¹⁰ Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror.

¹⁸ Men David svarade Saul: ”Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?”

Davids tackbön

^16 (A) Då gick kung David in och satte sig ner inför Herrens ansikte och sade: ”Vem är jag, Herre Gud, och vad är mitt hus eftersom du har fört mig ända hit? ¹⁷ Och ändå var detta för lite i dina ögon, o Gud. Du har också talat om din tjänares hus långt fram i tiden. Ja, du har sett till mig som om jag var en upphöjd man, Herre Gud.

¹⁸ Vad mer ska nu David säga till dig om den ära du har visat din tjänare? Du känner din tjänare. ¹⁹ Herre, för din tjänares skull och efter ditt hjärta har du gjort allt detta stora och förkunnat alla dessa stora ting. ^20 (B) Herre, ingen är som du, och ingen Gud finns utom dig, efter allt vi har hört med våra öron. ^21 (C) Och var på jorden finns ett hednafolk som ditt folk Israel, som Gud gick för att återlösa som sitt eget folk, för att göra dig ett stort och fruktat namn när du fördrev hednafolken för ditt folk som du återlöst från Egypten? ²² Du har gjort ditt folk Israel till ditt folk för evig tid, och du, Herre, har blivit deras Gud.

²³ Och nu, Herre, låt det ord du har talat om din tjänare och om hans hus stå fast för evigt. Gör som du har sagt. ²⁴ Då ska ditt namn stå fast och vara stort till evig tid, så att man ska säga: Herren Sebaot, Israels Gud, är Gud över Israel. Så ska din tjänare Davids hus bestå inför dig. ²⁵ För du, min Gud, har uppenbarat för din tjänare att du ska bygga honom ett hus. Därför har din tjänare fått frimodighet att be inför dig. ²⁶ Och nu, Herre: du är Gud, och du har lovat din tjänare detta goda. ^27 (D) Må det nu behaga dig att välsigna din tjänares hus, så att det blir kvar inför dig för evigt. För vad du, Herre, välsignar, det är välsignat för evigt.”