Add parallel Print Page Options

Samuel och Saul

(8:1—15:35)

Saul blir Israels kung

Folket vill ha en kung

När Samuel blev äldre, tillsatte han sina söner som domare över Israel. Hans äldste son Joel och hans näst äldste son Avia dömde i Beer Sheva, men de följde inte alls i sin fars fotspår utan sökte egen orätt vinning: de tog emot mutor och vrängde rättvisan. Alla Israels äldste möttes i Rama hos Samuel. De sa: ”Du har blivit gammal och dina söner följer inte i dina fotspår. Ge oss en kung som kan styra oss, så som alla andra folk har!”

Samuel blev besviken när han hörde att de ville ha en kung och bad till Herren. Men Herren svarade: ”Låt dem få vad de vill ha! Det är mig de förkastar, inte dig. De vill inte längre ha mig till kung. Ända sedan jag förde dem ut ur Egypten har de gång på gång vänt mig ryggen och följt andra gudar och nu behandlar de dig på samma sätt. Gör som folket vill, men varna dem för hur det kommer att bli att lyda under en kung!”

10 Samuel berättade allt vad Herren sagt till dem som begärde en kung. 11 Han sa: ”En kung som ska härska över er kommer att ha rätt att ta ut era söner till krigstjänst, som ryttare eller vagnsförare eller till att springa framför hans vagnar. 12 Några kommer han att sätta till befäl över tusen eller femtio man. Andra kommer att tvingas plöja hans åkrar och ta in hans skördar eller sättas att tillverka hans vapen och vagnar. 13 Han kommer att ta era döttrar till att bereda salvor och parfymer och till att arbeta i hans kök och bageri. 14 Han kommer att ta era bästa åkrar, vingårdar och olivträd och ge dem till sina tjänstemän. 15 Han kommer att kräva en tiondel av er skörd åt sina hovmän och tjänstemän. 16 Han kommer att kräva att få era tjänare, de bästa åsnorna och det bästa av er boskap för sina personliga behov. 17 Han kommer att kräva en tiondel av era hjordar och ni kommer att bli hans slavar. 18 Ni kommer att ångra er och gråta bittert på grund av den kung som ni valt, men då ska Herren inte hjälpa er.”

19 Men folket vägrade lyssna till Samuels varningar och sa: ”Nej, vi måste ha en kung! 20 Vi vill vara som alla andra folk. Vi vill ha en kung som kan skipa rätt åt oss och leda oss och kämpa för oss i strid.”

21 Samuel berättade sedan för Herren vad folket hade sagt 22 och Herren svarade: ”Gör som de säger och ge dem en kung!” Då sa Samuel till dem att de skulle gå hem, var och en till sin stad.

Samuel möter Saul

Kish var en inflytelserik man från Benjamins stam. Han var son till Aviel och sonson till Seror som i sin tur var son till Bekorat och sonson till Afiach av Benjamins stam. Denne Kish hade en son som hette Saul. Han var den ståtligaste mannen i Israel och huvudet högre än någon annan i landet.

En dag hade Kishs åsnor sprungit bort, så han sände ut Saul och en tjänare för att söka efter dem. De gick genom Efraims bergsbygd, Shalishalandet, Shaalimsområdet och hela Benjamins land, men kunde inte hitta dem någonstans. När de till slut kom fram till Sufs land, sa Saul till tjänaren: ”Nu går vi hem, för nu är nog min far mer orolig för oss än för åsnorna.” Men tjänaren sa: ”Det finns en gudsman i den här staden. Hela folket ser upp till honom, för allt han säger slår in. Vi går dit. Kanske han kan tala om för oss vart vi ska ta vägen.”

”Men vi har väl inget att ge honom?” svarade Saul sin tjänare. ”Till och med vår mat i packningen är slut. Vi har ingenting att ge honom. Eller har vi något?” ”Jag har en kvarts sikel silver[a],” sa tjänaren. ”Jag kan ge honom det, så visar han vägen.”

När israeliterna förr i tiden gick för att rådfråga Gud, brukade man säga: ”Kom, så går vi till siaren!” På den tiden kallades profeterna för siare.

10 ”Det låter bra”, svarade Saul sin tjänare. ”Vi går dit.” Och så gick de mot staden där profeten bodde.

11 När de var på väg uppför sluttningen mot staden, fick de syn på några unga flickor som var på väg att hämta vatten och de frågade dem om siaren var där.

12 ”Ja”, svarade flickorna. ”Fortsätt bara rakt fram, så hittar ni honom. Han har just kommit till staden, för folket har en offerfest uppe på kullen. 13 När ni kommer till staden hittar ni honom innan han går upp på kullen för måltiden. Folket börjar inte äta förrän han har kommit och välsignat offret. Först därefter börjar de inbjudna äta. Gå alltså genast, så kan ni träffa honom nu!”

14 Saul och hans tjänare fortsatte då upp mot staden och just när de kom in genom portarna, mötte de Samuel som redan var på väg till offerplatsen.

15 Dagen innan Saul kom hade Herren uppenbarat sig och sagt till Samuel: 16 ”I morgon vid den här tiden ska jag sända en man från Benjamins land till dig. Honom ska du smörja till furste för mitt folk. Han ska rädda dem från filistéerna, för jag har sett mitt folks nöd och hört deras rop.”

17 När Samuel fick se Saul, sa Herren: ”Det var den här mannen jag berättade för dig om! Han ska härska över mitt folk.”

18 Under tiden gick Saul fram till Samuel i stadsporten och frågade: ”Kan du tala om för mig var siaren bor?”

19 ”Det är jag som är siaren”, svarade Samuel. ”Gå upp till offerplatsen så länge, jag kommer strax efter. I dag ska ni äta tillsammans med mig. I morgon kan ni sedan fortsätta vidare och då ska jag också tala om för dig allt vad du vill veta. 20 Åsnorna som sprang bort för tre dagar sedan behöver du inte oroa dig för, de har redan kommit till rätta. Och för övrigt: ska inte allt det härliga som finns i Israel tillfalla dig och din släkt?”

21 Saul sa: ”Jag är från Benjamins stam, den minsta av Israels stammar, och min släkt är den oansenligaste av alla i stammen! Varför talar du så till mig?”

22 Men Samuel förde Saul och hans tjänare in i den stora salen och gav dem de främsta platserna bland de inbjudna gästerna som var omkring trettio. 23 Sedan sa han till kocken att ta fram köttbiten, den som han gett honom och bett honom lägga undan. 24 Kocken tog då fram ett lårstycke[b] och det som hörde till det och placerade framför Saul.

”Ät!” sa Samuel. ”Det här köttstycket har varit bestämt åt dig ända sedan jag bjöd in till den här festen.” Saul åt då tillsammans med Samuel.

25 Och när de hade återvänt till staden efter festen, gick de upp på taket[c] för att prata. 26 I gryningen nästa morgon ropade Samuel till Saul på taket och sa: ”Stig upp! Jag ska följa dig ett stycke på vägen.” Saul steg upp och de gick ut tillsammans.

27 När de kom till utkanten av staden sa Samuel till Saul att skicka sin tjänare i förväg. Sedan sa han till Saul: ”Stanna här, för jag har ett budskap från Herren till dig.”

Samuel smörjer Saul till kung

10 Samuel tog fram en flaska med olja som han hällde över Sauls huvud. Sedan kysste han honom och sa:

Herren smörjer dig till furste över sin arvedel.[d] När du lämnar mig, kommer du att träffa två män vid Rakels grav i Selsach i Benjamins land. De kommer att tala om för dig att åsnorna har återfunnits, men att din far nu i stället är orolig för dig och frågar: ’Hur ska jag hitta min son?’

När du kommer till eken vid Tabor, kommer du att möta tre män som är på väg till Gud i Betel. En av dem bär på tre killingar, en annan har tre brödkakor och den tredje en skinnsäck med vin. De kommer att hälsa dig och erbjuda dig två av offerkakorna och dem ska du ta emot.

Efter det ska du gå till Guds Giva där filistéerna har en utpost. När du går in i staden, kommer du att möta en grupp profeter på väg ner från offerplatsen. De spelar på psaltare, tamburin, flöjt och harpa och profeterar medan de går vägen fram. I samma stund ska Herrens Ande komma över dig och du ska profetera tillsammans med dem. Du ska förvandlas och bli som en ny människa. Efter att dessa tecken har inträffat kan du fatta beslut efter din övertygelse, för Herren ska leda dig. Gå sedan före mig till Gilgal och vänta på mig där i sju dagar. Jag ska komma dit och offra brännoffer och gemenskapsoffer och då ska jag tala om för dig vad du ska göra.”

När Saul vände sig om och började gå ifrån Samuel, förvandlade Gud hans hjärta och gav honom ett nytt sätt att tänka och redan samma dag inträffade alla dessa tecken. 10 Då de kom till Giva, kom profeterna emot dem och Guds Ande kom över Saul, så att han också profeterade.

11 De som tidigare hade känt Saul började undra när de såg honom profetera tillsammans med de andra profeterna. ”Vad har hänt med Kishs son?” frågade de varandra. ”Är Saul också en av profeterna?” 12 En man som bodde där tillade: ”Vem är deras far?” På så sätt tillkom ordspråket: ”Är Saul också en av profeterna?”

13 När Saul hade slutat att profetera, gick han upp på kullen. 14 ”Var har du och tjänaren hållit hus så länge?” frågade Sauls farbror. ”Vi gick för att leta reda på åsnorna, men vi kunde inte hitta dem,” svarade Saul. ”Därför gick vi till Samuel.” 15 ”Jaså? Och vad sa han då?” undrade farbrodern. 16 ”Han sa att åsnorna hade kommit till rätta”, svarade Saul. Men han lät bli att berätta vad Samuel sagt om kungadömet.

Israel väljer Saul som kung

17 Samuel kallade samman hela Israels folk inför Herren i Mispa. 18 Han sa till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag förde Israel ut ur Egypten och räddade er från egypterna och alla andra folk som förtryckte er.’ 19 Men nu har ni förkastat denne er Gud som räddat er ur alla era olyckor och svårigheter och ni säger: ’Vi vill ha en kung i stället!’ Så kom nu fram inför Herren, varje stam för sig och varje släkt för sig!”

20 Sedan kallade Samuel fram de olika stammarna inför Herren och när man kastade lott,[e] föll lotten på Benjamins stam. 21 Därefter förde han fram de olika släkterna i Benjamins stam inför Herren och den här gången föll lotten på Matris släkt. Slutligen föll lotten på Saul, Kishs son, men när de försökte få tag på honom var han försvunnen.

22 Folket frågade då Herren: ”Var är han? Har han verkligen kommit?” Herren svarade: ”Han gömmer sig borta i lägret.” 23 De sprang då dit och hämtade honom och när de förde fram honom inför folket var han huvudet högre än alla andra.

24 Då sa Samuel: ”Detta är den man som Herren har utvalt. Hans like finns inte i hela Israel!” Och hela folket jublade och ropade: ”Leve kungen!”

25 Samuel förklarade än en gång för folket vad en kung hade för rättigheter. Han skrev också ner dem i en bok som sedan förvarades inför Herren. Efter det sände han hem folket, var och en till sitt.

26 När Saul återvände till sitt hem i Giva, följdes han av en skara krigare som hade känt Guds kallelse. 27 Men det fanns några bland folket som var ondsinta och sa: ”Hur ska han kunna rädda oss?” De föraktade Saul och vägrade att ge honom gåvor, men han teg.[f]

Saul besegrar ammoniterna

11 Ammoniternas kung Nachash anföll nu[g] och belägrade Javesh i Gilead. Invånarna i Javesh sa till honom: ”Slut förbund med oss, så ska vi bli era tjänare!” Nachash svarade: ”Jag kan sluta förbund med er, men bara på det villkoret att jag får sticka ut höger öga på varenda en av er, så att hela Israel blir förödmjukat.”

”Låt oss få sju dagar på oss, så att vi kan skicka bud till hela Israel”, svarade de äldste i Javesh. ”Men om ingen kommer och räddar oss, då ska vi gå med på dina villkor.”

När budbärarna från Javesh kom till Sauls Giva och berättade vad som hade hänt, började alla gråta högt. Saul återvände från åkrarna med sina oxar och frågade: ”Vad är det som har hänt? Varför gråter alla?” Då berättade de för honom vad männen från Javesh hade sagt och genast kom Guds Ande över Saul och han brann av vrede. Han tog två oxar, styckade dem och sände ut styckena med budbärare över hela Israel. ”Om någon vägrar att följa Saul och Samuel i strid, ska det gå med hans oxar på detta vis”, lät han hälsa. Fruktan för Herren föll då över folket och de ställde upp till sista man. Han räknade dem sedan i Besek och fann att det var 300 000 man från Israel och 30 000 man från Juda.

Efter det skickade han budbärare tillbaka till Javesh i Gilead med beskedet: ”Ni kommer att räddas när solen skiner som varmast i morgon.” Glädjen i staden visste inga gränser när budbärarna återvände och berättade detta.

10 Männen i Javesh meddelade sedan ammoniterna: ”Vi ger oss! I morgon kan ni komma och göra vad ni vill med oss.”

11 Dagen därpå delade Saul upp sin armé i tre grupper och redan före gryningen överrumplade de ammoniterna i deras läger. När dagen var som hetast var ammoniterna slagna. Resten av ammoniternas armé blev så grundligt skingrad att inte ens två personer kom undan tillsammans.

12 Då sa folket till Samuel: ”Var är de män som sa att Saul inte skulle bli vår kung? För hit dem, så att vi får döda dem!” 13 Men Saul svarade: ”Nej, en dag som denna ska ingen avrättas, för i dag har Herren räddat Israel!”

14 Då sa Samuel till folket: ”Kom, låt oss gå till Gilgal och än en gång bekräfta att Saul är vår kung.”

15 Och de gick till Gilgal och inför Herren utropade de Saul till kung. Sedan offrade de gemenskapsoffer till Herren och Saul och hela Israel firade en stor glädjefest.

Samuels avskedstal

12 Sedan talade Samuel till folket på nytt:

”Lyssna!” sa han. ”Jag har gjort vad ni bett mig om. Jag har gett er en kung. Nu är kungen er ledare. Jag är nu en gammal gråhårig man och mina söner finns här bland er. Jag har varit er ledare sedan min ungdom. Här står jag nu, vittna mot mig inför Herren och hans smorde. Har jag tagit någons oxe eller åsna? Har jag kränkt eller förtryckt någon? Har jag någonsin tagit emot mutor eller panter av någon? Tala om det för mig, så ska jag ersätta dem som jag har skadat.”

”Nej”, svarade de. ”Du har aldrig kränkt eller förtryckt oss och du har aldrig tagit mutor.”

Herren och hans smorde är i dag mina vittnen på att ni inte har något att anklaga mig för”, sa Samuel.

”Ja, han är vittne”, svarade de.

”Det var Herren som gav er Mose och Aron”, fortsatte Samuel. ”Han förde era förfäder ut ur Egyptens land. Bli nu stilla inför Herren medan jag går till rätta med er och påminner er om Herrens rättfärdiga gärningar mot er och era förfäder.

När Jakob kommit till Egypten och folket ropade till Herren, sände han dem Mose och Aron som ledde dem ut ur Egypten och lät dem bosätta sig här i landet.

Men folket glömde snart Herren, sin Gud, och därför överlämnade han dem åt Sisera, generalen i Hasors här, och åt filistéerna och åt Moabs kung som alla förde krig mot Israel. 10 Folket ropade då till Herren igen: ’Vi har syndat genom att vända Herren ryggen. Vi har tillbett baalsgudar och astartegudinnor. Men nu ska vi tjäna dig och enbart dig, om du bara befriar oss från våra fiender!’ 11 Herren sände då Jerubbaal, Bedan, Jefta och Samuel för att rädda er från fienderna runt omkring och så fick ni leva i trygghet.[h]

12 Men när ni såg att Nachash, Ammons kung, kom mot er, sa ni till mig att ni behövde en kung som kunde regera över er. Detta trots att ni redan hade en kung, Herren. 13 Men här är nu den kung ni själva valt och bett om. Herren har satt honom över er.

14 Om ni fruktar Herren, tjänar och lyder honom och inte gör uppror mot honom, ja, om både ni och er kung följer Herren, er Gud, så kommer allt att gå väl. 15 Men om ni gör uppror mot Herrens bud och inte lyder honom, så kommer Herren att behandla er på samma sätt som han behandlade era förfäder.

16 Stå nu still här, så ska ni få se Herren göra ett stort under. 17 Nu är det ju tid för veteskörden[i]. Men jag ska be till Herren att han sänder åska och regn. Då kommer ni att inse hur ont och orätt ni handlade inför Herren då ni begärde en kung.”

18 Samuel ropade sedan till Herren som sände åska och regn redan samma dag och hela folket darrade av fruktan inför Herren och Samuel.

19 ”Be till Herren, din Gud, för oss dina tjänare, så att vi inte dör”, sa de till Samuel. ”Nu har vi lagt ännu en synd till alla de andra genom att begära en kung.”

20 ”Var inte rädda”, sa Samuel till folket. ”Det är sant att ni har begått en svår synd, men se till att ni i fortsättningen tillber Herren helhjärtat och inte vänder honom ryggen. 21 Vänd er inte till andra gudar som varken kan hjälpa eller rädda er, eftersom de inte är annat än tomhet. 22 Herren ska för sitt mäktiga namns skull inte överge sitt eget folk. Han har ju själv utvalt er till sitt folk.

23 För min egen del vill jag inte synda mot Herren genom att sluta att be för er. Jag ska i stället fortsätta att undervisa er om det goda och rätta. 24 Frukta Herren och tjäna honom troget och helhjärtat! Tänk på allt det stora han har gjort för er! 25 Men om ni fortsätter att synda, kommer både ni och er kung att förgås.”

Saul är olydig mot Gud

Fortsatt krig mot filistéerna

13 Under sitt andra regeringsår[j], efter att ha blivit kung i Israel, valde Saul ut 3 000 män ur Israels folk. Av dessa fick 2 000 följa med honom till Mikmas och Betels bergsbygd, medan 1 000 man var hos Jonatan i Giva i Benjamins land. Resten av folket hade han skickat hem.

Jonatan anföll filistéernas utpost i Geva och filistéerna fick höra det. Saul lät blåsa i horn över hela landet för att hebréerna skulle höra det. Så fick hela Israel höra att Saul anfallit den filistéiska utposten och att Israel på detta sätt dragit över sig filistéernas hat. Folket kallades samman för att följa Saul till Gilgal. Filistéerna samlade en mäktig armé på 3 000 vagnar, 6 000 ryttare och ett oräkneligt antal fotsoldater, liksom sanden på havets strand. De gick och slog sedan läger vid Mikmas öster om Bet Aven. När Israels män fick se att de var i nöd och att deras armé var hårt pressad, gömde de sig i grottor, skogssnår och gropar, bland klipporna och i gravar och vattenbehållare. Somliga av hebréerna gick över Jordanfloden och flydde till Gads och Gileads land.

Under tiden stannade Saul i Gilgal och de som var med honom darrade av skräck. I sju dagar väntade sedan Saul där, precis som Samuel tidigare sagt till honom[k]. Men när Samuel fortfarande inte hade kommit och männen började lämna honom, sa Saul: ”För fram brännoffret och gemenskapsoffret till mig!” Sedan offrade han brännoffret. 10 Just då han hade avslutat offrandet, kom Samuel och Saul gick ut för att möta honom och hälsa på honom. 11 Men Samuel sa: ”Vad är det du har gjort?” Saul svarade: ”När jag såg att mina män övergav mig och att du inte hade anlänt vid den tidpunkt du lovade och att filistéerna stod vid Mikmas klara till strid, 12 sa jag: ’Filistéerna är beredda att marschera mot oss och jag har inte vädjat till Herren om hjälp!’ Därför kände jag mig tvingad att bära fram brännoffret innan du kom.”

13 ”Du har handlat som en dåre!” sa Samuel. ”Du har inte hållit Herrens, din Guds, bud som han gav dig. Han skulle annars ha befäst din kungamakt över Israel för all framtid, 14 men nu tas den ifrån dig. Herren har sökt sig en man efter sitt sinne och han har redan valt ut honom till furste över sitt folk, eftersom du inte har rättat dig efter Herrens bud.”

Israels militära underläge

15 Samuel lämnade sedan Gilgal och gick till Giva i Benjamins land. Men när Saul räknade soldaterna som fortfarande var med honom, upptäckte han att det bara var 600 man kvar. 16 Saul och hans son Jonatan och deras män slog upp sitt läger i Geva i Benjamins land, medan filistéerna stannade vid Mikmas. 17 Därifrån sände filistéerna ut tre grupper av plundrare. En grupp gick mot Ofra i Shuals land, 18 en gick till Bet Horon och en gick närmare ökengränsen ovanför Sevoimdalen.

19 På den här tiden fanns det inga smeder i Israels land, eftersom filistéerna ville hindra hebréerna från att smida svärd och spjut. 20 Varje gång de behövde vässa sina plogbillar, skäror, yxor eller liar[l] måste de alltså gå till filistéerna. 21 Det kostade två tredjedels sikel[m] att slipa en plogbill eller en skära och hälften så mycket för en yxa, högrep eller oxpik. 22 Därför fanns det inte ett enda svärd eller spjut i hela Israels armé när de skulle kriga mot filistéerna. Det var bara Saul och Jonatan som hade vapen.

Jonatans djärva plan

23 Ett förband ur filistéernas armé hade nu gått fram till bergspasset vid Mikmas.

14 Någon dag senare sa Jonatan, Sauls son till sin väpnare: ”Kom så går vi över till filistéernas förläggning på andra sidan passet!” Men han berättade inte för sin far om sina planer. Saul hade slagit läger runt granatäppelträdet i Migron vid gränsen till Giva med sina 600 män. Bland dem fanns Achia som bar efoden. Han var barnbarnsbarn till Eli, Herrens präst i Shilo. Hans far var Achituv, I-Kavods bror, och hans farfar hette Pinechas.

Ingen lade märke till att Jonatan hade gett sig av. Men för att komma till filistéernas läger måste Jonatan gå genom ett trångt pass mellan två höga klippor som kallades Boses och Sene. Den ena klippan reste sig i norr mot Mikmas och den södra mot Geva. ”Nu går vi över till dessa oomskurna hedningar”, hade Jonatan sagt till sin väpnare. ”Kanske kommer Herren att göra något för oss. Det spelar ju ingen roll för honom om vi är många eller få, för han kan ge seger!”

”Gör det du tycker är bäst”, svarade hans väpnare. ”Jag stödjer dig helhjärtat, vad du än beslutar.”

”Bra, låt oss då gå över till männen och göra så att de ser oss”, sa Jonatan. ”Om de säger till oss: ’Stanna där ni är tills vi kommer till er’, så stannar vi och går inte upp till dem. 10 Men om de säger: ’Kom hit upp!’, så gör vi det. Det ska vara tecknet på att Herren överlämnar dem åt oss.”

11 När filistéerna såg dem, ropade de: ”Titta! Hebréerna kravlar sig upp ur sina hål!” 12 Sedan ropade de ner från sin utpost till Jonatan och hans väpnare: ”Kom hit upp, så ska vi visa er!”

”Kom nu, följ mig”, sa Jonatan till sin väpnare, ”för Herren har överlämnat dem åt israeliterna!” 13 Och med hjälp av både händer och fötter tog Jonatan sig uppför klippan med väpnaren strax efter sig. Filistéerna föll för Jonatan och hans väpnare kom efter och gav dem dödsstöten.

14 Så dödade de cirka tjugo man på ett område ungefär lika stort som ett halvt plogland[n]. 15 Plötsligt utbröt panik i hela filistéernas armé, till och med bland dem som var ute och plundrade i omgivningarna, och samtidigt blev det jordbävning. Denna skräck sände Gud över dem.

16 Sauls vaktposter i Giva fick nu se hur hela filistéernas armé upplöstes och soldaterna flydde åt alla håll. 17 ”Ta reda på vem som saknas bland oss”, befallde Saul. Och när männen mönstrades fann man att Jonatan och hans väpnare var borta.

18 ”Hämta Guds ark[o]”, ropade Saul till Achia. Den fanns bland Israels folk på den tiden. 19 Men medan Saul talade med prästen, tilltog ropen och tumultet i filistéernas läger allt mer. ”Nej, låt det vara!” sa Saul till prästen. 20 Sedan samlade Saul sina män och gick till stridsplatsen och fann att filistéerna höll på att döda varandra. Det rådde fullständig förvirring bland dem.

21 De hebréer som tidigare lytt under filistéerna och som dragit ut tillsammans med den filistéiska armén, bytte nu sida: de gick över till israeliterna som var med Saul och Jonatan. 22 Slutligen anslöt sig även de som hade gömt sig i bergen, när de nu hörde att filistéerna flydde och deltog i striden och förföljde dem. 23 Så räddade Herren Israel den dagen och striden fortsatte bortom Bet Aven.

Saul ger en obetänksam order

24 Israeliterna hade stridit mycket och var trötta. Saul hade bundit dem med en ed: ”En förbannelse vilar över den som äter något före kvällen innan jag har tagit full hämnd på mina fiender!” Därför åt ingen något under hela dagen, 25 fastän det låg honung på marken i skogen dit folket kom. 26 När de kom in i skogen och såg den utflutna honungen, vågade de inte ta för sig och föra något till munnen. Alla fruktade för eden.

27 Men Jonatan hade inte hört sin fars ed som han bundit folket med. Han doppade en käpp i honungen och när han hade ätit av den, fick hans ögon ny glans. 28 Då berättade någon för honom om hans fars ed, att den var förbannad som åt något den dagen och att resultatet hade blivit att alla var utmattade. 29 ”Min far drar olycka över landet!” sa Jonatan. ”Ser ni inte vilken glans mina ögon fick när jag åt lite honung? 30 Tänk om folket hade fått äta av bytet de tagit från fienden! Hur mycket större skulle inte filistéernas nederlag ha blivit!”

31 Den dagen fördrev israeliterna filistéerna från Mikmas ända till Ajalon, men de var helt utmattade. 32 De kastade sig över krigsbytet och slaktade får, oxar och kalvar direkt på marken och åt köttet med blodet i. 33 Man rapporterade till Saul att folket syndade mot Herren genom att äta kött som hade blodet i sig.[p]

”Ni har gjort något mycket ont”, sa Saul. ”Rulla fram en stor sten hit till mig 34 och gå ut bland trupperna och se till att de för hit oxar och får, så att de kan slakta dem och låta blodet rinna av dem. Synda inte mot Herren genom att äta kött med blodet i!” När det blev natt kom alla dit med sina oxar och slaktade dem där. 35 Och Saul byggde sitt första altare åt Herren.

36 Därefter sa Saul: ”Nu förföljer vi filistéerna och plundrar dem hela natten ända tills det ljusnar. Vi låter ingen av dem slippa undan.” ”Det är bra”, sa hans män, ”gör det du tycker är bäst!” Men prästen sa: ”Det är säkrast att vi frågar Gud först.”

37 Saul frågade då Gud: ”Ska jag förfölja filistéerna? Överlämnar du dem åt Israel?” Men den dagen gav Herren inget svar.

38 Då sammankallade Saul folkets ledare och sa: ”Ta reda på vilken synd som har begåtts i dag. 39 Så sant Herren lever, han som räddat Israel, att även om syndaren är min egen son Jonatan, så ska han dö!” Men ingen gav honom något svar. 40 Sedan sa Saul till israeliterna: ”Ni ska stå på ena sidan och Jonatan och jag står här.” Och folket svarade: ”Gör vad du finner vara bäst.”

41 Saul sa till Herren, Israels Gud: ”Varför har du inte svarat din tjänare i dag? Om skulden ligger hos mig eller min son Jonatan, Herre, Israels Gud, låt då urim komma upp, och om den ligger hos ditt folk Israel, låt då tummim[q] komma upp.”[r] Då utpekades Jonatan och Saul skyldiga, medan folket förklarades oskyldigt. 42 Sedan sa Saul: ”Dra nu lott mellan mig och Jonatan!” Och då föll lotten på Jonatan.

43 ”Tala genast om för mig vad du har gjort!” sa Saul till Jonatan. ”Jag smakade lite honung från änden av min stav”, erkände Jonatan. ”Men nu måste jag alltså dö!” 44 ”Ja, Jonatan”, sa Saul. ”Du måste dö! Må Gud slå mig med döden om det inte blir så!” 45 Men folket protesterade: ”Ska Jonatan dö, han som i dag så storslaget har räddat Israel? Nej, det kommer aldrig på fråga! Så sant Herren lever: inte ett hårstrå på hans huvud ska krökas, för Gud har hjälpt honom att utföra detta i dag!” Och på det sättet räddade Sauls män Jonatans liv, så att han inte behövde dö.

46 Efter detta slutade Saul att förfölja filistéerna och de återvände till sitt land.

Saul lyckas militärt

47 Sedan Saul blivit Israels kung, stred han mot sina fiender i alla riktningar: mot Moab, Ammon och Edom, mot kungarna i Sova och mot filistéerna och på alla fronter lyckades han bestraffa sina fiender. 48 Han utförde stora bragder, besegrade amalekiterna och räddade Israel från dem som tidigare anfallit och plundrat dem.

49 Saul hade tre söner, Jonatan, Jishjo[s] och Malki-Shua. Dessutom hade han två döttrar, den äldsta hette Merav och den yngsta Mikal. 50 Sauls hustru hette Achinoam och var dotter till Achimaas. Överbefälhavaren för Sauls här hette Avner och var hans kusin, hans farbror Ners son. 51 Sauls far Kish och Avners far Ner var bröder och båda var söner till Aviel.

52 Israeliterna kämpade häftiga strider mot filistéerna under Sauls livstid och varje gång Saul fick syn på en modig och stridsduglig man, tog han honom i sin tjänst.

Saul tar krigsbyte mot Herrens vilja

15 Samuel sa till Saul: ”Det var mig som Herren sände att smörja dig till kung över Israel, så lyssna nu vad Herren säger! Så säger härskarornas Herre: ’Jag ska straffa Amalek för det de gjorde mot Israel då de anföll dem på vägen från Egypten.[t] Gå nu och vig hela Amaleks folk och allt de har åt förintelse. Utrota män, kvinnor, barn, ungdomar, oxar, får, kameler och åsnor!’ ” Saul mobiliserade sin armé och mönstrade dem i Telaim. Han hade 200 000 soldater och dessutom 10 000 man från Juda.

När Saul kom till Amaleks stad, lade han sig i bakhåll i dalen. Sedan skickade han bud till keniterna att dra sig bort och överge amalekiterna. ”Jag vill inte utrota er tillsammans med dem. Ni var ju vänliga mot Israels folk, när de kom från Egypten”, sa han. Keniterna drog sig då bort därifrån. Sedan slog Saul amalekiterna ända från Havila och ner till Shur, öster om Egypten. Han tillfångatog Agag, amalekiternas kung, men vigde alla andra åt förintelse och högg ner dem med svärd. Saul och hans män skonade alltså Agag, men också det bästa av fåren och oxarna och de fetaste lammen, kort sagt allt som var värdefullt. De ville inte viga det åt förintelse, utan gjorde det bara med det som var svagt och värdelöst.

Herren förkastar Saul

10 Då kom Herrens ord till Samuel: 11 ”Jag ångrar att jag gjorde Saul till kung, för han har än en gång vänt sig bort från mig och vägrat att lyda mig.” Samuel blev djupt skakad och han ropade och bad till Herren hela natten. 12 Tidigt nästa morgon gick han ut för att leta efter Saul, men fick höra att han hade gått till berget Karmel för att resa ett monument över sig själv och att han därefter hade fortsatt till Gilgal.

13 När Samuel kom, hälsade Saul och sa: ”Herren välsigne dig! Nu har jag verkställt Herrens befallning!”

14 ”Vad är det då för ett bräkande av får och bölande av oxar jag hör?” frågade Samuel. 15 ”Mina soldater räddade det bästa av amalekiternas får och oxar”, erkände Saul, ”men det var för att offra dem till Herren, din Gud. Allt annat har vi vigt åt förintelse.”

16 Då sa Samuel till Saul: ”Sluta! Hör nu vad Herren sa till mig i natt!” ”Vad sa han?” undrade Saul.

17 Samuel svarade: ”När du själv inte tyckte att du var något, blev du ledare för Israels stammar och Herren smorde dig till kung över Israel. 18 Och han gav dig ett uppdrag och sa till dig: ’Gå och vig de syndiga amalekiterna åt förintelse. Strid mot dem tills du utplånat dem alla!’ 19 Varför lydde du inte Herren? Varför kastade du dig över krigsbytet och gjorde det som är ont i Herrens ögon?”

20 ”Men jag har lytt Herren”, svarade Saul. ”Jag gick dit han sa till mig att gå. Jag tog med mig kung Agag, men jag vigde alla de andra åt förintelse. 21 Och mina trupper behöll fåren och oxarna, det allra bästa av det som skulle vigas åt förintelse, för att offra det till Herren.”

22 Samuel svarade:

”Gläder sig Herren lika mycket åt brännoffer och slaktoffer
    som att man hör Herrens röst?
Nej, lydnad är bättre än offer,
    och att lyssna till honom är bättre
    än att offra baggars fett åt honom.
23 Upproriskhet är en lika stor synd som spådom,
    och övermod lika avigt som att tillbe avgudar.
Du har förkastat Herrens ord,
    och han har förkastat dig som kung.”

Saul ber om nåd

24 ”Jag har syndat”, sa Saul till Samuel. ”Jag var olydig mot Herrens befallning och handlade inte efter dina ord, för jag var rädd för folket och gjorde vad de krävde. 25 Förlåt nu min synd och följ med mig tillbaka, så att jag kan tillbe Herren!” 26 Men Samuel svarade: ”Jag kommer inte tillbaka med dig. Eftersom du har förkastat Herrens befallning, har han också förkastat dig som kung över Israel.” 27 När Samuel sedan vände sig om för att gå, grep Saul tag i hans mantel, men då revs manteln sönder. 28 ”Se”, sa Samuel, ”Herren har ryckt Israels rike ifrån dig i dag och gett det till en av dina landsmän, till en som är bättre än du. 29 Han som är Israels härlighet ljuger inte och inte heller ångrar han sig, för han är inte en människa.”

30 Då sa Saul: ”Jag har syndat, men hedra mig åtminstone inför mitt folks äldste och Israel genom att gå med mig och tillbe Herren, din Gud!” 31 Samuel gick då med honom och Saul tillbad Herren.

32 Sedan sa Samuel: ”För hit amalekiternas kung Agag!” Agag kom darrande[u] fram men tänkte ändå: ”Dödens bitterhet är borta.” 33 Men Samuel sa:

”På samma sätt som ditt svärd har gjort många mödrar barnlösa,
    ska din mor nu bli barnlös.”

Och Samuel dödade honom inför Herren i Gilgal.

34 Sedan gick Samuel hem till Rama och Saul återvände till Sauls Giva. 35 Efter den dagen träffade Samuel aldrig Saul mer, men han tänkte ofta med sorg på honom och Herren sörjde över att han hade gjort Saul till kung över Israel.

Footnotes

  1. 9:8 En kvarts sikel silver motsvarar cirka 3 gram. Silver- eller guldstycken användes som betalningsmedel.
  2. 9:24 Lårstycket var normalt reserverat för prästerna. Detta var en symbol för att Saul skulle bli invigd till tjänst för Gud.
  3. 9:25 Taken var platta och användes som extra rum.
  4. 10:1 I Septuaginta lägger man till: Du ska styra Herrens folk och befria det från alla fiender som omger det. Och detta är tecknet på att Herren har utvalt dig till att leda hans folk.
  5. 10:20 Antagligen använde man urim och tummim. Se not till 2:18.
  6. 10:27 I Dödahavsrullarna har man funnit ett textfragment (4QSama) som förklarar händelsen i kap. 11 där det inte sägs någonting om orsaken till denna blodiga attack. Fragmentet från Q4 lyder: Nachash, ammoniternas kung, förtryckte hårt Gads och Rubens folk och han stack ut alla deras högra ögon och slog ter[ror och fruktan] i Israel. Det fanns inte bland israeliterna på andra sidan Jordan en enda vars högra öga inte hade blivit stucket av Nachash, kung av Ammon, utom de sju tusen män som [flydde] ammoniterna och kom till Javesh i Gilead. Ungefär en månad senare…Sedan följer det vi kan läsa i våra Biblar i 1 Sam 11:1ff.
  7. 11:1 I Septuaginta: Ungefär en månad senare.
  8. 12:11 Dessa personer var domare i Israel (se Domarboken). Bedan är antagligen ett annat namn på Barak.
  9. 12:17 Veteskörden inföll under maj-juni, då det inte brukade regna i landet.
  10. 13:1 En del handskrifter har inledningen: Saul var trettio år när han blev kung och han regerade över Israel i två år (ålder och årtal är dock osäkra.Apg 13:21 säger att han regerade i cirka fyrtio år). Översättningen av vers 1 är i sin helhet osäker.
  11. 13:8 Enligt profetian i 10:8.
  12. 13:20 Översättningen av de hebreiska benämningarna för de aktuella redskapen är osäker.
  13. 13:21 Motsvarar 8 gram (1 sikel=12 gram). För svårighet med översättningen, se not till föregående vers.
  14. 14:14 Den exakta innebörden är osäker.
  15. 14:18 Enligt Septuaginta: efoden.
  16. 14:33 Se 1 Mos 9:4.
  17. 14:41 urim och tummim. Se not till 2:18
  18. 14:41 Varför…komma upp. Vulgata och Septuaginta har denna lydelse. Däremot har den masoretiska texten endast: Ge hit tummim!
  19. 14:49 Namnet varierar mellan Ishbaal (2 Sam 2:8,10,12,15), Ish-Boshet (2 Sam 3:8,14,15; 4:5,8a,12), och Eshbaal (1 Krön 8:33; 9:39).
  20. 15:2 Se 2 Mos 17:8-16.
  21. 15:32 Det hebreiska ordets betydelse är osäker och kan tolkas på olika sätt: darrande, med vacklande steg, eller leende, självsäkert, eller i bojor. Kanske hoppades han att de skulle låta honom få leva, eller att döden skulle bli snabb. Enligt Septuaginta: Hur bitter är inte döden!