⁷ Jakob blev mycket förskräckt och greps av ångest. Han delade upp sitt folk och fåren, korna och kamelerna i två skaror ⁸ och sade: ”Om Esau överfaller den ena skaran och slår den, så kan den andra komma undan.”

^9 (A) Och Jakob bad: ”Herre, min far Abrahams Gud och min far Isaks Gud, Herre, du som sade till mig: Vänd tillbaka till ditt land och till din släkt så ska jag göra dig gott. ¹⁰ Jag är inte värdig all den nåd och trofasthet som du har visat din tjänare. När jag gick över denna Jordan hade jag inte mer än min stav, och nu har jag blivit två skaror. ¹¹ Rädda mig från min bror Esaus hand, för jag är rädd att han kommer och dödar mig och mödrarna och barnen. ^12 (B) Du har själv sagt: Jag ska göra dig mycket gott och låta dina efterkommande bli som havets sand, omöjliga att räkna.”

¹³ Jakob stannade där den natten. Från sina hjordar tog han ut gåvor till sin bror Esau: ¹⁴ tvåhundra getter och tjugo bockar, tvåhundra tackor och tjugo baggar, ¹⁵ trettio kamelston som gav di och deras föl, fyrtio kor och tio tjurar samt tjugo åsneston med tio föl. ¹⁶ Han lämnade dem i sina tjänares hand, var hjord för sig, och sade: ”Gå framför mig och håll ett avstånd mellan hjordarna.”

¹⁷ Sedan befallde han den som gick först: ”När min bror Esau möter dig och frågar: Vem tillhör du och vart går du, och vem tillhör djuren som du driver framför dig? ¹⁸ så ska du svara: De tillhör din tjänare Jakob. Det är en gåva som han skickar till sin herre Esau, och själv kommer han efter oss.” ¹⁹ Han befallde också den andre och den tredje och alla de andra som drev hjordarna: ”Som jag har sagt er ska ni säga till Esau, när ni kommer fram till honom. ²⁰ Ni ska också säga: Se, din tjänare Jakob kommer efter oss.” Han tänkte nämligen: ”Jag vill beveka honom med gåvorna som kommer före mig. Sedan kommer jag själv inför hans ansikte. Kanske tar han då emot mig väl.” ²¹ Så kom gåvorna före honom, medan han själv stannade i lägret den natten.

Jakob kämpar vid Jabbok

²² Men Jakob steg upp samma natt och tog sina båda hustrur och sina båda slavinnor och sina elva söner och gick över Jabboks vadställe^[a]. ²³ Han tog dem och förde dem över bäckravinen tillsammans med allt annat han ägde. ^24 (C) Och Jakob blev ensam kvar.

Då brottades en man med honom ända tills gryningen kom. ²⁵ När han såg att han inte kunde övervinna Jakob, slog han honom på höftleden så att höften gick ur led medan han brottades med honom. ²⁶ Och han sade: ”Släpp mig, för gryningen är här.” Men Jakob svarade: ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” ²⁷ Då sade han till honom: ”Vad är ditt namn?” Han svarade: ”Jakob.” ^28 (D) Han sade: ”Du ska inte längre heta Jakob utan Israel^[b], för du har kämpat med Gud och med människor och segrat.”

^29 (E) Och Jakob frågade: ”Låt mig få veta ditt namn.” Han svarade: ”Varför frågar du efter mitt namn?” Och han välsignade honom där.

^30 (F) Jakob kallade platsen Peniel^[c], för han tänkte: ”Jag har sett Gud ansikte mot ansikte, och ändå har mitt liv skonats.” ³¹ När han hade kommit förbi Penuel såg han solen gå upp. Och han haltade på höften.

³² Därför äter Israels barn än i dag inte höftsenan som ligger på höftleden, eftersom han slog Jakob på höftleden, på höftsenan.

^7 (A) Om det finns någon fattig hos dig, en av dina bröder, i någon av dina städer i det land som Herren din Gud ger dig, ska du inte förhärda ditt hjärta eller stänga din hand för din fattige broder, ^8 (B) utan villigt öppna din hand för honom och villigt låna honom vad han behöver i sin brist. ⁹ Se till att inte denna onda tanke uppstår i ditt hjärta: ”Det sjunde året, friåret, är nära”, och du så ser med ont öga på din fattige broder och inte ger honom något. Han kan då ropa till Herren mot dig, och synd kommer att vila på dig. ¹⁰ Du ska villigt ge åt honom och ditt hjärta ska inte vara motvilligt när du ger, eftersom Herren din Gud ska välsigna dig för en sådan gåvas skull i alla dina verk och i allt du företar dig. ¹¹ Fattiga kommer nämligen aldrig att saknas i landet, därför befaller jag dig: Du ska villigt öppna din hand för din broder, för de behövande och fattiga i ditt land.

Frigivning av slavar

^12 (C) Om någon av ditt folk, en hebreisk man eller kvinna, har sålt sig till dig och tjänat dig i sex år, ska du det sjunde året frige^[a] honom. ¹³ Och när du friger honom, ska du inte låta honom gå med tomma händer. ¹⁴ Förse honom rikligt från din hjord, från din loge och från din vinpress. Du ska ge honom av det som Herren din Gud har välsignat dig med. ¹⁵ Kom ihåg att du var slav i Egyptens land och att Herren din Gud friköpte dig. Därför ger jag dig denna befallning i dag.

^16 (D) Men skulle han säga till dig att han inte vill lämna dig, därför att han älskar dig och ditt husfolk, eftersom han har haft det bra hos dig, ¹⁷ då ska du ta en syl och sticka den genom hans öra in i dörren. Därefter ska han vara din slav för alltid. Med din tjänarinna ska du göra på samma sätt.

¹⁸ Du ska inte anse det hårt att du måste släppa din tjänare fri, för i sex år har han gett dig dubbelt så värdefull tjänst som en avlönad arbetare^[b]. Och Herren din Gud ska välsigna dig i allt du gör.

Det förstfödda bland djuren

^19 (E) Allt förstfött av hankön^[c] som föds bland dina kor och får ska du helga åt Herren din Gud. Du ska inte använda dina förstfödda oxar vid ditt arbete och inte heller klippa ullen på dina förstfödda får. ^20 (F) Inför Herren din Guds ansikte ska du varje år tillsammans med ditt husfolk äta det på den plats som Herren utväljer.

^21 (G) Men om djuret har någon defekt, om det är halt eller blint eller allvarligt vanskapt, ska du inte offra det åt Herren din Gud. ²² Inom dina portar kan du äta det. Både den som är oren och den som är ren får äta av det, så som man äter kött av gasell eller hjort. ^23 (H) Men blodet ska du inte förtära, utan du ska hälla ut det på marken som vatten.