid ingen konung skall vara din like.

14 Och om du vandrar på mina vägar, så att du håller mina stadgar och bud, såsom din fader David gjorde, då skall jag låta dig länge leva.»

15 Därefter vaknade Salomo och fann att det var en dröm. Och när han kom till Jerusalem, trädde han fram inför Herrens förbundsark och offrade brännoffer och frambar tackoffer; och därefter gjorde han ett gästabud för alla sina tjänare.

16 Vid den tiden kommo två skökor till konungen och trädde fram inför honom.

17 Och den ena kvinnan sade: »Hör mig, herre. Jag och denna kvinna bo i samma hus. Och jag födde barn där i huset hos henne.

18 Sedan, på tredje dagen efter det jag hade fött mitt barn, födde ock denna kvinna ett barn. Och vi voro tillsammans, utan att någon främmande var hos oss i huset; allenast vi båda voro i huset.

19 Men en natt dog denna kvinnas son, ty hon hade legat ihjäl honom.

20 Då stod hon upp om natten och tog min son från min sida, under det att din tjänarinna sov, och lade honom i sin famn, men sin döde son lade hon i min famn.

21 När jag då om morgonen reste mig upp för att giva min son di, fick jag se att han var död. Men när jag såg nogare på honom om morgonen, fick jag se att det icke var min son, den som jag hade fött.»

22 Då sade den andra kvinnan: »Det är icke så. Min son är den som lever, och din son är den som är död.» Men den första svarade: »Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som lever.» Så tvistade de inför konungen.

23 Då sade konungen: »Den ena säger: 'Denne, den som lever, är min son, och din son är den som är död.' Och den andra säger: 'Det är icke så. Din son är den som är död, och min son är den som lever.'»

24 Därefter sade konungen: »Tagen hit ett svärd.» Och när man hade burit svärdet fram till konungen,

25 sade konungen: »Huggen det levande barnet i två delar, och given den ena hälften åt den ena och den andra hälften åt den andra.»

26 Men då sade den kvinna vilkens son det levande barnet var till konungen -- ty hennes hjärta upprördes av kärlek till sonen -- hon sade: »Hör mig, herre; given henne det levande barnet; döden det icke.» Men den andra sade: »Må det vara varken mitt eller ditt; huggen det itu.»

27 Då tog konungen till orda och sade: »Given henne det levande barnet; döden det icke. Hon är dess moder.»

28 När nu hela Israel fick höra talas om den dom som konungen hade fällt, häpnade de över konungen, ty de sågo att Guds vishet var i honom till att skipa rätt.