Herren sluter förbund med Abram

15 Därefter kom Herrens ord till Abram i en syn. Han sade: ”Var inte rädd, Abram. Jag är din sköld. Din lön ska bli mycket stor.” Men Abram sade: ”Herre Gud[a], vad ska du ge mig? Jag går ju bort barnlös[b], och arvinge till mitt hus är Elieser från Damaskus.” Och Abram fortsatte: ”Se, mig har du inte gett någon avkomling. Så det blir en av mitt husfolk som ärver mig.”

(A) Men Herrens ord kom till honom: ”Det är inte han som ska ärva dig. En som kommer från din egen kropp ska bli din arvinge.” (B) Sedan förde han honom ut och sade: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan räkna dem.” Och han sade till honom: ”Så ska din avkomma bli.”[c] (C) Och Abram trodde på Herren, och han räknade honom det till rättfärdighet.[d]

Sedan sade han till honom: ”Jag är Herren, som har fört dig ut från det kaldeiska Ur för att ge dig detta land till arvedel.” Han svarade: ”Herre Gud, hur ska jag veta att jag kommer att ärva det?” Då sade han till honom: ”Hämta åt mig en treårig kviga, en treårig get, en treårig bagge, en turturduva och en ung duva.” 10 (D) Han hämtade alla dessa åt honom, styckade dem mitt itu och lade styckena mot varandra. Men fåglarna styckade han inte. 11 Rovfåglar slog sig ner på de döda kropparna, men Abram drev bort dem.

12 När solen höll på att gå ner föll en tung sömn över Abram. Då kom skräck och ett stort mörker över honom. 13 (E) Och Herren sade till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo som främlingar i ett land som inte är deras där man ska göra dem till slavar och förtrycka dem i fyrahundra år.[e] 14 (F) Men det folk som gör dem till slavar ska jag döma. Sedan ska de dra ut med stora ägodelar. 15 (G) Men du själv ska gå till dina fäder i frid och bli begravd vid hög ålder. 16 I fjärde släktledet ska de återvända hit, för amoreerna har ännu inte fyllt sina synders mått.”

17 (H) När solen hade gått ner och det blivit alldeles mörkt, syntes en rykande ugn med en brinnande fackla som gick fram mellan köttstyckena[f]. 18 (I) På den dagen slöt Herren ett förbund med Abram och sade: ”Åt dina efterkommande ska jag ge detta land, från Egyptens flod[g] ända till den stora floden, floden Eufrat: 19 keniternas, kenisiternas, kadmoneernas, 20 (J) hetiternas, perisseernas, rafaeernas, 21 amoreernas, kananeernas, girgasheernas och jebusiternas land.”

Footnotes

  1. 15:2 Herre Gud   Hebr. Adonaí JHVH (Herren HERREN). När Gudsnamnet Jhvh är sammansatt med ordet ”Adonaí” (Herre) anger grundtextens vokaler att det istället ska uttalas ”Elohím” (Gud).
  2. 15:2 barnlös   Ett olyckligt öde. Adoption av tjänare som arvingar är känt från patriarktiden, t ex i mesopotamiska Larsa.
  3. 15:5 Citeras av Paulus i Rom 4:18.
  4. 15:6 Citeras av Paulus i Rom 4:3, Gal 3:6 och av Jakob i Jak 2:23.
  5. 15:13f Citeras av Stefanus i Apg 7:6f. Dessa fyrahundra år gäller antingen förtrycket i Egypten (se 2 Mos) eller också hela tiden av främlingskap i Kanaan och Egypten. Se not till 2 Mos 12:40.
  6. 15:17 gick fram mellan köttstyckena   På så sätt ingick man ett förbund med dess åtaganden (jfr Jer 34:18). Här är det Gud ensam som ingår förbundet (jfr vers 8 och Gal 3:20).
  7. 15:18 Egyptens flod   Troligen åsyftas ”Egyptens bäckravin” (Wadi el-Arish), Israels traditionella gräns i sydväst mot Sinai (4 Mos 34:5, 1 Kung 8:65).

Gud lovar Abram en son

15 Något senare kom Herrens ord till Abram i en syn:

”Var inte rädd, Abram!
    Jag är din sköld och ska ge dig rik belöning.”

Men Abram svarade: ”Herre, Herre, vad kan du ge mig? Jag går ju bort barnlös. Min tjänare Elieser från Damaskus kommer att ärva mig.”[a] Abram sa vidare: ”Du har ju inte gett mig några barn. Då blir det min tjänare som ärver mig.”

Då kom Herrens ord till honom igen: ”Nej, din tjänare kommer inte att bli din arvinge, för du ska få en son som ska ärva dig.” Sedan förde Gud ut Abram och sa till honom: ”Se upp mot himlen och räkna stjärnorna, om du kan. Så talrika ska dina efterkommande[b] bli.” Och Abram trodde Herren, och därför räknade Herren honom som rättfärdig.[c]

Han sa till honom: ”Jag är Herren, som förde dig ut från Ur i Kaldéen för att ge dig detta land som egendom.” Men Abram svarade: ”Herre, Herre, hur kan jag veta att jag ska få det här?” Då sa Herren till honom att hämta en tre år gammal kviga, en tre år gammal get, en tre år gammal bagge, en turturduva och en ung duva. 10 Abram hämtade djuren och styckade dem i två delar och lade delarna mitt emot varandra, men fåglarna delade han inte.[d] 11 Och när rovfåglar angrep de slaktade djuren, schasade Abram bort dem.

12 När solen gick ner den kvällen föll en tung sömn över Abram, och ett fruktansvärt, skrämmande mörker kom över honom.

13 Då sa Herren till Abram: ”Du ska veta att dina efterkommande ska bo i ett främmande land och bli slavar och förtryckas under fyrahundra år. 14 Men jag ska döma det folk som gör dem till slavar, och efter det ska de gå därifrån med stora rikedomar. 15 Själv kommer du att dö i frid och begravas hos dina fäder vid hög ålder. 16 I den fjärde generationen ska dina ättlingar komma tillbaka hit, för amoréerna kommer inte att ha fyllt sina synders mått förrän då.”

17 När solen gick ner och det blev mörkt, syntes ett rykande fyrfat och en flammande fackla som passerade mellan de slaktade djurhalvorna.[e]

18 Den dagen upprättade Herren detta förbund med Abram: ”Jag ger detta land till dina ättlingar, ända från Egyptens flod till den stora floden Eufrat, 19 kenitéernas, kenisséernas, kadmonéernas, 20 hettiternas, perisséernas, refaéernas, 21 amoréernas, kanaanéernas, girgashéernas och jevuséernas land.”

Footnotes

  1. 15:2 Den sista satsen i versen är svåröversättlig och grundtextens innebörd osäker.
  2. 15:5 Ordagrant: din säd
  3. 15:6 Ordagrant: och han räknade honom det till rättfärdighet
  4. 15:10 Se not till 15:17.
  5. 15:17 Den flammande facklan är en symbol för Guds närvaro. Det var vanligt på den tiden att två parter som ville ingå förbund vandrade mellan två rader av slaktade djur. Innebörden var: ”Om jag bryter förbundet, ska det gå med mig på samma sätt”.