1 Kungaboken 18-20

Svenska Folkbibeln 2015

Elia och Obadja

18 ^(A) En lång tid därefter, på tredje året, kom Herrens ord till Elia. Han sade: ”Gå och träd fram inför Ahab, så ska jag låta det regna på jorden.” ² Då gick Elia för att träda fram inför Ahab.

Men svälten var svår i Samaria. ³ Och Ahab kallade till sig Obadja^[a], som var hans överförvaltare. Obadja var en mycket gudfruktig man. ⁴ När Isebel var i färd med att utrota Herrens profeter, hade Obadja tagit hundra profeter och gömt dem i en grotta, femtio man åt gången, och gett dem mat och dryck. ⁵ Ahab sade till Obadja: ”Far igenom landet, till alla vattenkällor och alla bäckar. Kanske finner vi gräs, så att vi kan behålla hästar och mulåsnor vid liv och slipper slakta någon boskap.” ⁶ De fördelade mellan sig landet som de skulle fara igenom. Ahab gav sig ensam av åt ett håll och Obadja åt ett annat håll.

⁷ När Obadja for vägen fram, då kom plötsligt Elia emot honom. Han kände igen honom och föll ner på sitt ansikte och sade: ”Är du här, min herre Elia?” ⁸ Han svarade honom: ”Ja. Gå och säg till din herre: Elia är här.” ⁹ Då sade han: ”Hur har jag förbrutit mig, eftersom du vill ge din tjänare i Ahabs hand och låta honom döda mig? ¹⁰ Så sant Herren din Gud lever, det finns inget folk eller rike dit min herre inte har sänt någon för att söka efter dig. Om man har svarat: Han är inte här, så har han tagit en ed av det riket eller folket att man inte har funnit dig. ¹¹ Och nu säger du: Gå och säg till din herre: Elia är här. ^12 (B) Om Herrens Ande skulle rycka bort dig när jag går ifrån dig, jag vet inte vart, och jag kommer till Ahab och berättar om dig, då skulle han döda mig när han inte finner dig. Och ändå har jag, din tjänare, vördat Herren ända från min ungdom. ¹³ Har man inte berättat för min herre vad jag gjorde när Isebel dödade Herrens profeter, hur jag gömde hundra av Herrens profeter i två grottor, femtio man i varje och gav dem mat och dryck? ¹⁴ Och nu säger du: Gå och säg till din herre att Elia är här. Han kommer att döda mig!” ¹⁵ Men Elia svarade: ”Så sant Herren Sebaot lever, honom som jag tjänar, redan i dag ska jag träda fram inför Ahab.”

Elias möte med Ahab

¹⁶ Obadja gick och mötte Ahab och berättade detta för honom. Då gav sig Ahab i väg för att möta Elia. ¹⁷ När Ahab fick se Elia sade han till honom: ”Är du här, du som drar olycka över Israel?” ^18 (C) Elia svarade: ”Det är inte jag som drar olycka över Israel, utan du och din fars hus, för ni överger Herrens bud och följer baalerna. ¹⁹ Men skicka nu efter och samla hela Israel till mig på berget Karmel^[b], tillsammans med Baals fyrahundrafemtio profeter och Asheras fyrahundra profeter som äter vid Isebels bord.”

Elia på Karmel

²⁰ Då sände Ahab omkring bud över hela Israel och samlade profeterna på berget Karmel. ^21 (D) Elia trädde fram för allt folket och sade: ”Hur länge ska ni halta på båda sidor? Om det är Herren som är Gud, så följ honom. Men om det är Baal, så följ honom.” Men folket svarade honom inte med ett ord.

^22 (E) Då sade Elia till folket: ”Jag är ensam kvar som Herrens profet, och Baals profeter är fyrahundrafemtio man. ²³ Ge oss två tjurar, och låt dem välja ut åt sig den ena tjuren och stycka den och lägga den på veden utan att tända eld. Sedan ska jag göra i ordning den andra tjuren och lägga den på veden utan att tända eld. ²⁴ Därefter kan ni åkalla er guds namn, men jag ska åkalla Herrens namn. Den gud som svarar med eld^[c], han är Gud.” Allt folket svarade: ”Ditt förslag är bra.”

²⁵ Elia sade till Baals profeter: ”Välj ut åt er den ena tjuren och gör i ordning den. Ni får välja först, eftersom ni är fler. Åkalla därefter er guds namn, men tänd inte elden!” ^26 (F) De tog den tjur som han gav dem och gjorde i ordning den. De åkallade Baals namn från morgonen ända till middagen och ropade: ”Baal, svara oss!” Men inte ett ljud hördes, och ingen svarade. Och hela tiden dansade de omkring altaret som man hade byggt.

^27 (G) När det blev middag, retades Elia med dem och sade: ”Ropa högre. Visst är han en gud, men han kanske sitter försjunken i tankar, eller så är han upptagen eller på resa, kanske sover han, men då ska han väl vakna^[d].” ^28 (H) Då ropade de ännu högre och ristade sig^[e], som de brukade, med svärd och spjut så att blodet rann på dem. ^29 (I) När det blev eftermiddag profeterade de extatiskt ända tills det var tid för matoffret. Men inte ett ljud hördes, ingen svarade och ingen tycktes heller bry sig om dem.

³⁰ Elia sade då till allt folket: ”Kom fram hit till mig!” Och allt folket gick fram till honom. Då byggde han åter upp Herrens altare som hade blivit nerrivet. ^31 (J) Elia tog tolv stenar, lika många som Jakobs söners stammar, eftersom Jakob hade fått ordet från Herren: ”Israel ska vara ditt namn^[f].” ³² Av stenarna byggde Elia ett altare i Herrens namn och grävde ett dike runt altaret, stort nog för ett utsäde av två seamått^[g]. ³³ Han lade upp veden, styckade tjuren och lade den på veden. ³⁴ Sedan sade han: ”Fyll fyra krukor med vatten och häll ut vattnet över brännoffret och veden.” Därefter sade han: ”Gör det en gång till.” De gjorde så för andra gången. Och sedan sade han: ”Gör det en tredje gång.” De gjorde så för tredje gången. ³⁵ Vattnet flöt runt omkring altaret, och han lät också fylla diket med vatten.

^36 (K) Då tiden var inne att frambära matoffret, trädde profeten Elia fram och sade: ”Herre, Abrahams, Isaks och Israels Gud, låt det bli känt i dag att det är du som är Gud i Israel, att jag är din tjänare och att det är på din befallning jag har gjort allt detta. ³⁷ Svara mig, Herre, svara mig, så att detta folk förstår att det är du Herre som är Gud, och omvänd du deras hjärtan.”

^38 (L) Då föll Herrens eld ner och förtärde brännoffret, veden, stenarna och jorden och torkade upp vattnet som fanns i diket. ^39 (M) När allt folket såg det, föll de ner på sina ansikten och sade: ”Det är Herren som är Gud! Det är Herren som är Gud!” ^40 (N) Men Elia sade till dem: ”Grip Baals profeter. Låt inte en enda av dem komma undan.” De grep dem och Elia förde dem ner till bäcken Kishon^[h] och dräpte dem där.

Slutet på torkan

⁴¹ Elia sade till Ahab: ”Bryt upp, ät och drick, för jag hör suset av regn.” ⁴² Då reste sig Ahab upp för att äta och dricka. Men Elia steg upp på Karmels topp och böjde sig ner mot marken med ansiktet mellan knäna. ⁴³ Han sade till sin tjänare: ”Gå upp och se ut mot havet!” Han gick då upp och såg ut över havet, men sade: ”Jag ser ingenting.” Sju gånger sade han till honom att gå tillbaka. ⁴⁴ När han kom dit sjunde gången, sade han: ”Se, ett litet moln som en manshand^[i] stiger upp ur havet.”

Då sade han: ”Gå och säg till Ahab: Spänn för och far ner, så att inte regnet håller dig kvar.” ^45 (O) I ett nu blev himlen mörk av moln och storm, och ett kraftigt regn föll. Och Ahab steg upp i sin vagn och for till Jisreel^[j]. ⁴⁶ Men Herrens hand hade kommit över Elia, så att han band upp sina kläder och sprang framför Ahab ända till Jisreel.

Elia på berget Horeb

19 ^(P) Ahab berättade för Isebel allt som Elia hade gjort och att han hade dödat alla profeterna med svärd. ² Då sände Isebel bud till Elia och lät säga: ”Må gudarna straffa mig både nu och i framtiden, om jag inte i morgon vid denna tid låter det gå med dig som det gick med profeterna.”

³ När han fick höra det bröt han upp och flydde för sitt liv. Han kom till Beer-Sheba^[k] i Juda och lämnade där sin tjänare. ^4 (Q) Själv gick han en dagsresa ut i öknen. Där satte han sig under en ginstbuske^[l] och önskade sig döden och sade: ”Nu är det nog, Herre. Ta mitt liv, för jag är inte bättre än mina fäder.” ⁵ Elia lade sig ner under ginstbusken och somnade.

Men en ängel rörde vid honom och sade till honom: ”Stig upp och ät!” ⁶ När han såg upp, fanns där vid huvudänden ett bröd bakat på glödande stenar och en kruka med vatten. Han åt och drack och lade sig ner igen. ⁷ Men Herrens ängel rörde vid honom igen, för andra gången, och sade: ”Stig upp och ät, för annars blir vägen för lång för dig.” ^8 (R) Då steg han upp och åt och drack. Sedan gick han styrkt av maten i fyrtio dagar och fyrtio nätter ända till Guds berg Horeb^[m]. ⁹ Där gick han in i en grotta, och i den stannade han över natten.

Då kom Herrens ord till honom. Han sade till honom: ”Vad gör du här, Elia?” ^10 (S) Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.” ^11 (T) Herren sade: ”Gå ut och ställ dig på berget inför Herren.” Då gick Herren fram där, och en stor stark storm som ryckte loss berg och bröt sönder klippor gick före Herren. Men Herren var inte i stormen. Efter stormen kom en jordbävning. Men Herren var inte i jordbävningen. ¹² Efter jordbävningen kom en eld. Men Herren var inte i elden. Efter elden hördes ljudet av en svag susning.

^13 (U) När Elia hörde det, gömde han sitt ansikte med manteln och gick ut och ställde sig vid ingången till grottan. Då kom en röst till honom som sade: ”Vad gör du här, Elia?” ¹⁴ Han svarade: ”Jag har verkligen ivrat för Herren Gud Sebaot. Israels barn har övergett ditt förbund, rivit ner dina altaren och dödat dina profeter med svärd. Jag ensam är kvar, och de försöker ta mitt liv.”

^15 (V) Herren sade till honom: ”Gå tillbaka igen och ta vägen till Damaskus öken och gå in och smörj Hasael till kung över Aram. ^16 (W) Jehu, Nimshis son, ska du smörja till kung över Israel. Elisha,^[n] Shafats son, från Abel-Mehola^[o] ska du smörja till profet i ditt ställe. ^17 (X) Och det ska bli så att den som kommer undan Hasaels svärd ska Jehu döda, och den som kommer undan Jehus svärd ska Elisha döda. ^18 (Y) Men jag har lämnat kvar i Israel sjutusen män som inte har böjt knä för Baal^[p] och inte gett honom hyllningskyss^[q].”

Elishas kallelse

^19 (Z) När Elia sedan gick därifrån, fann han Elisha, Shafats son, som höll på att plöja. Tolv par oxar^[r] gick framför honom, och själv körde han det tolfte paret. Elia gick fram till honom och kastade sin mantel^[s] över honom.

^20 (AA) Då släppte han oxarna och skyndade efter Elia och sade: ”Låt mig först få kyssa^[t] min far och min mor, så ska jag sedan följa dig.” Han sade till honom: ”Gå du tillbaka. Du vet ju vad jag har gjort med dig.” ²¹ Då lämnade Elisha honom och gick tillbaka och tog sina båda oxar och slaktade dem, och med oxarnas ok kokade han deras kött. Detta gav han till folket, och de åt. Därefter bröt han upp och följde Elia och blev hans tjänare.

Krig med arameerna

20 ^(AB) Ben-Hadad^[u], som var kung i Aram, samlade hela sin här. Han hade med sig trettiotvå kungar, hästar och vagnar. Han drog upp och belägrade Samaria och angrep det. ² Han skickade sändebud in i staden till Israels kung Ahab ³ och lät säga honom: ”Så säger Ben-Hadad: Ditt silver och ditt guld tillhör mig, och det bästa du har av kvinnor och barn^[v] tillhör mig också.” ⁴ Israels kung svarade: ”Som du har sagt, min herre och kung: Jag själv och allt jag har tillhör dig.”

⁵ Men sändebuden kom tillbaka och sade: ”Så säger Ben-Hadad: Jag har ju sänt bud till dig och låtit säga: Ditt silver och ditt guld, dina kvinnor och dina barn ska du ge mig. ⁶ Vid den här tiden i morgon ska jag sända mina tjänare till dig, för att genomsöka ditt hus och dina tjänares hus. Allt som dina ögon ser på med lust ska de ta med sig och föra bort.”

^7 (AC) Då kallade Israels kung till sig alla de äldste i landet och sade: ”Lägg märke till och se hur han vill oss ont! När han sände bud till mig och begärde mina kvinnor och mina barn, mitt silver och mitt guld, vägrade jag ju inte att ge honom det.” ⁸ Alla de äldste och allt folket sade till honom: ”Hör inte på honom och gör honom inte till viljes.” ⁹ Därefter svarade han Ben-Hadads sändebud: ”Säg till min herre kungen: Allt som du förra gången sände bud till din tjänare om, det kommer jag att göra. Men det här kan jag inte acceptera.” Sändebuden vände tillbaka med det svaret.

^10 (AD) Då sände Ben-Hadad bud till honom och lät säga: ”Gudarna får straffa mig både nu och i framtiden om Samarias grus ska räcka till att fylla händerna på allt det folk som följer mig.” ¹¹ Men Israels kung svarade: ”Säg honom: Den som sätter på sig svärdet ska inte skryta likt den som tar av sig det.” ¹² Så snart Ben-Hadad hörde det svaret där han satt och drack med kungarna i lägertälten, sade han till sina tjänare: ”Gör er redo.” Och de gjorde sig redo att anfalla staden.

¹³ Då kom en profet fram till Ahab, Israels kung, och sade: ”Så säger Herren: Ser du hela denna stora massa? Jag ska i dag ge den i din hand, så att du ska inse att det är jag som är Herren.” ¹⁴ Då frågade Ahab: ”Genom vem?” Han svarade: ”Så säger Herren: Genom provinshövdingarnas tjänare.” Han frågade sedan: ”Vem ska börja striden?” Han svarade: ”Du själv.” ¹⁵ Då mönstrade han provinshövdingarnas tjänare, och de var 232. Därefter mönstrade han allt folket, alla Israels män, 7 000 man.

¹⁶ Vid middagstiden gick de till anfall, just när Ben-Hadad höll på att berusa sig i lägertälten tillsammans med de trettiotvå kungar som hade kommit för att hjälpa honom. ¹⁷ Provinshövdingarnas tjänare drog ut först. De spejare som Ben-Hadad sände ut underrättade honom om att folk kom ut från Samaria. ¹⁸ Då sade han: ”Om de dragit ut i fredlig avsikt, så grip dem levande. Och om de har dragit ut till strid, så grip dem också då levande.” ¹⁹ Men när provinshövdingarnas tjänare och hären som följde dem hade kommit ut ur staden, ²⁰ högg de var och en ner sin man, och arameerna flydde och Israel förföljde dem. Kung Ben-Hadad av Aram kom undan på en häst, tillsammans med några ryttare. ²¹ Israels kung drog ut och slog både ryttarhären och vagnshären och vållade arameerna ett stort nederlag.

²² Men profeten kom fram till Israels kung och sade till honom: ”Stärk nu din ställning och se över vad du bör göra, för nästa år kommer Arams kung åter att dra upp mot dig.”

Arameernas andra anfall

²³ Den arameiske kungens tjänare sade till honom: ”Deras gud är en bergsgud. Därför har de besegrat oss. Låt oss nu strida mot dem på slätten, så ska vi utan tvivel besegra dem. ²⁴ Gör så här: Avsätt var och en av kungarna från hans plats och insätt ståthållare i deras ställe. ²⁵ Skaffa dig sedan själv en här, lik den du har förlorat, häst för häst och vagn för vagn. Låt oss sedan strida mot dem på slätten, så ska vi säkert besegra dem.” Han lyssnade till dem och gjorde så.

²⁶ Nästa år mönstrade Ben-Hadad arameerna och drog upp till Afek^[w] för att strida mot Israel. ²⁷ Israels barn hade också blivit mönstrade och försetts med livsmedel och tågade därefter mot dem. Israels barn slog läger mitt emot dem, som två små gethjordar, medan arameerna uppfyllde landet.

²⁸ Då kom gudsmannen och sade till Israels kung: ”Så säger Herren: Eftersom arameerna har sagt att Herren är en bergens Gud och inte en dalarnas Gud, ska jag ge hela denna stora hop i din hand, för att ni ska inse att jag är Herren.” ²⁹ I sju dagar låg de i läger mitt emot varandra. Den sjunde dagen bröt striden ut, och Israels barn slog då på en enda dag 100 000 man fotfolk bland arameerna. ^30 (AE) De återstående flydde in i staden Afek, men stadsmuren föll ner över de 27 000 man som var kvar. Ben-Hadad flydde och kom in i staden och sprang från rum till rum.

³¹ Då sade hans tjänare till honom: ”Vi har hört att Israels kungar är barmhärtiga kungar. Låt oss därför sätta säcktyg om våra höfter och rep om våra huvuden och överlämna oss åt Israels kung. Kanske låter han dig då få leva.” ³² De band säcktyg omkring sina höfter och rep omkring sina huvuden och kom till Israels kung och sade: ”Din tjänare Ben-Hadad ber: Låt mig få leva!” Han svarade: ”Lever han fortfarande? Han är min broder.”

³³ Männen tog det som ett gott tecken och skyndade sig att svara: ”Ben-Hadad är din broder!” Han sade: ”Gå och hämta hit honom.” Då kom Ben-Hadad ut till honom, och han lät honom stiga upp i sin vagn^[x]. ³⁴ Ben-Hadad sade till honom: ”De städer som min far tog från din far ska jag lämna tillbaka.^[y] Och du ska få inrätta handelskvarter^[z] i Damaskus för din räkning, så som min far fick göra i Samaria.” Ahab svarade: ”Låt oss ingå ett förbund så ska jag ge dig fri.” Och han slöt ett förbund med honom och gav honom fri.

En profet fördömer Ahab

³⁵ En av profetlärjungarna sade på Herrens befallning till en annan: ”Slå till mig.” Men mannen vägrade att slå honom. ^36 (AF) Då sade han till honom: ”Eftersom du inte har lyssnat till Herrens röst, ska ett lejon slå ner dig när du går ifrån mig.” Och när han gick sin väg ifrån honom, kom ett lejon emot honom och dödade honom.

³⁷ Sedan träffade han en annan man och sade: ”Slå till mig.” Och mannen slog honom så att det uppstod sår. ³⁸ Därefter gick profeten och ställde sig i kungens väg. Han hade gjort sig oigenkännlig genom att sätta en bindel över ögonen. ³⁹ När kungen kom förbi, ropade han till kungen: ”Din tjänare gav sig ut mitt i striden, då en man plötsligt kom och förde en annan man till mig och sade: Vakta den här mannen. Om han kommer bort ska det gå för dig som det skulle ha gått för honom, eller också måste du betala en talent^[aa] silver. ^40 (AG) Medan din tjänare hade att göra än här och än där, kom mannen undan.” Israels kung sade till honom: ”Din dom är given. Du har själv fällt den.”

⁴¹ Då tog han snabbt bort bindeln från sina ögon, och Israels kung kände igen honom och såg att han var en av profeterna. ^42 (AH) Han sade till kungen: ”Så säger Herren: Därför att du släppte mannen som jag hade vigt åt förintelse ur din hand, ska det gå för dig som det skulle ha gått för honom, och ditt folk som det har gått hans folk.” ^43 (AI) Israels kung begav sig då hem. Missmodig och arg kom han till Samaria.