^3 (A) Och Jonatan slöt ett förbund med David, som han älskade lika djupt som sitt eget liv. ⁴ Jonatan tog av sig manteln^[a] som han bar och gav den till David, och även sina andra kläder, till och med sitt svärd, sin båge och sitt bälte. ⁵ Och när David drog ut hade han framgång överallt dit Saul sände honom. Därför satte Saul honom över krigsfolket, och allt folket uppskattade honom, även Sauls tjänare.

^6 (B) När de kom hem och David återvände efter att ha dödat filistén, gick kvinnorna ut från Israels alla städer med sång och dans för att möta kung Saul med jubel, tamburiner och lyror^[b]. ^7 (C) Kvinnorna sjöng och dansade och sade: ”Saul har slagit sina tusen, David sina tiotusen.” ⁸ Då blev Saul mycket vred. Dessa ord berörde honom mycket illa. Han sade: ”David gav de tiotusen, mig gav de tusen. Nu fattas bara att han får kungadömet också.” ⁹ Från och med den dagen hade Saul ett ont öga till David.

^10 (D) Dagen därpå kom en ond ande från Gud över Saul. Han bar sig åt som en galen inne i sitt hus medan David spelade, som han brukade göra varje dag. Saul hade ett spjut i handen, ¹¹ och han kastade det och tänkte: ”Jag ska spetsa fast David vid väggen.” Men två gånger vek David undan för honom.

¹² Saul var rädd för David, eftersom Herren var med David men hade vikit ifrån Saul. ¹³ Därför skickade Saul bort honom och gav honom befälet över tusen man. Och han drog ut och kom tillbaka framför sin trupp. ^14 (E) David lyckades väl i allt han gjorde och Herren var med honom. ¹⁵ När Saul såg att han lyckades så väl blev han rädd för honom. ¹⁶ Men hela Israel och Juda älskade David, eftersom han var deras ledare och anförare.

Mikal blir Davids hustru

¹⁷ Saul sade till David: ”Här är min äldsta dotter Merab. Henne vill jag ge dig till hustru. Visa mig bara att du är tapper och utkämpar Herrens krig.” Saul tänkte nämligen: ”Min hand ska inte drabba honom, det får filisteernas hand göra.” ¹⁸ Men David svarade Saul: ”Vem är jag, vad är mitt liv och vad är min fars släkt i Israel, eftersom jag skulle bli kungens svärson?” ^19 (F) Men när tiden kom att Sauls dotter Merab^[c] skulle ha getts åt David, fick i stället meholatiten Adriel henne till hustru.

²⁰ Men Sauls dotter Mikal^[d] älskade David. När man berättade det för Saul gladde det honom, ²¹ för Saul tänkte: ”Jag ska ge henne till honom. Hon ska bli en snara för honom, så att filisteernas hand kan drabba honom.” Han sade till David: ”För andra gången kan du nu bli min svärson.” ²² Saul befallde sina tjänare att de i hemlighet skulle säga till David: ”Kungen tycker om dig och alla hans tjänare älskar dig. Bli nu kungens svärson!” ²³ När Sauls tjänare sade så till David svarade han: ”Tror ni det är så enkelt att bli kungens svärson? Jag är en fattig och enkel man.” ²⁴ När Sauls tjänare berättade för honom vad David sagt, ^25 (G) bad Saul dem säga så här: ”Kungen begär ingen annan brudgåva än förhudarna av etthundra filisteer som hämnd på kungens fiender.” Saul hoppades nämligen att David skulle falla för filisteernas hand. ²⁶ När Sauls tjänare talade om för David vad han hade sagt, ville David gärna bli kungens svärson på det villkoret.

Innan tiden ännu hade gått ut, ^27 (H) bröt David upp och drog i väg med sina män och slog tvåhundra man av filisteerna. Han tog med sig deras förhudar och överlämnade hela antalet åt kungen för att få bli kungens svärson. Då gav Saul honom sin dotter Mikal till hustru. ²⁸ Men Saul såg och förstod att Herren var med David och att Sauls dotter Mikal älskade honom. ²⁹ Då blev Saul ännu mer rädd för David, och Saul blev Davids fiende för alltid.

³⁰ Filisteernas furstar drog ut i fält, men så ofta de gjorde det hade David större framgång än någon annan av Sauls tjänare. Och hans namn blev mycket aktat.

¹⁵ aldrig upphör med din godhet mot mitt hus, inte ens när Herren har utrotat Davids alla fiender från jorden.”

^16 (A) Så slöt Jonatan förbund med Davids hus och sade: ”Herren ska ställa Davids fiender till svars.” ^17 (B) Av kärlek till David gav Jonatan på nytt sin ed till honom, för han älskade honom lika djupt som sitt eget liv.

¹⁸ Sedan sade Jonatan till honom: ”I morgon är det nymånad, och då kommer du att saknas, för din plats står tom. ^19 (C) Men skynda dig i övermorgon ner till platsen där du gömde dig den dag då ogärningen skulle ha ägt rum, och vänta där vid Eselstenen. ²⁰ Då ska jag skjuta tre pilar bredvid den, som om jag sköt mot ett mål. ²¹ Sedan skickar jag min tjänare att hitta pilarna. Om jag då säger till tjänaren: Se, pilarna är bakom dig, ta upp dem! Då kan du komma fram och vara trygg, då är det ingen fara så sant Herren lever. ²² Men om jag säger till den unge mannen: Se, pilarna är framför dig, längre bort! Gå i så fall din väg, för Herren sänder dig bort. ²³ Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid.”

²⁴ David gömde sig ute på marken. När nymånaden var inne satte kungen sig till bords för att äta. ²⁵ Kungen satte sig på sin vanliga plats, platsen vid väggen. Jonatan reste sig, och Abner satte sig vid Sauls sida. Men Davids plats stod tom. ^26 (D) Saul sade ingenting den dagen, för han tänkte: ”Något har hänt honom. Han är nog inte ren^[a]. Säkert är han inte ren.” ²⁷ Men nästa dag, dagen efter nymånadsdagen, stod Davids plats också tom. Då sade Saul till sin son Jonatan: ”Varför har Ishais son inte kommit till måltiden, varken i går eller i dag?” ²⁸ Jonatan svarade Saul: ”David bad mig enträget att få gå till Betlehem. ²⁹ Han sade: Låt mig gå, för vi har en släktofferfest i staden och min bror själv befallde mig att komma. Om jag funnit nåd för dina ögon, så låt mig gå och besöka mina bröder. Därför har han inte kommit till kungens bord.”

³⁰ Då blev Saul rasande på Jonatan och sade till honom: ”Du son till en fallen och upprorisk kvinna! Jag visste det, du har tagit parti för Ishais son till skam för dig själv och till skam för din mor som har fött dig. ^31 (E) För så länge Ishais son lever på jorden är varken du eller din kungamakt säker. Skicka nu efter honom och hämta hit honom till mig, för han måste dö!” ^32 (F) Jonatan svarade sin far Saul: ”Varför ska han dödas? Vad har han gjort?”

^33 (G) Då kastade Saul spjutet mot honom för att genomborra honom. Jonatan förstod nu att hans far var fast besluten att döda David. ³⁴ Jonatan reste sig från bordet i häftig vrede och åt ingenting den andra nymånadsdagen, för han var bedrövad för Davids skull eftersom hans far hade skymfat honom.

³⁵ Nästa morgon gick Jonatan ut på marken vid den tid han hade bestämt med David. Han hade en liten pojke med sig. ³⁶ ”Spring och hitta pilarna som jag skjuter”, sade han till pojken. Medan pojken sprang sköt Jonatan pilen över honom. ³⁷ När pojken kom till stället dit Jonatan hade skjutit pilen, ropade Jonatan efter honom: ”Pilen är framför dig, längre bort!” ³⁸ Och Jonatan ropade efter pojken: ”Fort, skynda dig, stanna inte!” Pojken som Jonatan hade med sig tog upp pilen och kom till sin herre. ³⁹ Men han visste inte vad det var fråga om, bara Jonatan och David visste det. ⁴⁰ Jonatan lämnade sina vapen till pojken som han hade med sig och sade till honom: ”Gå, ta med dem till staden.”

⁴¹ Men sedan pojken hade gått, kom David fram från södra sidan. Han föll ner till jorden på sitt ansikte och bugade sig tre gånger. De kysste varandra och grät tillsammans, och David grät högt. ⁴² Jonatan sade till David: ”Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid.” ⁴³ Sedan bröt David upp och gick sin väg, och Jonatan gick in i staden igen.

²³ Och i det som vi har talat om, du och jag, är Herren vittne mellan mig och dig för all framtid.”

⁴² Jonatan sade till David: ”Gå i frid. Vi har båda gett vår ed vid Herrens namn när vi sade: Herren ska vara vittne mellan mig och dig, mellan mina efterkommande och dina för all framtid.”

^18 (A) Sedan slöt de båda förbund inför Herren. David stannade kvar i Horesh medan Jonatan gick hem igen.