2 Samuelsboken 11:1-18:31

nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)

Davids synd och dess konsekvenser

(11:1—20:26)

Davids synd med Batseba

11 Vid årsskiftet, den tid då kungarna brukade dra ut i fält, sände David ut Joav, sina egna män och hela Israels armé och de förgjorde ammoniterna och belägrade Rabba. David stannade i Jerusalem.

² En kväll när han hade stigit upp från sin bädd, gick han ut på palatsets tak. Därifrån fick han se en vacker kvinna som badade. ³ Han sände bud för att ta reda på vem hon var och fick veta att det var Batseba, dotter till Eliam och hustru till hettiten Uria. ⁴ Då sände David bud efter henne. Hon kom och han låg med henne. Hon höll just på att rena sig från sin orenhet.^[a] Sedan återvände hon hem.

⁵ När hon senare upptäckte att hon var gravid, meddelade hon David detta.

David försöker komma undan

⁶ Då sände David bud till Joav: ”Skicka hem hettiten Uria!” Joav skickade då Uria till David. ⁷ När Uria kom, frågade David hur Joav och armén i övrigt hade det och hur det gick i kriget. ⁸ Sedan sa han till honom att gå hem och tvätta fötterna. Uria lämnade då kungens palats och David sände en gåva till honom. ⁹ Men Uria gick inte hem. Han stannade över natten vid palatsets port och sov tillsammans med kungens tjänare.

¹⁰ När David fick reda på att Uria inte gått hem, frågade han honom: ”Varför gick du inte hem när du hade varit borta så länge?” ¹¹ Uria svarade: ”Arken och Israel och Juda befinner sig i tält. Min herre Joav och min herres män har sitt läger ute på de öppna fälten. Skulle då jag gå hem för att äta och dricka och ligga med min hustru? Nej, så sant du själv lever, jag skulle aldrig göra något sådant!” ¹² David sa till honom: ”Stanna här i dag! I morgon kan du återvända.”

Då stannade Uria i Jerusalem den dagen och dagen därpå. ¹³ David bjöd honom till sitt bord och drack honom full. Men Uria gick inte hem den kvällen heller, utan sov än en gång bland sin herres tjänare.

¹⁴ Nästa morgon skrev David ett brev till Joav som han sände med Uria. ¹⁵ Han skrev: ”Ställ Uria i första ledet, där striden är hetast, och dra er sedan undan från honom, så att han blir träffad och dödad.”

¹⁶ Då gav Joav order till Uria att gå till en plats nära den belägrade staden, där han visste att fiendens bästa män stred. ¹⁷ Stadens män kom och anföll Joav och flera av Davids män stupade. Där dödades också hettiten Uria. ¹⁸ När Joav skickade sin rapport från stridens förlopp till David, ¹⁹ sa han till sin budbärare: ”När du har talat om för kungen vad som hänt i striden, ²⁰ blir kungen kanske vred och frågar: ’Varför gick ni så nära staden? Visste ni inte att de skulle skjuta från muren? ²¹ Vem var det som dödade Avimelek, Jerubbeshets son, vid Teves? En kvinna som kastade en kvarnsten på honom från muren så att han dog!^[b] Varför gick ni så nära muren?’ Då ska du svara: ’Också din tjänare hettiten Uria blev dödad.’ ”

²² Budbäraren kom till Jerusalem och rapporterade till David enligt de order han fått från Joav.

²³ Budbäraren berättade för David: ”Männen var starkare än vi. De gjorde ett utfall mot oss på fältet, men vi jagade dem tillbaka till stadsportarna. ²⁴ Men bågskyttarna på muren sköt på oss, dina tjänare, och några av kungens män dödades. Också din tjänare hettiten Uria är död.”

²⁵ Då svarade David budbäraren: ”Säg till Joav att han inte ska tappa modet! Svärdet dödar den ene såväl som den andre. Kämpa hårdare nästa gång och besegra staden! Säg till honom att vara vid gott mod!”

²⁶ När Urias hustru hörde att hennes man hade dött, höll hon dödsklagan över honom. ²⁷ Men när sorgetiden var över, skickade David efter henne och förde henne till sitt hus. Där blev hon hans hustru och födde honom en son. Men det som David hade gjort var ont i Herrens ögon.

Natan anklagar David

12 Herren sände Natan till David. När han kom dit sa han:

”Två män bodde i samma stad, den ene rik och den andre fattig. ² Den rike ägde många får och stora boskapshjordar. ³ Den fattige ägde inget annat än ett litet lamm som han hade köpt och fött upp. Lammet växte upp hos honom och bland barnen i familjen. Han gav det av sin egen mat och han lät det dricka ur sin egen mugg och det låg i hans famn som om det varit hans egen lilla dotter. ⁴ Nu kom det en gäst till den rike mannens hem, men i stället för att slakta ett djur från sina egna hjordar till middag åt gästen, tog han den fattige mannens lamm och lagade till det.”

⁵ David blev rasande och sa till Natan: ”Så sant Herren lever, den man som gjort något sådant förtjänar döden! ⁶ Dessutom ska han ersätta lammet fyrdubbelt^[c], eftersom han gjorde detta och var så obarmhärtig.”

⁷ Då sa Natan till David: ”Du är den mannen! Herren, Israels Gud, säger: ’Jag smorde dig till kung över Israel och räddade dig undan Saul. ⁸ Jag gav dig din herres kungadöme och hans hustrur i dina armar^[d] och jag gav dig hela Israel och Juda. Om det inte hade varit tillräckligt, så skulle jag ha gett dig ännu mycket mer. ⁹ Varför har du då föraktat Herrens ord och gjort något så ont? Du har mördat Uria med svärd och tagit hans hustru. Du lät ammoniterna döda honom med svärd. ¹⁰ Från och med nu ska ett hotande svärd alltid hänga över din familj. Genom att ta Urias hustru har du visat ditt förakt för mig.’

¹¹ Så säger Herren: ’För den här sakens skull ska jag se till att din egen familj blir din olycka. Ja, jag ska överlämna dina hustrur åt en annan man, en som står dig nära och han kommer att ligga med dem mitt på ljusa dagen. ¹² Det du gjorde i hemlighet, det ska jag låta ske mot dig i dagsljus inför hela Israel.’ ”

¹³ ”Jag har syndat mot Herren”, bekände David. Natan svarade: ”Ja, och Herren förlåter dig. Du behöver inte dö. ¹⁴ Men du har gett Herrens fiender tillfälle att förakta honom och därför kommer ditt barn att dö.”

Davids och Batsebas barn dör

¹⁵ Sedan återvände Natan hem. Och Herren lät barnet som Urias hustru födde åt David bli svårt sjukt. ¹⁶ David bad Gud om att han skulle skona barnet. Han åt ingenting. Han gick hem och om nätterna låg han på bara marken. ¹⁷ De högsta tjänstemännen i palatset försökte få honom att stiga upp från marken och äta tillsammans med dem, men han vägrade. ¹⁸ När sju dagar hade gått dog barnet. Davids tjänare var rädda för att tala om det för honom.

”Han var alldeles utom sig när pojken var sjuk”, sa de. ”Vad ska han nu ta sig till när vi berättar att han har dött?”

¹⁹ Men när David såg att de viskade till varandra, förstod han vad som hänt. ”Har barnet dött?” frågade han. ”Ja, han är död”, svarade de. ²⁰ Då reste sig David från marken, tvättade sig, smorde in sig med olja och bytte kläder. Sedan gick han in i Herrens hus och tillbad. Efter det återvände han till palatset, bad om mat och åt när de serverade åt honom. ²¹ Hans tjänare undrade varför han betedde sig så. De sa till honom: ”Medan barnet fortfarande levde, grät du och vägrade att äta, men nu när barnet har dött, går du upp och börjar äta som vanligt.”

²² David svarade: ”Jag fastade och grät medan barnet levde, för jag tänkte: ’Vem vet, kanske kommer Herren att vara barmhärtig mot mig och låta pojken leva.’ ²³ Men varför ska jag fasta nu när han är död? Kan jag någonsin få honom tillbaka? En dag ska jag gå till honom, men han kommer aldrig tillbaka till mig.”

²⁴ David tröstade Batseba. Han gick in till henne och låg med henne. Och hon födde en son som han kallade Salomo. Herren älskade det barnet ²⁵ och lät hälsa genom profeten Natan att han för Herrens skull skulle kallas Jedidjah, Herrens älskade.

David besegrar ammoniterna

(1 Krön 20:1-3)

²⁶ Joav anföll Rabba i Ammon och intog kungastaden^[e]. ²⁷ Joav skickade detta meddelande till David: ”Jag har anfallit Rabba och intagit vattenstaden. ²⁸ Mönstra nu resten av armén och belägra och inta staden! Annars gör jag det och då får den bära mitt namn.”

²⁹ Då mönstrade David hela sin armé och tågade mot Rabba. Han anföll staden och intog den. ³⁰ David tog kronan från Milkoms^[f] huvud. Den var gjord av guld, prydd med infattade dyrbara stenar och vägde över 30 kilo. Den sattes på Davids huvud. Han tog också en stor mängd krigsbyte från staden. ³¹ Befolkningen där satte han i arbete med sågar, järnhackor och yxor eller med att tillverka tegelsten som han brukade göra med alla ammonitiska städer. Sedan återvände David och armén till Jerusalem.

Oro i familjen

Amnon våldtar Tamar

13 Davids son Absalom hade en vacker syster som hette Tamar. En annan av Davids söner, Amnon, blev förälskad i henne. ² Han plågades så av sin kärlek att han blev sjuk för sin syster Tamars skull. Hon var jungfru och det verkade omöjligt för honom att närma sig henne. ³ Men Amnon hade en mycket listig nära vän som hette Jonadav, son till Davids bror Shima.

⁴ En dag frågade Jonadav Amnon: ”Vad är det med dig? Varför ser du så bedrövlig ut dag efter dag, du som är kungens son?” ”Jag är förälskad i Tamar, min bror Absaloms syster”, avslöjade Amnon.

⁵ Jonadav sa: ”Lägg dig och låtsas att du är sjuk. När din far sedan kommer för att hälsa på dig, ska du be honom skicka efter Tamar, så att hon kan komma och laga mat åt dig medan du ser på, så att du sedan kan äta den ur hennes hand.”

⁶ Amnon gick då och lade sig och låtsades vara sjuk. När kungen kom för att hälsa på honom, bad Amnon att hans syster Tamar skulle få tillåtelse att komma till honom och baka två kakor medan han såg på och att han skulle få äta ur hennes hand. ⁷ David skickade bud hem till Tamar: ”Gå till din bror Amnon och laga till något åt honom!” ⁸ Hon gick då till Amnons hus där han låg till sängs. Hon tog deg och knådade den så att han kunde se. Sedan formade hon bröd åt honom och gräddade det. ⁹ Men när hon lade upp brödet åt honom, vägrade han att äta. ”Alla ska gå ut härifrån”, sa han till tjänarna och de lämnade rummet.

¹⁰ Sedan sa han till Tamar: ”Ta med dig brödet och kom in i sovrummet så att jag kan äta ur din hand!” Då tog Tamar brödet som hon bakat och gick in i sovrummet till sin bror. ¹¹ Men när hon kom fram med brödet, grep han tag i henne och sa: ”Kom och ligg med mig, min syster!”

¹² ”Nej, min bror!” ropade hon. ”Kränk mig inte! Sådant får inte göras i Israel. Gör inte en sådan skamlig gärning! ¹³ Och jag då? Hur skulle jag kunna bli av med denna skam? Man kommer att säga att du är en av de största dårarna i Israel. Nej, tala med kungen i stället, han går säkert med på att vi gifter oss.”

¹⁴ Men Amnon ville inte lyssna och eftersom han var den starkare, övermannade han henne och kränkte henne.

¹⁵ Efteråt greps han av starkt hat mot henne och nu hatade han henne mer än han förut älskat henne. ”Upp med dig! Ge dig iväg härifrån!” sa han till henne.

¹⁶ ”Nej, nej!” sa hon. ”Om du kör ut mig nu, gör du något värre än det brott du just har begått mot mig!”

Men han ville inte lyssna till henne, ¹⁷ utan ropade på sin tjänare och befallde: ”Kasta ut den här kvinnan och lås dörren efter henne!”

¹⁸ Tamar hade på sig en lång och rikt broderad klänning som kungens ogifta döttrar brukade ha. Tjänaren körde alltså då ut henne och reglade dörren. ¹⁹ Hon rev sönder sin klänning, strödde aska på huvudet och hon slog händerna för huvudet och grät högljutt när hon gick sin väg.

Absalom mördar Amnon

²⁰ Hennes bror Absalom kom och frågade henne: ”Har Amnon varit tillsammans med dig, syster? Tig nu om detta! Han är ju din bror, så ta det inte så hårt!”

Men Tamar levde sedan som en övergiven kvinna i sin bror Absaloms hus.

²¹ När kung David hörde vad som hänt, blev han mycket arg, men han tyckte alltför mycket om sin äldste son Amnon för att ta itu med honom på allvar.^{[g] 22} Absalom sa inte ett ord till Amnon, vare sig ont eller gott. Han hatade honom djupt på grund av att han hade kränkt hans syster Tamar.

²³ Två år senare när Absalom klippte sina får vid Baal Hasor nära Efraim, inbjöd han alla sina bröder att komma och fira detta tillsammans med honom. ²⁴ Absalom gick till kungen och sa: ”Mina fårklippare har just kommit. Kungen och hans folk är mycket välkomna till mig, din tjänare.”

²⁵ Kungen svarade: ”Nej, min son, om vi kommer allesammans, så skulle det bli för mycket för dig.” Absalom bad honom igen men inget hjälpte. David sa i stället adjö till sin son och gav honom sin välsignelse.

²⁶ ”Om du inte kan komma själv, kanske du kan skicka min bror Amnon i stället?^[h]” föreslog Absalom. ”Varför just Amnon?” undrade kungen. ²⁷ Men Absalom var ivrig och stod på sig, tills kungen slutligen gav med sig och lät alla sina söner fara dit.

²⁸ Absalom sa till sina män: ”Vänta tills Amnon blir full och döda honom sedan när jag säger till! Var inte rädda! Det är ju jag som ger denna befallning. Visa att ni är modiga!”

²⁹ Tjänarna dödade då Amnon precis som Absalom befallt och alla kungasönerna rusade upp och flydde därifrån på sina mulor.

³⁰ Medan de var på väg tillbaka till Jerusalem, fick David höra att Absalom hade dödat alla kungasönerna; att inte en enda fanns kvar i livet.

³¹ Kungen for då upp, rev sönder sina kläder och kastade sig raklång på marken. Också hans tjänare stod omkring honom med kläderna sönderrivna.

³² Men Jonadav, son till Davids bror Shima, sa: ”Nej, herre, tro inte att alla kungasönerna har dödats! Det är bara Amnon! Absalom har planerat detta ända sedan Amnon kränkte Tamar. ³³ Min herre, tro inte på budskapet att alla kungasönerna är döda. Bara Amnon är död.”

³⁴ Under tiden flydde Absalom därifrån.

Plötsligt fick en av vaktposterna se en massa folk komma västerifrån nerför bergssluttningen. Vaktposten sprang och rapporterade för kungen: ”Jag ser en stora skara människor komma nerför bergssluttningen på vägen från Horonajim.”

³⁵ ”Vad var det jag, din tjänare, sa!” sa Jonadav till kungen. ”Här kommer dina söner!”

³⁶ Innan han slutat tala, kom kungens söner in. De grät och klagade och detsamma gjorde kungen och hans tjänare.

³⁷ Absalom flydde till kung Talmaj^[i], Ammichurs son, kungen i Geshur. Men David sörjde sin son dag och natt. ³⁸ Absalom hade alltså flytt till Geshur och stannade där i tre år. ³⁹ Men David, som med tiden kom över sin sorg efter Amnon, längtade efter en försoning med Absalom^[j].

En kvinna talar för Absaloms sak

14 Joav, Serujas son, förstod hur mycket kungen längtade efter Absalom. ² Han skickade efter en klok kvinna från Tekoa och sa till henne: ”Låtsas att du sörjer. Sätt på dig sorgkläder, låt bli att smörja dig med olja och se ut som om du hade sörjt djupt under en längre tid. ³ Sedan ska du tala till kungen så här.” Och Joav lade orden i hennes mun.

⁴ När kvinnan kom inför kungen, hälsade hon på honom med vördnad genom att falla ner med ansiktet mot marken, och sa: ”Min kung, hjälp mig!” ⁵ ”Vad kan jag göra för dig?” frågade han. ”Jag är änka”, svarade hon. ”När min man dog ⁶ hade jag, din tjänarinna, två söner. Men en dag började de slåss ute på åkern och eftersom det inte fanns någon där som kunde skilja dem åt, blev den ene dödad. ⁷ Nu har släkten rest sig mot mig, din tjänarinna, och kräver att jag ska överlämna min andre son till dem, så att de kan ta livet av honom för att han mördade sin bror.^[k] Då blir de ju samtidigt av med arvingen. De vill släcka den sista gnistan som finns kvar i mig och min makes namn kommer att utplånas från jorden.”

⁸ ”Låt mig ta hand om saken”, svarade kungen. ”Du kan lugnt gå hem igen.” ⁹ ”Min herre och kung”, svarade kvinnan från Tekoa honom. ”Låt skulden vila på mig och min familj. Kungen och hans tron ska vara utan skuld.”

¹⁰ Kungen svarade: ”Om någon säger något till dig, kan du ta med honom till mig, så försäkrar jag att han aldrig kommer att klaga mer!”

¹¹ Då sa kvinnan: ”Lova, o konung, inför Herren, din Gud, att inte blodshämnaren fortsätter dödandet och dödar också min son!” ”Så sant Herren lever”, svarade han,” inte ett hår på din sons huvud ska krökas!”

¹² ”Låt mig, din tjänarinna, då bara få säga en enda sak till min herre och kung!” sa hon. ”Gärna”, sa han. ”Tala ut!”

¹³ ”Varför har du tänkt så mot Guds folk?” frågade hon. ”Du, konung, har ju dömt dig själv när du inte låter din egen utstötte son komma tillbaka.^{[l] 14} Vi måste ju alla dö en gång. Våra liv är som vatten som hälls ut på marken – det kan inte samlas upp igen. Gud vill inte utsläcka liv utan han tänker ut vägar för att den utstötte inte ska förbli utstött från honom för alltid. ¹⁵ Men jag har kommit för att säga detta till min herre och kung, eftersom folket har skrämt mig. Jag sa för mig själv: ’Kanske kungen kan lyssna till mig och göra vad hans tjänarinna önskar. ¹⁶ Kanske vill kungen rädda sin tjänarinna undan den som vill rycka bort både mig och min son från Guds arvedel. ¹⁷ Det är bara min herres och konungs ord som kan ge mig frid’, tänkte jag, ’för min herre och kung är som en Guds ängel och kan skilja mellan gott och ont. Herren, din Gud, ska vara med dig!’ ”

¹⁸ ”Dölj inget för mig”, sa kungen till henne. ”Det är en sak jag vill veta!” ”Vad är det, min herre och kung?” undrade kvinnan. ¹⁹ ”Är Joav inblandad i detta?” frågade kungen. Kvinnan svarade: ”Så sant du lever, min herre och kung, ingen kan komma undan åt något håll när du talar! Ja, Joav skickade hit mig, din tjänarinna, och sa till mig vad jag skulle säga. ²⁰ Han, din tjänare, gjorde det för att kungen skulle se den här saken på ett nytt sätt. Men du, min herre, är lika vis som en Guds ängel och vet allt som händer i landet.”

²¹ Då sa kungen till Joav: ”Jag ska göra som du vill. Gå och hämta tillbaka Absalom!” ²² Joav föll ner inför David med ansiktet mot marken och välsignade honom och sa: ”Nu vet jag att du är välvilligt inställd till mig eftersom du har uppfyllt min önskan!”

²³ Sedan gick Joav till Geshur och hämtade tillbaka Absalom till Jerusalem.

²⁴ Men kungen befallde: ”Låt honom gå till sitt eget hus! Han får inte komma hit till mig!” Därför gick Absalom till sitt eget hus och träffade aldrig kungen.

Absalom ber att få träffa David

²⁵ Det fanns ingen i hela Israel som var så beundrad för sitt utseende som Absalom. Allt på honom var perfekt, från huvudet ända ner till fötterna. ²⁶ När han klippte sitt hår, vilket han gjorde en gång om året för att det blev för tungt, vägde det ungefär två och ett halvt kilo. ²⁷ Han fick tre söner och en dotter. Dottern fick heta Tamar och hon växte upp till en mycket vacker kvinna.

²⁸ När Absalom hade varit i Jerusalem i två år och ännu inte sett kungen, ²⁹ skickade han bud efter Joav för att sända honom till kungen, men Joav ville inte komma. Absalom sände då bud efter honom en gång till, men han vägrade även den gången.

³⁰ Då sa Absalom till sina tjänare: ”Joavs kornåker ligger bredvid min. Gå och sätt eld på den!” Då gjorde tjänarna som Absalom hade sagt^{[m] 31} och snart kom Joav till Absalom och frågade: ”Varför har dina tjänare satt eld på min åker?”

³² Absalom svarade: ”Därför att jag skickade bud efter dig och ville sända dig till kungen för att fråga varför han förde mig tillbaka från Geshur. Jag kunde ju lika gärna ha bott kvar där! Nu vill jag träffa kungen och om han anser mig skyldig till något, så får han avrätta mig!”

³³ Joav gick och berättade för kungen vad Absalom hade sagt och då kallade David på Absalom. När Absalom kom föll han ner med sitt ansikte mot marken inför kungen och David kysste honom.

Absaloms uppror

Absalom konspirerar mot David

15 Så småningom skaffade sig Absalom vagn och hästar och femtio män som skulle springa framför honom. ² Han gick upp tidigt varje morgon och ställde sig vid vägen som ledde till stadsporten. När någon kom som hade en rättssak att framlägga för kungen, kallade Absalom på honom och frågade varifrån han kom och när mannen svarade att han kom från den eller den stammen i Israel, ³ brukade Absalom säga: ”Du har rätt i det här fallet. Men hos kungen finner du ingen som vill lyssna till detta. ⁴ Allt skulle bli bättre om jag fick vara domare i landet! Då kunde den som har en anklagelse mot någon komma till mig och jag skulle skipa rättvisa!”

⁵ När någon kom fram och ville buga sig för Absalom, hjälpte han i stället upp honom och hälsade honom med en kyss. ⁶ Så gjorde Absalom med alla israeliter som sökte kungen i något rättsligt ärende. På så sätt vann han hela folkets hjärta.

⁷ När fyra^[n] år hade gått, sa Absalom till kungen: ”Låt mig få fara till Hebron, så att jag kan infria ett löfte som jag gett Herren! ⁸ När jag var i Geshur i Aram, lovade jag Herren att om han förde mig tillbaka till Jerusalem, skulle jag tillbe honom.”

⁹ Kungen svarade honom: ”Gå i frid!” Och då for Absalom till Hebron. ¹⁰ Men samtidigt sände han i hemlighet bud till samtliga stammar i Israel att så snart de hörde hornsignalen, skulle de ropa: ”Absalom har blivit kung i Hebron!”

¹¹ Absalom hade också med sig 200 män från Jerusalem som han inbjudit, men dessa kände inte till hans avsikter. ¹² Under tiden som han offrade, skickade han även bud efter Achitofel, Davids rådgivare som bodde i Gilo. Sammansvärjningen blev allt starkare och Absaloms anhängare allt fler.

David flyr för Absalom

¹³ En budbärare kom till David och berättade: ”Hela Israel har förenat sig med Absalom i ett uppror mot dig!”

¹⁴ ”Vi måste omedelbart fly för det är vår enda räddning undan Absalom!” sa David till alla sina ämbetsmän i Jerusalem. ”Skynda er, annars hinner han hit och förgör oss och slår staden med svärd!” ¹⁵ ”Vi, dina tjänare, står på din sida”, svarade de. ”Gör det som du tycker är bäst!”

¹⁶ Kungen och hans familj gav sig genast iväg. De enda som han lämnade kvar var tio bihustrur som skulle sköta om palatset. ¹⁷ Så drog alltså kungen ut med sitt folk. Men de stannade vid ett hus en bit därifrån. ¹⁸ Alla hans tjänare gick förbi honom, liksom keretéerna och peletéerna och de 600 som hade kommit med honom från Gat.^[o]

¹⁹ Kungen sa till Ittaj från Gat: ”Varför går du med oss? Gå tillbaka och håll dig till kungen! Du är ju främling och har lämnat ditt eget land. ²⁰ Det var inte länge sedan du kom hit, varför skulle jag tvinga dig att redan nu vandra bort med oss, när jag inte ens vet vart vi ska ta vägen? Gå tillbaka och ta med dig dina landsmän. Må nåd och trofasthet vara med dig!”

²¹ Ittaj svarade: ”Så sant Herren lever och du själv, min herre och konung, lever, jag tänker gå med dig vart du än går och vad som än händer, om det så gäller liv eller död!” ²² Då svarade David: ”Gott! Följ med oss då!” Och Ittaj och hans män och alla deras familjemedlemmar fortsatte att stå på Davids sida.

²³ Folket sörjde och klagade överallt där kungen och hans följe drog förbi. Kungen tog vägen genom Kidrondalen och allt folket vandrade ut mot öknen. ²⁴ Med i tåget var också Sadok och leviterna som bar på Guds förbundsark. De satte ner den vid sidan av vägen och Evjatar offrade^[p] tills alla hade kommit ut ur staden. ²⁵ Men kungen befallde Sadok att bära tillbaka arken till staden. Han sa: ”Om Herren ser välvilligt på mig kommer han att föra mig tillbaka, så att jag får se hans boning igen. ²⁶ Men om han förkastar mig, får han göra det han tycker blir bäst.”

²⁷ Kungen sa till prästen Sadok: ”Du är ju en profet. Gå lugnt tillbaka till staden och ta med dig din son Achimaas och Evjatars son Jonatan! Ta med era båda söner! ²⁸ Jag tänker stanna vid Jordans vadställe i öknen och vänta tills jag får ett meddelande från dig.”

²⁹ Sadok och Evjatar bar då tillbaka Guds ark till Jerusalem och stannade där.

³⁰ David gick nu upp på vägen som ledde till Olivberget och han grät medan han gick. Han hade täckt huvudet och gick barfota. Folket som var med honom hade också täckt sina huvuden och de grät medan de gick. ³¹ Och när någon berättade för honom att hans rådgivare Achitofel stod på Absaloms sida, bad David: ”Herre, låt Achitofel ge dåraktiga råd!”

³² När de nådde toppen av Olivberget där man brukade tillbe Herren, väntade arkiten Hushaj på honom med sönderrivna kläder och jord på huvudet.

³³ David sa till honom: ”Om du följer med mig, kommer du bara att bli en börda för mig. ³⁴ Återvänd till staden och säg till Absalom: ’Jag är villig att bli din tjänare! Förut tjänade jag din far, men nu vill jag tjäna dig, min herre och kung!’ Då kan du hjälpa mig genom att motarbeta Achitofels råd. ³⁵ Prästerna Sadok och Evjatar är ju där i din närhet. Berätta för dem vad du hör i kungens palats! ³⁶ De har sina två söner, Sadoks son Achimaas och Evjatars son Jonatan hos sig. Sänd dem till mig för att berätta vad som händer!”

³⁷ Davids vän Hushaj återvände då till Jerusalem och kom dit samtidigt som Absalom anlände.

Siva förenar sig med David

16 David hade just hunnit bortom bergskrönet, när han mötte Mefivoshets tjänare Siva^[q] som väntade på honom. Siva hade med sig ett antal åsnor lastade med 200 brödkakor, 100 russinkakor, 100 fruktkakor och en skinnsäck med vin.

² Kungen frågade: ”Varför har du med dig allt detta?” Siva svarade: ”Åsnorna är för kungens familj att rida på, brödet och fruktkakorna ska männen ha som proviant och vinet är till för dem som blir utmattade under ökenvandringen.” ³ ”Men var är din herres sonson?” frågade kungen. ”Han stannade i Jerusalem,” svarade Siva. ”Han tänkte att israeliterna nu skulle ge honom tillbaka hans fars rike.”

⁴ Då sa kungen: ”Från och med nu är allt Mefivoshet äger ditt!” ”Jag bugar mig ner till jorden”, svarade Siva. ”Låt mig alltid få möta din välvilja, min herre och kung!”

Shimi förbannar David

⁵ När kung David nått fram till Bachurim, kom en man ut från byn och förbannade dem. Han hette Shimi, Geras son, och var släkt med Saul. ⁶ Han kastade sten på kungen och hans närmaste män, trots att de på alla sidor var omgivna av soldater och livvakter.

⁷ ”Ge dig iväg härifrån, din mördare och skurk!” ropade han till David med sina förbannelser. ⁸ ”Herren ska hämnas på dig för att du utgöt kung Sauls och hans familjs blod! Du stal hans tron och nu har Herren gett den till din son Absalom. Dina blodsdåd har dragit olycka över dig själv!”

⁹ ”Varför ska en död hund som han få förbanna dig, min herre?” frågade Avishaj, Serujas son. ”Ska jag hugga huvudet av honom?” ¹⁰ ”Nej”, sa kungen. ”Lägg er inte i det här, ni Serujas söner! Om Herren har sagt till honom att förbanna mig, vem kan då fråga varför han gör det?” ¹¹ Och David sa till Avishaj och sina män: ”Om min egen son som är mitt eget kött och blod försöker döda mig, varför skulle inte en benjaminit göra det? Lämna honom i fred och låt honom förbanna, för Herren har säkert sagt till honom att göra detta! ¹² Kanske kommer Herren att ta hand om mig i min nöd och då vänder han den här förbannelsen till något gott i stället.”

¹³ David och hans män fortsatte framåt medan Shimi höll jämna steg med dem längs berget. Hela tiden förbannade han David och kastade sten och jord på honom.

¹⁴ När kungen och hans sällskap nådde sitt mål, var de mycket trötta^[r] och stannade för att vila.

Absalom griper makten

¹⁵ Under tiden hade Absalom och israeliterna kommit till Jerusalem tillsammans med Achitofel. ¹⁶ När Davids vän, arkiten Hushaj, kom till Absalom utropade han till kungen: ”Leve kungen! Leve kungen!”

¹⁷ ”Är det så här du behandlar din vän David?” frågade Absalom honom. ”Varför är du inte tillsammans med honom?”

¹⁸ ”Därför att jag vill vara hos och arbeta för den man som är utvald av Herren och av Israels folk”, svarade Hushaj. ¹⁹ ”Och vem skulle jag arbeta för om inte för sonen? Jag tjänade din far och nu vill jag tjäna dig!”

²⁰ Absalom frågade sedan Achitofel: ”Vad ska vi göra härnäst?” ²¹ Achitofel sa till honom: ”Gå och ligg med din fars bihustrur som han har lämnat kvar att sköta palatset. Låt hela Israel se hur förhatlig du är för din far. Det kommer att stärka modet hos dem som står på din sida.”^[s]

²² Då satte man upp ett tält på palatsets tak och Absalom gick dit och låg med sin fars bihustrur inför hela Israel. ²³ Achitofels råd ansågs på den tiden lika värdefulla som de råd man fått direkt från Gud. Både Absalom och David värderade alla Achitofels råd så högt.

Absalom får dåliga råd

17 Achitofel sa till Absalom: ”Låt mig få välja ut 12 000 man och ge mig iväg redan i kväll för att förfölja David! ² Jag vill anfalla honom medan han är trött och svag. Jag ska skrämma honom och han och hans trupper ska fly. Men jag tänker bara döda kungen. ³ Folket som är med honom ska jag föra tillbaka till dig. Om den man du söker efter dödas, kommer de andra att återvända i frid.”

⁴ Absalom och alla Israels äldste godkände planen, ⁵ men Absalom sa: ”Kalla hit också arkiten Hushaj så vi får höra vad han tycker om detta!”

⁶ När Hushaj kom dit, berättade Absalom för honom vad Achitofel hade sagt. ”Vad är din åsikt?” frågade Absalom. ”Ska vi följa Achitofels råd? Om du inte håller med, så säg det!” ⁷ Hushaj svarade: ”Den här gången har Achitofel inte gett något bra råd. ⁸ Du känner din far och hans män. De är väldiga krigare och kommer att slåss lika vildsint som en björnhona man tagit ungarna från. Din far är en mycket erfaren soldat och han tillbringar knappast natten bland trupperna. ⁹ Han har nog redan gömt sig i en grotta eller någon annanstans. Om han anfaller först och några av dina män stupar, kommer ryktet att gå att det är ute med dig. ¹⁰ Då kommer även de kämpar som är modiga som lejon att drabbas av fruktan, för hela Israel vet vilken mäktig man din far är och hur modiga de män är som följer honom.

¹¹ Mitt råd är att du mobiliserar hela Israels armé och hämtar hit folk ända från Dan till Beer Sheva,^[t] så att du får en stor här, talrik som havets sand, och att du själv går med dem. ¹² När vi sedan finner David, ska vi falla över honom som daggen faller på marken och se till att varken han eller någon av hans män överlever. ¹³ Om David skulle fly till en stad, ska israeliterna slå ett rep runt staden och släpa ner den till närmaste dal, så att inte en enda sten blir kvar.”

¹⁴ Då sa Absalom och alla Israels män: ”Arkiten Hushajs råd är bättre än Achitofels!” Herren hade nämligen bestämt att Achitofels goda råd skulle omintetgöras och att olycka skulle drabba Absalom. ¹⁵ Hushaj rapporterade sedan till prästerna Sadok och Evjatar vad Achitofel hade sagt till Absalom och Israels äldste och vad han själv hade föreslagit.

¹⁶ ”Skynda er!” sa han till dem. ”Leta rätt på David och uppmana honom att inte övernatta vid Jordanflodens vadställe! Han måste genast gå över floden och in i öknen, annars kommer både han och hans armé att utplånas.”

¹⁷ Jonatan och Achimaas hade stannat vid Rogelkällan, för de ville inte att någon skulle se dem gå in i staden. En tjänsteflicka skulle komma till dem med meddelanden, som de i sin tur skulle föra vidare till kung David. ¹⁸ Men en pojke fick syn på dem och berättade det för Absalom. Jonatan och Achimaas flydde då till Bachurim där det fanns en man som hade en brunn på sin gård. I den klättrade de ner. ¹⁹ Mannens hustru lade ett tygstycke över brunnen och strödde ut säd över tyget, så att ingen kunde märka något.

²⁰ När Absaloms män kom till kvinnan och frågade var Achimaas och Jonatan var, sa hon att de hade gått över bäcken. De fortsatte då att söka efter dem men utan framgång och återvände sedan till Jerusalem. ²¹ När de hade gått, kravlade sig Achimaas och Jonatan upp ur brunnen och skyndade sig till David. ”Det är bråttom!” sa de till honom. ”Gå över Jordanfloden i kväll!” Och de berättade för David om Achitofels råd.

²² David och allt folket som var med honom tog sig då över floden under natten och före gryningen var de alla över på andra sidan.

²³ När Achitofel såg att man inte följde hans råd, sadlade han sin åsna och for hem till staden där han bodde. När han hade ordnat för sin familj, hängde han sig. Man begravde honom sedan i hans fars grav.

²⁴ David hade just kommit fram till Machanajim, när Absalom tillsammans med hela Israels armé tågade över Jordanfloden. ²⁵ Som efterträdare till Joav hade Absalom utnämnt Amasa till överbefälhavare över hären. Amasa var son till en israelit^[u] vid namn Jitra som hade fått honom med Avigajil, Nachashs dotter och syster till Joavs mor Seruja. ²⁶ Absalom slog nu läger med Israels armé i Gilead.

²⁷ När David kom till Machanajim, möttes han av Shovi, ammoniten Nachashs son från ammoniternas Rabba, och av Makir, son till Ammiel från Lo Devar och av Barsillaj, en gileadit från Rogelim. ²⁸ De hade fört dit sängar, lerkärl och skålar, vete och kornmjöl, rostad säd, bönor, linser, ²⁹ honung, tjockmjölk, får och ost till mat åt David och hans folk. De sa: ”Ni måste vara mycket hungriga, törstiga och trötta i öknen.”

Joav dödar Absalom

18 David mönstrade nu sina trupper och utsåg befälhavare. Somliga satte han över tusen, andra över hundra man. ² Sedan delade han armén i tre delar. Joav sattes över en tredjedel av styrkan, hans bror Avishaj, Serujas son, över en tredjedel och gatiten Ittaj över en tredjedel. Kungen sa att han också själv skulle dra ut med dem.

³ ”Nej, det får du inte göra”, sa de. ”Om vi flyr är det ingen som bryr sig om det och om hälften av oss skulle falla, spelar det mindre roll. Du är värd mer än tio tusen av oss andra! Därför är det bättre att du stannar här i staden och kan hjälpa oss härifrån.”

⁴ ”Jag gör det ni tycker är bäst”, svarade kungen. När sedan trupperna drog ut i enheter om hundra och tusen man, stod han vid porten.

⁵ Kungen befallde Joav, Avishaj och Ittaj: ”Handskas varsamt med min son Absalom!” Och alla uppfattade tydligt kungens uppmaning till befälhavarna.

⁶ Så drog armén ut i fält för att möta israeliterna och striden stod i Efraimskogen. ⁷ De israelitiska trupperna slogs av Davids män och led stora förluster: 20 000 man miste livet den dagen. ⁸ Striden bredde ut sig över hela området och skogen krävde fler liv än svärdet.

⁹ Mitt under striden kom Absalom i vägen för några av Davids män. När han flydde på sin mula, sprang den under de tjocka grenarna på en stor terebint, så att hans hår och huvud fastnade i grenarna. Där blev han hängande kvar i luften, medan mulan som han ridit på fortsatte springa. ¹⁰ En av Davids män fick se detta och berättade för Joav att han sett Absalom hängande i en terebint.

¹¹ ”Vad menar du? Du såg honom hänga där och slog honom inte till marken?” sa Joav. ”Om du dödat honom, skulle jag ha gett dig tio siklar^[v] silver och ett bälte”, fortsatte han.

¹² ”Jag skulle inte ha gjort det ens för tusen siklar^[w]”, svarade mannen. ”Vi hörde alla hur kungen sa till dig och Avishaj och Ittaj: ’Var rädda om min son Absalom!’ ¹³ Om jag skulle svika kungen, skulle du helt säkert överge mig sedan, eftersom kungen ändå får reda på allt.”

¹⁴ ”Nu räcker det! Jag har inte tid med ditt struntprat”, sa Joav. Han tog tre spjut, gick till terebinten och stötte dem i Absaloms bröst medan han fortfarande levde. ¹⁵ Tio av hans vapendragare omringade sedan Absalom och gav honom dödsstöten. ¹⁶ Joav lät nu hornen ljuda och man slutade att förfölja Israels armé, då Joav gjorde halt. ¹⁷ Absaloms kropp slängde de i en stor grop i skogen och man kastade upp ett stort stenröse över den. Samtidigt flydde männen i Israels armé och återvände till sina hem.

¹⁸ Absalom hade medan han levde byggt ett monument åt sig själv i Kungadalen. Han tänkte nämligen: ”Jag har inga söner som kan föra mitt namn vidare.^[x]” Han kallade det Absaloms monument och så heter det än i dag.

David sörjer sin son Absalom

¹⁹ Achimaas, Sadoks son, sa: ”Låt mig få springa och meddela kung David de goda nyheterna att Herren har räddat honom från hans fiender!” ²⁰ ”Nej”, sa Joav till honom. ”I dag kan du inte vara någon glädjebudbärare. Du kan få bli min budbärare en annan gång, men inte nu när kungens son är död.”

²¹ Sedan sa Joav till en nubier: ”Gå och berätta för kungen vad du har sett!” Mannen bugade sig då för Joav och skyndade iväg.

²² Men Achimaas, Sadoks son, sa åter till Joav: ”Vad som än händer vill jag också springa efter nubiern!”

”Nej, det behöver du inte, min vän”, svarade Joav. ”Vi har inga fler nyheter att förmedla och särskilt inga som budbäraren kommer att belönas för.” ²³ ”Nej, men jag vill springa ändå, vad som än händer”, upprepade Achimaas.

Slutligen sa Joav: ”Ja, ja, ge dig iväg!” Achimaas tog då en väg över Jordanslätten och kom fram före nubiern.

²⁴ David satt vid stadsporten, när vaktposten som gått upp till sin utkiksplats uppe på murens krön, fick se en ensam man komma springande. ²⁵ Han ropade ner till David och meddelade honom detta och kungen sa: ”Om han är ensam, måste han ha goda nyheter!”

När han kom närmare, ²⁶ såg vakten en annan man komma springande emot dem och han ropade ner till portvakten: ”Här kommer ytterligare en!” Kungen sa: ”Han har säkert också goda nyheter!”

²⁷ ”Jag tycker jag känner igen den förste. Han springer som Sadoks son Achimaas”, ropade vakten. ”Han är en god man och kommer säkert med goda nyheter”, svarade kungen.

²⁸ Då ropade Achimaas till kungen: ”Allt är väl!” Sedan bugade han sig och föll med ansiktet mot marken och sa: ”Lovad vare Herren, din Gud, som har förgjort dem som vågade resa sig mot dig!”

²⁹ ”Vad hände med min son Absalom?” frågade kungen. ”Är allt väl med honom?”

”När Joav bad en av sina tjänare och mig, din tjänare, springa hit, rådde det en stor förvirring, men jag vet inte vad som hände”, svarade Achimaas.

³⁰ ”Vänta här”, sa kungen till honom, och Achimaas steg då åt sidan.

³¹ Sedan kom nubiern fram och sa: ”Jag har goda nyheter åt min herre och kung! I dag har Herren räddat dig från alla dem som gjorde uppror mot dig!”