1 Moseboken 7:11-8:22

Svenska Folkbibeln 2015

^11 (A) Det år då Noa var sexhundra år, på sjuttonde dagen i andra månaden, bröt alla det stora djupets källor fram, himlens fönster öppnades, ¹² och det regnade över jorden i fyrtio dagar och fyrtio nätter. ¹³ Just den dagen gick Noa in i arken tillsammans med sina söner Sem, Ham och Jafet, sin hustru och sina tre sonhustrur. ¹⁴ De hade med sig alla djur efter deras slag: vilda djur och boskapsdjur, kräldjur som rör sig på jorden och fåglar, alla flygande varelser. ¹⁵ De gick in till Noa i arken, två och två av allt levande, det som hade livsande i sig. ¹⁶ De som gick in var hanne och hona av allt levande, så som Gud hade befallt Noa.

Och Herren stängde igen om honom.

¹⁷ Floden kom över jorden i fyrtio dagar, och vattnet steg och lyfte arken så att den höjde sig över jorden. ¹⁸ Vattnet tilltog och steg högt över jorden, och arken flöt på vattnet. ¹⁹ Och vattnet bredde ut sig mer och mer över jorden, tills det täckte alla höga berg under hela himlen. ²⁰ Femton alnar^[a] över topparna steg vattnet, och bergen blev övertäckta.

²¹ Då dog allt levande på jorden: fåglar och boskapsdjur, vilda djur och alla smådjur som rörde sig på jorden, likaså alla människor. ²² Allt som fanns på torr mark omkom, allt som hade livsande i sig. ^23 (B) Alla levande varelser på jordens yta utplånades, både människor och fyrfotadjur, kräldjur och himlens fåglar. De utplånades från jorden. Bara Noa och de som var med honom i arken räddades.^{[b] 24} Och vattnet stod högt över jorden i hundrafemtio dagar.

Floden upphör

8 Men Gud tänkte på Noa och på alla vilda djur och alla boskapsdjur som var med honom i arken, och han lät en vind gå fram över jorden, så att vattnet sjönk undan. ² Djupets källor och himlens fönster stängdes och regnet från himlen upphörde. ³ Vattnet drog sig tillbaka från jorden mer och mer. Efter hundrafemtio dagar började det avta. ⁴ Den sjuttonde dagen i sjunde månaden stannade arken på Araratbergen^[c]. ⁵ Vattnet fortsatte att minska fram till den tionde månaden. Första dagen i den månaden blev bergstopparna synliga.

⁶ Efter fyrtio dagar öppnade Noa luckan som han hade gjort på arken ⁷ och lät en korp flyga ut. Den flög fram och tillbaka, tills vattnet hade torkat bort från jorden. ⁸ Sedan lät han en duva^[d] flyga ut för att få se om vattnet hade sjunkit undan från jordens yta. ⁹ Men duvan hittade ingen plats där hon kunde vila sin fot utan kom tillbaka till honom i arken, eftersom vatten täckte hela jorden. Då räckte Noa ut handen och tog in duvan till sig i arken. ¹⁰ Sedan väntade han ytterligare sju dagar innan han lät duvan flyga ut ur arken än en gång. ¹¹ Mot kvällen kom hon tillbaka till honom, och se, då hade hon ett friskt olivlöv i näbben. Noa förstod då att vattnet hade sjunkit undan från jorden. ¹² Men han väntade ännu sju dagar innan han lät duvan flyga ut igen. Då kom hon inte mer tillbaka till honom.

¹³ Det sexhundraförsta året, på första dagen i den första månaden, hade vattnet torkat bort från jorden. Då tog Noa av taket på arken och såg att jordytan hade torkat. ¹⁴ Och den tjugosjunde dagen i andra månaden var jorden alldeles torr. ¹⁵ Då talade Gud till Noa och sade: ¹⁶ ”Gå ut ur arken med din hustru, dina söner och dina sonhustrur. ^17 (C) Låt alla de djur, allt levande som du har hos dig, gå med dig, både fåglar och fyrfotadjur och alla kräldjur som rör sig på marken, så att de växer till och blir fruktsamma och förökar sig på jorden.”

¹⁸ Så gick Noa ut med sina söner, sin hustru och sina sonhustrur. ¹⁹ Och alla fyrfotadjur och kräldjur, alla fåglar och alla djur som rör sig på jorden, alla efter sina slag, gick ut ur arken.

Noas offer och Herrens löfte

²⁰ Noa byggde ett altare åt Herren och tog av alla rena fyrfotadjur och av alla rena fåglar och offrade brännoffer på altaret. ^21 (D) När Herren kände den ljuvliga doften, sade han till sig själv: ”Härefter ska jag inte mer förbanna marken för människans skull, för hennes hjärtas tankar är onda ända från ungdomen. Jag ska aldrig mer döda allt levande så som jag nu har gjort.