13 (A) Egyptierna tvingade israeliterna att arbeta som slavar. 14 De gjorde livet svårt för dem genom hårt arbete med murbruk och tegel[a] och med allt arbete på fälten, med alla slags arbeten som de tvingade dem att utföra.

15 Kungen av Egypten talade med dem som förlöste de hebreiska kvinnorna. En av dem hette Shifra och den andra Pua, 16 och han sade: ”Se efter vad de hebreiska kvinnorna föder när ni förlöser dem: Om det är en son så döda honom, om det är en dotter så låt henne leva.”

17 (B) Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som den egyptiske kungen hade befallt dem utan lät barnen leva. 18 Då kallade kungen till sig barnmorskorna och sade till dem: ”Varför har ni gjort så här och låtit barnen leva?” 19 Barnmorskorna svarade farao: ”Hebreiska kvinnor är inte som egyptiska. De är livskraftiga, de har fött innan barnmorskan kommer till dem.” 20 Och Gud lät det gå väl för barnmorskorna, och folket förökades och blev mycket talrikt. 21 Eftersom barnmorskorna fruktade Gud gav han dem egna familjer.

22 (C) Då befallde farao allt sitt folk: ”Alla nyfödda pojkar ska ni kasta i Nilen, men alla flickor ska ni låta leva.”

Read full chapter

Footnotes

  1. 1:14 tegel   Lertegel var Egyptens vanligaste byggmaterial. Arbetet i lergroparna var smutsigt och illa ansett (se not till 5:16).

13 De tvingade dem till slavarbete 14 och deras liv förbittrades av det tunga arbetet med lera och tegel och all sorts arbete på fälten, alltihop påtvingat slitgöra.

15 Kungen i Egypten talade till de hebreiska barnmorskorna Shifra och Pua 16 och befallde dem att när de hjälpte de hebreiska kvinnorna vid förlossningen, skulle de se efter om det var en pojke och då döda honom fast låta flickorna leva. 17 Men barnmorskorna fruktade Gud och gjorde inte som kungen hade sagt. De lät även pojkarna få leva. 18 Då kallade kungen dem till sig och frågade: ”Varför gör ni så här, låter pojkarna leva?”

19 ”De hebreiska kvinnorna är inte som de egyptiska. De är starka och föder sina barn snabbt”, svarade de honom. ”Barnmorskan hinner aldrig fram i tid.”

20 Gud beskyddade barnmorskorna, och folket fortsatte att föröka sig och blev allt fler. 21 Eftersom barnmorskorna fruktade Gud, gav han dem också egna familjer.

22 Då befallde farao hela sitt folk att kasta alla nyfödda pojkar i Nilen men låta flickorna leva.

Read full chapter

Samma dag befallde farao slavdrivarna och folkets förmän: ”Ni ska inte ge dem halm[a] till teglet som förut. Låt dem gå och skaffa halm själva. Men samma mängd tegel som de gjort förut ska ni kräva av dem, utan något avdrag. De är lata, därför ropar de: Låt oss gå och offra åt vår Gud! Man måste lägga hårt arbete på dessa människor, så att de har något att göra och inte lyssnar på lögner.” 10 Då gick slavdrivarna och förmännen ut och sade till folket: ”Så säger farao: Jag ger er inte längre halm. 11 Gå själva och skaffa halm där ni hittar det. Men det blir inget avdrag i ert arbete.”

12 Då spred sig folket över hela Egyptens land och samlade strå för att använda som halm. 13 Slavdrivarna drev på dem och sade: ”Gör färdigt ert arbete, full kvot för varje dag, precis som när ni fick halm!” 14 Och israeliternas förmän, de som faraos slavdrivare hade satt över dem, fick hugg och slag och man sade till dem: ”Varför har ni inte tillverkat full mängd tegel som förut, varken i går eller i dag?”

15 Då kom israeliternas förmän och ropade till farao: ”Varför gör du så mot dina tjänare? 16 Ingen halm får dina tjänare, och ändå säger de åt oss att skaffa fram tegel[b]. Se, dina tjänare får hugg och slag trots att skulden ligger hos ditt eget folk.” 17 Men han svarade: ”Lata är ni, lata! Det är därför ni säger: Låt oss gå och offra åt Herren! 18 Nej, gå nu och arbeta! Någon halm ska ni inte få, men full mängd tegel ska ni ändå lämna.”

19 Israeliternas förmän insåg att de var illa ute, eftersom man hade sagt att de inte skulle få något avdrag i den dagliga tegelkvoten. 20 När de kom ut från farao träffade de Mose och Aron som stod där för att möta dem, 21 och de sade till dem: ”Må Herren se vad ni har gjort och döma er! Ni har fått farao och hans tjänare att avsky oss och satt svärd i deras hand så att de kan döda oss.”

22 (A) Då vände Mose sig på nytt till Herren och sade: ”Herre, varför har du handlat så illa mot detta folk? Varför sände du mig? 23 Ända sedan jag gick till farao för att tala i ditt namn har han gjort dem illa, och du har inte gjort någonting för att rädda ditt folk.”

Read full chapter

Footnotes

  1. 5:7 halm   Håller ihop lerteglet medan det soltorkar.
  2. 5:16 skaffa fram tegel   En samtida avbildning av semitiska slavar som slår tegel finns bevarad i graven för Rekhmire, rådgivare till Thutmose III i Thebes.

Samma dag gav farao order till sina fogdar och till folkets förmän: ”Ni ska inte längre ge folket halm till teglet, utan den får de samla ihop själva. Men se till att produktionen inte minskas med en enda tegelsten. De är lata, det är därför de ropar och säger: ’Låt oss gå och offra åt vår Gud!’ Låt dem få arbeta riktigt ordentligt, så de slutar att lyssna på lögner!”

10 Fogdarna och förmännen gick och sa till folket: ”Farao har gett order om att ni inte längre ska få någon halm. 11 Ni får själva gå och samla ihop den, men ni ska ändå klara av lika mycket som tidigare.” 12 Man spred sig då över hela Egypten för att samla strån som kunde användas som halm.

13 Fogdarna var mycket hårda mot dem. ”Ni måste fylla er dagliga kvot, precis som tidigare när ni fick halm”, befallde de. 14 De slog de israelitiska förmän som faraos fogdar satt som arbetsledare bland folket. ”Varför har ni inte gjort fullt dagsverke, vare sig igår eller idag?” sa de åt dem.

15 Förmännen gick då till farao och klagade inför honom: ”Varför behandlar du oss så här illa? 16 Vi får inte längre någon halm, och ändå måste vi göra lika mycket tegel som förut. Man slår dina tjänare för något som är ditt folks fel.”

17 Men farao svarade: ”Lata, det är vad ni är – lata! Därför säger ni att ni vill gå och offra till Herren. 18 Gå tillbaka till ert arbete nu! Halm kommer ni inte att få, men ni ska leverera lika mycket tegel som förut.”

19 Då förstod förmännen att de råkat i en riktig knipa, eftersom man krävde lika mycket tegel varje dag som förut. 20 När de träffade Mose och Aron, som stod och väntade på dem utanför faraos palats, 21 sa de: ”Herren ska straffa er för att ni ställt till det så här för oss. Farao och hans män avskyr oss, och det är ni som har gett dem vapen i händerna så att de kan döda oss!”

22 Mose vände sig på nytt till Herren och sa: ”Herre, hur kan du handla så illa mot detta folk? Varför sände du mig hit? 23 Sedan jag talade med farao första gången i ditt namn har han blivit allt grymmare mot dem och du har inte gjort något för att rädda ditt folk!”

Read full chapter

18 Egyptierna ska inse att jag är Herren när jag förhärligar mig på farao, på hans vagnar och ryttare.”

Read full chapter

18 Egypterna ska inse att jag är Herren när jag visar min makt på farao och hans vagnar och vagnsförare.”

Read full chapter

27 Då räckte Mose ut handen över havet, och mot morgonen återvände vattnet till sin vanliga plats. Egyptierna flydde men möttes av det, och Herren strödde ut dem mitt i havet. 28 (A) Vattnet vände tillbaka och täckte vagnarna och ryttarna och hela faraos här[a] som hade kommit efter dem ut i havet. Inte en enda av dem kom undan.

29 Men Israels barn gick rakt[b] genom havet på torr mark, och vattnet stod som en mur till höger och till vänster om dem. 30 Så frälste Herren den dagen Israel från egyptiernas hand, och Israel såg egyptierna ligga döda på havets strand. 31 När Israels barn såg den stora makt som Herren hade visat mot egyptierna, fruktade folket Herren. Och de trodde på Herren och på hans tjänare Mose.

Read full chapter

Footnotes

  1. 14:28 täckte … hela faraos här   Enligt Josefus och judisk tradition överlevde farao själv. Thutmose III levde till ca 1427 f Kr. Hans mumie finns i dag på Kairomuseet.
  2. 14:29 gick rakt genom havet   Används i 1 Kor 10:1f som en bild av dopet till Kristus.

27 Mose räckte ut sin hand över havet, och vattnet vände på morgonen tillbaka till sitt normala läge. Egypterna flydde rakt mot vattenmassorna, men Herren svepte dem ut i havet. 28 Vattnet återvände och täckte vagnarna och vagnsförarna och av hela faraos armé, vagnar och vagnsförare som förföljt israeliterna genom havet överlevde inte en enda person.

29 Men Israels folk vandrade genom havet på torr mark och vattnet stod som en mur på båda sidor om dem. 30 På så sätt räddade Herren Israel från egypterna den dagen och Israels folk såg egypterna ligga där döda på havsstranden. 31 När Israels folk såg den kraftgärning som Herren gjorde med egypterna, fruktade de Herren och trodde på honom och hans tjänare Mose.

Read full chapter

11 (A) Vem är som du bland gudarna,
        Herre?
    Vem är som du, härlig i helighet,
        värdig fruktan och lovsång,
            du som gör under?

Read full chapter

11 Vem är som du, Herre,
    bland alla gudar?
Vem är så majestätisk och helig?
    Vem är så fruktansvärd i härlighet?
    Vem gör under som du?

Read full chapter

10 (A) Du gjorde tecken och under
        mot farao,
    mot alla hans tjänare
        och mot allt folket i hans land,
    för du visste hur arrogant
        egyptierna behandlade dem.
    Du gjorde dig ett namn,
        som är detsamma än i dag.

Read full chapter

10 Du utförde tecken och under inför farao, inför hans tjänare och folket i hans land, för du visste hur övermodigt egypterna behandlade dem. Du har gjort dig ett namn, som består än idag.

Read full chapter

(A) Ingen bland gudarna
        är som du, Herre,
    inga gärningar är som dina.

Read full chapter

Ingen bland gudarna är lik dig, Herre,
    och inga gärningar är som dina.

Read full chapter