lever en kort tid
        och mättas av oro.
^2 (A) Som ett blomster växer hon upp
        och vissnar,
    som en skugga flyr hon
        och kan inte bestå.
³ Mot en sådan öppnar du ditt öga,
    mig drar du till doms inför dig.
^4 (B) Kan en ren komma från en oren?
    Nej, inte en enda!
^5 (C) Om människans dagar är bestämda
    och hennes månaders antal
        är fastställt av dig,
    om du har satt en gräns
        som hon inte kan överskrida,
^6 (D) vänd då din blick ifrån henne
        och ge henne ro,
    låt henne få glädje av sin dag
        som en daglönare.

⁷ För ett träd finns det hopp,
    huggs det ner kan det gro igen
        och nya skott ska inte saknas.
⁸ Även om dess rötter åldras i jorden
    och stubben dör i mullen,
⁹ ska det grönska vid doften av vatten
    och skjuta skott som ett ungt träd.
¹⁰ Men när en man dör ligger han där.
    När en människa ger upp andan,
        var är hon då?
^11 (E) Som vattnet försvinner ur sjön
    och en flod sinar och torkar ut,
¹² så lägger sig människan
        och står inte upp igen.
    Först när inte himlen finns mer
        vaknar hon och reser sig
            från sin sömn.

¹³ Tänk om du ville
    gömma mig i dödsriket,
        dölja mig tills din vrede upphör,
    sätta en bestämd tid för mig
        och tänka på mig!
^14 (F) Kan en människa som en gång dött
        få liv igen?
    Då skulle jag hålla ut
        i min mödas tid
    tills min avlösning kommer.
¹⁵ Du skulle ropa på mig,
        och jag skulle svara dig,
    du skulle längta efter
        dina händers verk.
¹⁶ Fastän du nu räknar mina steg
    skulle du inte ge akt på min synd.
^17 (G) Min synd skulle ligga i en förseglad pung,
    och du skulle täcka över min skuld.

¹⁸ Men som berget faller
        och vittrar bort,
    som klippan flyttas från sin plats,
^19 (H) som vatten nöter sönder stenar,
    som dess flöden sköljer bort myllan,
        så gör du människans hopp
            om intet.
²⁰ Du besegrar henne för alltid
        och hon går bort,
    du förändrar hennes ansikte
        och sänder i väg henne.
^21 (I) Om hennes barn kommer till ära
        vet hon det inte,
    om de blir ringa
        ser hon det inte.
²² Hennes kropp känner bara
        sin egen plåga,
    hennes själ bara sin egen sorg.

^13 (A) Hör min bön, Herre,
        lyssna till mitt rop!
    Var inte tyst inför mina tårar,
        för jag är en främling hos dig,
            en gäst som alla mina fäder.

⁷ Vi går under genom din vrede,
    förskräckta av din glöd.
^8 (C) Du ställer våra synder inför dig,
    våra hemligheter
        i ditt ansiktes ljus.
^9 (D) Alla våra dagar försvinner
        genom din vrede,
    vi slutar våra år som en suck.
^10 (E) Vårt liv varar sjuttio år,
        eller åttio om krafterna räcker.
    När det är som bäst
        är det möda och bekymmer.
    Snart är det slut och vi flyger bort.

^11 (F) Vem känner din vredes kraft
        och din harm
    så att han fruktar dig?
^12 (G) Lär oss att våra dagar är räknade,
    så att vi får visa hjärtan.

^13 (H) Kom tillbaka, Herre!
        Hur länge dröjer du?
    Förbarma dig över dina tjänare!
¹⁴ Mätta oss med din nåd
        när morgonen gryr,
    så att vi får jubla och glädjas
        i alla våra dagar.
¹⁵ Gläd oss lika många dagar
        som du plågat oss,
    lika många år
        som vi sett det onda.
¹⁶ Låt din gärning bli synlig
        för dina tjänare
    och din härlighet över deras barn,
¹⁷ och låt Herren vår Guds ljuvlighet
        vila över oss.
    Ge oss framgång
        med våra händers verk,
    ja, ge framgång
        åt våra händers verk.