Debora

När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. (A) Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor,[a] och hans befälhavare var Sisera som bodde i Haroshet-Haggojim. Israels barn ropade till Herren, för Jabin hade niohundra järnbeslagna stridsvagnar och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år.

Debora,[b] en profetissa, hustru till Lappidot, var domare i Israel vid den tiden. Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom upp till henne för att hon skulle skipa rätt. (B) Hon sände bud och kallade till sig Barak,[c] Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Dra upp på berget Tabor och ta med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar? För jag ska dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och folk till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand.” Barak sade till henne: ”Om du går med mig så går jag, men går du inte med mig så går inte heller jag.” Då svarade hon: ”Ja, jag ska gå med dig, men då ska äran inte bli din på den väg du går, utan Herren ska sälja Sisera i en kvinnas hand.” Så reste sig Debora och gick med Barak till Kedesh. 10 Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom.

11 (C) Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svåger Hobab,[d] och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh.

12 När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor, 13 samlade han alla sina stridsvagnar, niohundra järnbeslagna vagnar, och dessutom allt folk han hade från Haroshet-Haggojim till floden Kishon. 14 Men Debora sade till Barak: ”Bryt upp! Detta är dagen då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig.” Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom. 15 (D) Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. 16 Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan.

Jael dödar Sisera

17 Men Sisera hade flytt till fots till det tält som tillhörde Jael, hustru till keniten Heber, eftersom det rådde vänskap mellan kung Jabin i Hasor och keniten Hebers hus. 18 Jael kom Sisera till mötes och sade till honom: ”Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd.” Då gick han in till henne i tältet, och hon lade ett täcke över honom. 19 Han sade till henne: ”Ge mig lite vatten att dricka, för jag är törstig”. Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen. 20 Han sade till henne: ”Ställ dig vid ingången till tältet. Och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej.” 21 Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog.

22 Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: ”Kom, så ska jag visa dig mannen du söker.” Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen.

23 Så kuvade Gud den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn. 24 Och israeliternas hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, tills de helt gjorde slut på honom.

Read full chapter

Footnotes

  1. 4:2 Hasor   Den mäktigaste staden i dåtidens Kanaan (Jos 11:10), ca 1,5 mil norr om Galileiska sjön.
  2. 4:4f Debora   Betyder ”bi”. Hennes palm låg ca 1-2 mil norr om Jerusalem. Domare på 1200-talet f Kr.
  3. 4:6 Barak   Betyder ”blixt”. Nämns i Hebr 11:32 som en av trons hjältar.
  4. 4:11 svåger Hobab   Annan översättning: ”svärfar Hobab” (men jfr 4 Mos 10:29).

Debora och Barak

Efter Ehuds död gjorde Israels folk på nytt det som var ont i Herrens ögon och därför lät Herren dem hamna i kung Javins händer som regerade i Hasor i Kanaan. Högste befälhavare för hans här var Sisera som bodde i Haroshet Haggojim. Sisera hade 900 stridsvagnar av järn och han gjorde livet outhärdligt för Israel i tjugo år. Israeliterna ropade då till Herren.

Israels domare vid det tillfället var Debora, Lappidots hustru, en profetissa. Hon brukade sitta vid Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims berglandskap. Dit kom israeliterna för att få hjälp att lösa sina tvister. En dag kallade hon till sig Avinoams son Barak från Kedesh i Naftali och sa till honom: ”Herren, Israels Gud, befaller dig att mobilisera 10 000 man från Naftalis och Sebulons stammar. Ni ska bege er till berget Tabor. Jag ska dra Javins här med alla dess stridsvagnar under Siseras befäl mot dig till Kishonbäcken, där du ska besegra dem.”

”Jag ska göra det men bara om du följer med, utan dig går jag inte”, sa Barak till henne.

”Det ska jag göra”, svarade hon. ”Jag ska gå med dig, men du kommer inte att få någon ära av ditt sätt att agera. Herren ska ge Sisera i en kvinnas hand.” Debora följde då med Barak till Kedesh.

10 Barak kallade samman Sebulons och Naftalis stammar till Kedesh och 10 000 man anslöt sig till honom. Debora följde med honom. 11 Keniten Hever hade skilt sig från de övriga keniterna, ättlingar till Moses svärfar Hovav, och slagit upp sina tält ända framme vid den stora eken i Besaanannim vid Kedesh.

12 När Sisera fick höra att Barak, Avinoams son, och hans män hade gått upp till berget Tabor, 13 samlade han de 900 järnbeslagna stridsvagnarna och alla sina män och marscherade från Haroshet Haggojim till Kishonbäcken. 14 ”Gå”, sa Debora till Barak. ”Herren går före dig och han har redan gett Sisera i din hand!”

När Barak och hans 10 000 män kom nerför Tabors sluttningar, 15 lät Herren Sisera och hans män med stridsvagnar drabbas av en förvirring, så att han flydde från sin stridsvagn och sprang till fots. 16 Barak och hans män förföljde armén och vagnarna ända till Haroshet Haggojim. Hela fiendehären föll för svärd och inte en enda av Siseras soldater överlevde.

17 Under tiden flydde Sisera till fots till Jaels, keniten Hevers hustrus, tält. Det fanns nämligen ett vänskapsfördrag mellan kung Javin i Hasor och dem som tillhörde Hevers familj.

18 Jael gick ut för att möta Sisera och sa till honom: ”Kom in här, min herre, i mitt tält! Var inte rädd!” Sisera gick in i tältet och hon bredde en filt över honom. 19 ”Kan jag få lite vatten? Jag är törstig”, bad Sisera. Men hon gav honom mjölk ur en lägel och gömde honom sedan igen under filten. 20 ”Ställ dig i tältöppningen”, sa han till henne. ”Om någon kommer förbi och frågar om det är någon här, så säg nej.”

21 Strax därefter tog Jael, Hevers hustru, en vass tältplugg och en hammare och smög sig fram till Sisera medan han låg och sov helt utmattad. Hon drev pluggen genom hans tinning så hårt att den gick rakt igenom och ner i marken. Så dog Sisera.

22 När Barak kom för att leta efter Sisera, gick Jael ut för att möta honom. ”Kom, så ska jag visa dig den man du letar efter!” Han följde då med henne in i tältet och fann där Sisera liggande död med tältpluggen genom tinningen. 23 Den dagen lät alltså Gud Israel besegra den kanaaneiske kungen Javin 24 och från den stunden blev Israel starkare och starkare tills de förgjorde honom för gott.

Read full chapter

Gideon

Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år. Midjaniternas hand pressade Israel så starkt att Israels barn på grund av midjaniterna gjorde sig hålor uppe i bergen, och grottor och bergfästen. (A) Närhelst israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem. De belägrade dem, överföll dem och fördärvade landets gröda ända till Gaza. De lämnade inget kvar att leva av i Israel, varken får, oxar eller åsnor, för de drog dit upp med sin boskap och sina tält, talrika som gräshoppor. Oräkneliga var de med sina kameler, och de kom in i landet för att fördärva det. Så blev Israel utarmat genom midjaniterna, och Israels barn ropade till Herren.

När Israels barn ropade till Herren för midjaniternas skull, sände Herren en profet till Israels barn som sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset. Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag drev bort dem framför er och gav er deras land. 10 (B) Och jag sade till er: Jag är Herren er Gud. Ni ska inte frukta de gudar som dyrkas av amoreerna i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte till min röst.”

11 Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra som tillhörde abiesriten Joash. Dennes son Gideon[a] höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. 12 För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: ”Herren är med dig, du tappre stridsman!”

13 (C) Gideon svarade honom: ”O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Och var är alla hans under som våra fäder har berättat om och sagt: ’Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?’ Nu har Herren övergett oss och gett oss i midjaniternas hand.” 14 (D) Då vände Herren sig till honom och sade: ”Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig.” 15 Han svarade honom: ”O Herre, hur ska jag kunna rädda Israel? Min ätt är den mest obetydliga i Manasse och jag är den yngste[b] i min fars hus.” 16 (E) Herren sade till honom: ”Jag är med dig, och du ska slå midjaniterna som en enda man.” 17 Gideon svarade honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så ge mig ett tecken att det är du som talar med mig. 18 Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig.” Han sade: ”Jag stannar tills du kommer tillbaka.”

19 Och Gideon gick in och tillagade en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl[c]. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. 20 Då sade Guds ängel till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det.” Han gjorde så. 21 (F) Herrens ängel räckte ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog det upp eld ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens ängel försvann ur hans åsyn.

22 (G) När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: ”Ve mig, Herre Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” 23 Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö.” 24 Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det Herren är frid. Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra.

25 (H) Den natten sade Herren till honom: ”Ta din fars tjur och den andra sjuåriga tjuren[d]. Riv ner din fars baalsaltare och hugg sönder Asherapålen som står intill det. 26 Bygg ett altare åt Herren din Gud överst på denna klippa på rätt sätt. Ta sedan den andra tjuren och offra den som brännoffer på resterna av Asherapålen som du hugger sönder.” 27 Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för stadens män gjorde han det inte på dagen utan på natten.

28 När stadens män steg upp tidigt nästa morgon, se, då låg Baals altare nedrivet, Asherapålen intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret.

29 Då sade de till varandra: ”Vem har gjort detta?” När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joashs son, hade gjort det. 30 Då sade männen i staden till Joash: ”För ut din son. Han måste dö, för han har rivit ner Baals altare och huggit sönder Asherapålen som stod intill det.”

31 (I) Men Joash svarade alla som stod omkring honom: ”Ska ni driva Baals sak? Ska ni rädda honom? Den som driver hans sak ska dödas före nästa morgon. Om Baal är Gud så kan han försvara sig själv när någon river hans altare.” 32 (J) Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: ”Baal får driva sin sak[e] mot honom när han rivit Baals altare.”

33 Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal. 34 (K) Men Herrens Ande kom över Gideon. Han blåste i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. 35 Han sände ut budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Asher, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem.

Tecknet med ullen

36 Och Gideon sade till Gud: ”Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, som du har lovat, 37 se då här. Jag lägger ut den här nyklippta ullen på tröskplatsen. Om det kommer dagg bara på ullen medan marken förblir torr, då vet jag att du tänker rädda Israel genom min hand, som du har lovat.” 38 Och det blev så. När han tidigt nästa morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att det fyllde en skål med vatten.

39 (L) Men Gideon sade till Gud: ”Låt inte din vrede brinna mot mig om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att bara ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken.” 40 Gud gjorde så den natten. Bara ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken.

Read full chapter

Footnotes

  1. 6:11 Gideon   Betyder ”huggare” (jfr vers 28). Domare på 1100-talet f Kr. Nämns i Hebr 11:32 som en av trons hjältar.
  2. 6:15 mest obetydliga ... yngste   Hinder för att lyckas samla folket under sitt ledarskap.
  3. 6:19 en efa mjöl   Ca 22 liter.
  4. 6:25 din fars tjur och den andra sjuåriga tjuren   Annan översättning: ”din fars andra tjur, den sjuåriga tjuren” (alltså endast en tjur).
  5. 6:32 Baal får driva sin sak   Hebr. jaréb Báal.

Gideon och hans familj

Israeliterna gjorde det som var ont i Herrens ögon och han lät dem komma under Midjans välde i sju år. Midjaniterna förtryckte dem, så att israeliterna tog sin tillflykt till grottor och hålor i bergen. Varje gång israeliterna hade sått, kom plundrare från Midjan, Amalek och andra folk från öst och angrep dem. De slog läger på fälten och förstörde skörden. Ända ner till Gaza blev landet skövlat. De lämnade inte någonting kvar att äta och inte heller får, oxar och åsnor. De kom med sina hjordar och tält, talrika som gräshoppor i svärmar. De kom med sina kameler, alltför många för att kunna räknas, och de stannade ända tills de hade förstört allt som fanns i landet. Midjaniternas plundringar gjorde Israel fattigt och de ropade till Herren. När israeliterna ropade till Herren för midjaniternas skull, sände han en profet till dem som sa: ”Så säger Herren, Israels Gud: ’Jag förde er ut från Egyptens slaveri och räddade er från egypterna och från alla som behandlade er illa. Jag fördrev era fiender och gav er det här landet. 10 Jag talade om för er att jag är Herren, er Gud, och att ni inte fick tillbe de gudar som dyrkas av amoréerna i vars land ni bor, men ni lyssnade inte till mig.’ ”

11 Men en dag kom Herrens ängel och satte sig under terebinten vid Ofra på den mark som tillhörde aviesriten Joash. Där höll Joashs son Gideon på att tröska vete i vinpressen som gav honom skydd för midjaniterna.

12 Herrens ängel visade sig då för honom och sa: ”Du tappre soldat, Herren är med dig!”

13 ”Herre, om Herren verkligen är med oss, varför har då allt det här hänt?” svarade Gideon. ”Och hur är det då med alla under som våra förfäder har talat med oss om, som när Gud förde ut dem ur Egypten? Nej, nu har Herren alldeles lämnat oss och han låter midjaniterna göra slut på oss!”

14 Då vände sig Herren till honom och sa: ”Jag ska göra dig stark! Gå och rädda Israel undan midjaniternas våld! Det är jag som sänder dig!” 15 ”Men Herre, hur ska jag kunna rädda Israel?” svarade Gideon. ”Min släkt är den oansenligaste i hela Manasses stam och jag själv är den i familjen man sist skulle tänka på för ett sådant uppdrag!” 16 ”Men jag ska vara med dig!” svarade Herren. ”Du kommer att besegra midjaniterna som om de vore en enda man.”

17 ”Om du ser välvilligt på mig”, svarade Gideon, ”så ge mig ett tecken på att det verkligen är du som talar med mig! 18 Men stanna kvar här, så ska jag gå och hämta en gåva åt dig.” ”Jag ska stanna här tills du kommer tillbaka,” svarade han.

19 Gideon skyndade sig då hem och tillredde en killing och bakade ojäst bröd av en hel säck[a] mjöl. Sedan lade han köttet i en korg och hällde spadet i ett kärl och bar fram det till budbäraren som satt kvar vid terebinten och ställde fram det.

20 ”Lägg brödet och köttet där på berghällen och häll över spadet!” sa budbäraren till honom. När Gideon gjort som han blivit tillsagd, 21 rörde Herrens ängel vid köttet och brödet med spetsen av sin stav och plötsligt slog det upp eld ur klippan och köttet och brödet brann upp. Samtidigt försvann Herrens ängel.

22 När Gideon förstod att det verkligen varit Herrens ängel som talat med honom, utropade han: ”Vad ska jag ta mig till, Herre Gud, för jag har ju sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” 23 ”Du behöver inte vara rädd!” sa Herren till honom. ”Du ska inte dö!”

Gideon river ner Baals altare

24 Och Gideon byggde upp ett altare där och kallade det ”Herren är frid”. Altaret finns fortfarande kvar i aviesriternas Ofra.

25 På natten sa Herren till Gideon att ta den andre i ordningen av faderns tjurar, den som var sju år gammal, föra fram den till hans fars baalsaltare, riva ner altaret och hugga sönder asherapålen som stod bredvid.

26 ”Bygg ett altare åt Herren, din Gud! Du ska bygga det uppe på denna kulle. Offra sedan tjuren som ett brännoffer till Herren och använd virket från den nedhuggna asherapålen som ved!”

27 Gideon tog med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt. Men han gjorde det på natten, för han var rädd att bli upptäckt av de övriga familjemedlemmarna och folket i staden. Han gjorde det därför på natten.

28 Tidigt följande morgon var det några som fick se att baalsaltaret var nerrivet, att asherapålen bredvid var borta och att ett nytt altare hade byggts upp på vilket tjuren hade offrats som brännoffer.

29 ”Vem har gjort det här?” frågade man varandra. När de undersökte saken och hörde sig för, kom det fram att det var Gideon, Joashs son, som gjort det. 30 ”För hit din son”, ropade de till Joash. ”Han måste dö! Han har rivit ner baalsaltaret och huggit sönder asheran som stod intill.”

31 Men Joash gav folket svar på tal: ”Vill ni försvara Baals sak? Behöver han verkligen er hjälp? Den som försvarar hans sak ska dödas innan morgonen kommer. Om Baal är en verklig gud, låt honom då försvara sig själv mot den som rivit ner hans altare!”

32 Från den dagen kallades Gideon för Jerubbaal som det sades: Låt Baal försvara sig mot den som river hans altare.

Gideon lägger ut ull

33 Strax därefter förenade sig midjaniterna, amalekiterna och folk österifrån. De gick över floden Jordan och slog läger i Jisreels dal. 34 Då kom Herrens Ande över Gideon. Han blåste i ett horn och aviesriterna kom och följde honom. 35 Han sände också budbärare till Manasse, Asher, Sebulon och Naftali och uppmanade dem att gå med i striden. Alla följde hans uppmaning. 36 Då sa Gideon till Gud: ”Om du tänker använda mig för att rädda Israel som du har lovat, 37 bevisa det då genom att låta den ull jag lägger ut på tröskplatsen i kväll vara våt av dagg i morgon bitti, men låt marken förbli torr. Då vet jag att du tänker rädda Israel genom mig, som du har lovat.”

38 Och just så blev det. När Gideon kom till tröskplatsen nästa morgon och kramade ur ullen, fick han en hel skål full med vatten.

39 Då sa Gideon till Herren: ”Bli inte arg på mig, utan låt mig få göra ett försök till. Den här gången ska ullen förbli torr, medan marken runt omkring är våt av dagg.”

40 Herren gjorde det som Gideon hade önskat. Den natten förblev ullen torr, medan marken runt omkring var täckt av dagg.

Read full chapter

Footnotes

  1. 6:19 Ordagrant: en efa mjöl. 1 efa=mellan 20 och 40 liter.

Jefta

11 (A) Gileaditen Jefta[a] var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob[b]. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.

En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” 10 Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” 11 Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa.

12 Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: ”Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?” 13 (B) Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: ”När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge nu tillbaka det frivilligt.”

14 På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung 15 (C) och sade till honom: ”Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. 16 För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, 17 (D) sände Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte. De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh.

18 (E) Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. 19 (F) Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. 20 Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gick han i strid med Israel. 21 Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. 22 (G) De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.

23 När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! 24 (H) Är det inte så att du tar vad din gud Kemosh ger dig till besittning, och vi tar allt som Herren vår Gud har gett oss i besittning? 25 (I) Är du bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Gick han i tvist med Israel, gick han i strid med dem? 26 Israel har i trehundra år[c] bott i Heshbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då inte tagit tillbaka det från oss under den tiden? 27 Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna.” 28 Men ammoniternas kung lyssnade inte till vad Jefta sade till honom genom sändebuden.

Jeftas löfte

29 Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. 30 Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, 31 lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer.” 32 Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. 33 Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.

Jeftas dotter

34 (J) När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. 35 (K) När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte[d] och kan inte ta tillbaka det.”

36 Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” 37 Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” 38 Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.

39 Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel 40 att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

Read full chapter

Footnotes

  1. 11:1 Jefta   Betyder ”öppnar”. Domare under 1090-talet f Kr. Nämns i Hebr 11:32 som en av trons hjältar.
  2. 11:3 landet Tob   Troligen Tayibeh ca 2 mil öster om Galileiska sjön (norr om Gilead).
  3. 11:26 i trehundra år   Från Josuas tid ca 1400 f Kr till Jeftas tid ca 1100 f Kr.
  4. 11:35 ett löfte   En ed inför Herren måste hållas (4 Mos 30:3). Lagen förbjöd dock människooffer (5 Mos 18:10, jfr Jer 7:31), och en bortlovad människa skulle lösas med en gåva (3 Mos 27:2).

Jefta besegrar ammoniterna

11 Jefta var en mycket tapper stridsman från Gilead. Han var son till en prostituerad och hans far var Gilead. Gilead hade söner också med sin hustru. När Jeftas halvbröder växte upp, drev de bort honom. ”Du får inte dela arvet i vår fars hus! Du är ju son till en främmande kvinna”, sa de.

Jefta fick fly från sina halvbröder och bosatte sig i landet Tov. Snart slöt sig en grupp äventyrare till honom och följde honom.

En tid senare började ammoniterna sitt krig mot Israel. När ammoniterna gav sig i strid med Israel, gick de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tov. De bad honom komma och anföra armén i striden mot ammoniterna.

Men Jefta svarade Gileads äldste: ”Ni hatar mig och har kört bort mig från min fars hus. Varför kommer ni till mig nu när ni har råkat i svårigheter?” ”Därför att vi behöver dig”, svarade de. ”Om du vill leda oss mot ammoniterna, ska du bli hövding för alla som bor i Gilead.”

Jefta svarade Gileads äldste: ”Om ni hämtar mig hem för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem åt mig, då blir jag er hövding.” 10 Herren är vårt vittne”, svarade de. ”Vi lovar att göra som du har sagt.”

11 Jefta följde då med Gileads äldste och folket gjorde honom till sin ledare och befälhavare. Jefta bekräftade inför Herren i Mispa vad han hade sagt. 12 Sedan sände Jefta bud till kungen i Ammon och bad att få veta varför Israel hade blivit anfallet. 13 Kungen svarade Jeftas sändebud: ”När israeliterna kom från Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och till Jordan. Lämna nu tillbaka allting utan strid!”

14 Jefta skickade då på nytt sändebud till Ammons kung 15 och sa:

”Så säger Jefta: Israel tog inte moabiternas och ammoniternas land. 16 När Israels folk kom till Kadesh på sin väg från Egypten sedan de gått över Sävhavet, 17 sände de bud till kungen i Edom och bad om tillåtelse att passera genom hans land, men han avvisade dem. Då bad de kungen i Moab om samma sak, men de blev avvisade där också och stannade i Kadesh.

18 Slutligen gick de runt Edom och Moab genom öknen och vandrade utmed den östra gränsen tills de kom bortom Moabs land och slog läger vid floden Arnon, men de gick aldrig genom Moabs land. Arnon utgör nämligen gränsen till Moab. 19 Då sände israeliterna bud till amoréernas kung Sichon som bodde i Heshbon och bad om tillåtelse att få gå genom hans land för att komma till sin bestämmelseort. 20 Men kung Sichon litade inte på Israel, så han mobiliserade sin armé vid Jahas och anföll dem. 21 Då gav Herren, Israels Gud, Sichon och allt hans folk i israeliternas våld och de slog dem och intog hela det land där amoréerna bodde. 22 På så sätt övertog Israel allt amoreiskt land från floden Arnon till Jabbok och från öknen till Jordan.

23 Herren, Israels Gud, drev ut amoréerna för sitt folk Israel och nu vill du ta deras land i besittning! 24 Du behåller ju vad din gud Kemosh ger dig och vi kommer att behålla allt som Herren, vår Gud, ger oss! 25 Är du förmer än Balak, Sippors son och kung i Moab? Han tvistade inte med israeliterna och han anföll dem inte. 26 Men nu efter trehundra år kommer ni med detta! Israel har bott här hela tiden, utspridda över hela landet från Heshbon till Aroer och utmed floden Arnon. Varför har ni inte tidigare försökt att ta det tillbaka? 27 Nej, jag har inte gjort något ont mot dig, utan det är du som har gjort fel genom att dra ut i strid mot mig. Men Herren, domaren, ska snart visa vem som har rätt, Israel eller Ammon!”

28 Men kungen i Ammon tog ingen hänsyn till vad Jefta hade sagt.

29 Då kom Herrens Ande över Jefta, och han tågade genom Gilead och Manasse och förbi Mispa i Gilead och anföll Ammons armé. 30 Och Jefta gav ett löfte inför Herren: ”Om du överlämnar ammoniterna åt mig, 31 ska det som först kommer mig till mötes genom dörren när jag kommer hem efter att ha besegrat ammoniterna, tillhöra Herren och offras som ett brännoffer.”

32 Jefta drog sedan ut mot ammoniterna och Herren gav dem i hans våld. 33 Ammoniterna led ett mycket stort nederlag och förlorade tjugo städer från Aroer till Minnit och dessutom området ända fram till Avel Keramim. På så sätt blev ammoniterna kuvade av israeliterna.

34 När Jefta återvände hem, sprang hans dotter, hans enda barn – han hade inga andra, varken söner eller döttrar, ut för att möta honom. Hon slog på en tamburin och dansade, 35 men när han fick se henne, rev han sönder sina kläder. ”Ve mig, min dotter!” ropade han. ”Du får mig att krossas och sjunka genom jorden! Jag har gett ett löfte till Herren och det kan jag inte ta tillbaka!”

36 ”Far”, sa flickan. ”Du måste göra med mig det som du har lovat Herren, för han har låtit dig hämnas dina fiender ammoniterna. 37 Men låt mig först gå upp till bergen tillsammans med mina väninnor för att under två månader gråta över att jag aldrig blir gift.”

38 ”Ja”, svarade han. ”Du får gå.” Hon gick alltså med sina väninnor upp till bergen för att under två månader gråta över sitt öde.

39 Efter två månader återvände hon till sin far som gjorde med henne vad han hade lovat. Hon hade aldrig legat med någon man. Efter detta blev det en sed i Israel 40 att de unga flickorna under fyra dagar varje år gick bort för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter.

Read full chapter

Simsons födelse

13 (A) Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år.[a]

I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn. Men Herrens ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: ”Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du ska bli havande och föda en son. (B) Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker eller äter något orent. För se, du ska bli havande och föda en son. Ingen rakkniv ska röra hans huvud, för pojken ska vara en Guds nasir[b] redan från moderlivet. Han ska påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand.”

Då gick hustrun in och berättade det för sin man och sade: ”En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket respektingivande. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. Han sade till mig: Se, du ska bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, för pojken ska vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död.” Då bad Manoa till Herren: ”O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss och lära oss hur vi ska göra med pojken som ska födas.”

Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. 10 Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: ”Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.” 11 Manoa reste sig och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: ”Är du den man som talade med min hustru?” Han svarade: ”Ja.” 12 Då sade Manoa: ”När det nu går som du har sagt, vad är det då som gäller för pojken? Vad ska vi göra med honom?[c] 13 Herrens ängel svarade Manoa: ”Din hustru ska följa allt som jag sagt henne. 14 Hon ska inte äta något som växer på vinstocken, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt som jag befallt henne ska hon följa.”

15 (C) Manoa sade till Herrens ängel: ”Låt oss få hålla dig kvar, så tillagar vi en killing åt dig.” 16 Men Herrens ängel svarade Manoa: ”Även om du håller mig kvar kommer jag inte att äta av din mat. Men om du vill ordna ett brännoffer, så offra det åt Herren.” Manoa hade nämligen inte förstått att det var Herrens ängel. 17 (D) Manoa sade till Herrens ängel: ”Vad är ditt namn? Vi vill ära dig när det du har sagt går i uppfyllelse.” 18 (E) Herrens ängel sade till honom: ”Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar[d].”

19 (F) Manoa tog killingen och matoffret och offrade det på klippan åt Herren. Då lät han något underbart ske inför ögonen på Manoa och hans hustru. 20 När lågan steg från altaret mot himlen, steg Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg det, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. 21 Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. 22 (G) Manoa sade till sin hustru: ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” 23 Men hans hustru svarade honom: ”Om Herren hade velat döda oss skulle han inte ha tagit emot brännoffer och matoffer från vår hand, och inte låtit oss se allt detta eller höra något sådant.”

24 Sedan födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson[e]. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. 25 (H) Herrens Ande började verka på honom medan han var i Dans läger, mellan Sorga och Eshtaol.

Read full chapter

Footnotes

  1. 13:1 i filisteernas hand i fyrtio år   Troligen ca 1095-1055 f Kr (fram till Samuel och Saul, 1 Sam 7:7f).
  2. 13:5 nasir   En nasir visade med sitt långa hår att han var avskild för Gud. Man skulle avhålla sig från vin (vers 14) och orenhet från döda, regler som gällde präster i tjänst. Se 4 Mos 6.
  3. 13:12 Vad ska vi göra med honom?   Annan översättning: ”Vad ska han göra?”.
  4. 13:18 Underbar   Jfr Jes 9:6. Annan översättning: ”ofattbart”.
  5. 13:24 Simson   Betyder ungefär ”sol”. Hans hemstad Sorga låg ca 2,5 mil väster om Jerusalem, strax norr om staden Bet-Shemesh (”solens hus”, kanske uppkallad efter ett soltempel).

Simson

Simsons födelse

13 Ännu en gång gjorde Israel det som var ont i Herrens ögon. Herren överlämnade dem åt filistéerna i fyrtio år. En man från Sora, som hette Manoach och tillhörde Dans stam, hade en hustru som inte kunde få barn. Herrens ängel visade sig för henne och sa: ”Du har varit barnlös länge, men snart ska du få en son. Drick inte vin eller starka drycker och ät inte mat som är oren, för du ska bli gravid och föda en son. Håret på din son får aldrig klippas, för han ska vara en Guds nasir ända från moderlivet och han ska påbörja Israels räddning från filistéerna.”

Kvinnan berättade detta för sin man: ”En gudsman visade sig för mig. Han såg ut som Guds ängel och han var fruktansvärd att se på. Jag frågade inte varifrån han kom och han sa inte heller sitt namn. Däremot sa han till mig: ’Du kommer att bli gravid och föda en son. Han sa också att jag inte skulle dricka vin eller starka drycker och inte heller äta oren mat, för barnet ska bli en Guds nasir från sin födelse ända till sin död.’ ” Manoach bad då till Herren: ”Låt denne gudsman komma tillbaka och lära oss hur vi ska göra med barnet som ska födas!” Gud hörde hans bön och Guds ängel kom igen till Manoachs hustru som då var ute på fältet. Men hennes man Manoach var inte med henne. 10 Hon skyndade sig därför att få tag på sin make och sa till honom: ”Mannen som kom till mig häromdagen är här igen!”

11 Manoach följde då med henne och frågade mannen: ”Är du samme man som talade med henne häromdagen?” ”Ja, det är jag”, svarade han.

12 ”När dina ord går i uppfyllelse, hur ska vi ta hand om honom? Hur ska vi göra med honom?” frågade Manoach honom.

13 Herrens ängel svarade: ”Var noga med att din hustru följer allt jag har sagt henne! 14 Hon får inte äta druvor eller dricka vin och starka drycker och inte äta något orent. Hon ska hålla allt jag befallt henne!”

15 ”Stanna kvar så vi får laga till en killing åt dig att äta”, sa Manoach till Herrens ängel.

16 ”Även om du håller mig kvar ska jag inte äta av maten”, svarade Herrens ängel Manoach. ”Men om du vill förbereda ett brännoffer, så bär fram det till Herren.” Manoach hade ännu inte förstått att det var Herrens ängel. 17 Därför frågade Manoach Herrens ängel: ”Vad heter du? För när det som du sagt går i uppfyllelse vill vi hedra dig.” 18 ”Fråga inte efter mitt namn, för det är underbart”, svarade Herrens ängel.

19 Då tog Manoach en killing tillsammans med matoffret och offrade det till Herren på en klippa. Då lät han något förunderligt ske inför Manoach och hans hustru. 20 När lågorna från offret på klippan slog upp mot skyn, for Herrens ängel upp i lågan från altaret mitt framför deras ögon. Då föll Manoach och hans hustru ner med sina ansikten mot jorden. 21 Detta var sista gången de såg ängeln och Manoach förstod nu att det varit en Herrens ängel[a].

22 ”Vi kommer att dö”, sa Manoach till sin hustru. ”Vi har sett Gud!” 23 Men hon svarade: ”Om Herren hade tänkt döda oss, skulle han inte ha tagit emot brännoffret och matoffret och han skulle inte heller ha uppenbarat sig för oss och låtit oss se och höra allt detta.”

24 Barnet som hon födde fick namnet Simson och Herren välsignade honom när han växte upp. 25 Och Herrens Ande började verka på honom när han var i Dans läger mellan Sora och Eshtaol.

Read full chapter

Footnotes

  1. 13:21 Deras slutsats är egentligen att de sett Gud själv (se även följande vers) och därför är de övertygade om att de nu ska dö.

Samuels födelse

(A) I Ramatajim-Sofim[a] i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.[b] Elkana hade två hustrur[c]. Den ena hette Hanna och den andra Peninna.[d] Peninna hade barn, men Hanna hade inga.

(B) Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo[e], där Elis båda söner Hofni och Pinehas[f] var Herrens präster. (C) Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret[g]. (D) Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del[h], för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.

Nu grät Hanna och ville inte äta. Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. 10 Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. 11 (E) Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv[i] ska röra hans huvud.” 12 Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. 13 Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte.

Då trodde Eli att hon var berusad. 14 Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” 15 (F) ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. 16 Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” 17 Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge[j] dig det du bad honom om.” 18 Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.

19 De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med[k] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. 20 Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.”

Hanna överlämnar Samuel åt Herren

21 När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, 22 gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand[l]. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” 23 Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.

24 När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar,[m] en efa mjöl[n] och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. 25 De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. 26 Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27 Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. 28 Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.

Read full chapter

Footnotes

  1. 1:1 Ramatajim-Sofim   Troligen samma ort som NT:s Arimatea (Matt 27:57) norr om Jerusalem.
  2. 1:1 en efraimit   Elkana bodde i Efraims område men tillhörde enligt 1 Krön 6:28 leviternas stam.
  3. 1:2 Elkana ... Hanna ... Peninna   Betyder ”Gud har skapat”, ”skön/barmhärtig” och ”pärla”.
  4. 1:2 två hustrur   Polygami var inte ursprungstanken (1 Mos 2:18f, 4:19f) men förekom under den tidiga bibliska historien, särskilt när den första hustrun var ofruktsam (jfr 1 Mos 16:1).
  5. 1:3 i Shilo   Här stod tälthelgedomen under domartiden (Jos 18:1), ca 2 mil norr om Ramatajim.
  6. 1:3 Eli ... Hofni ... Pinehas   Betyder ”upphöjd”, ”handfull” och ”mörkhyad”.
  7. 1:4 var sin del av offret   Vid ett gemenskapsoffer brände man inälvsfettet åt Herren och gav en del åt prästen (jfr 2:15) och delade sedan på köttet vid en gemensam måltid (se 3 Mos 7:11f).
  8. 1:5 dubbelt så stor   Grundtexten svårtolkad. Annan översättning: ”fin”, ”enda” (så Septuaginta).
  9. 1:11 ingen rakkniv   Troligen invigdes Samuel liksom Simson till nasir (se 4 Mos 6, Dom 13:5).
  10. 1:17 må Israels Gud ge   Annan översättning: ”Israels Gud ska ge”.
  11. 1:19 låg med   Ordagrant: ”kände” (hebreiskt uttryck för sexuell gemenskap, se 1 Mos 4:1).
  12. 1:22 avvand   Från bröstmjölk. Det skedde ofta vid ca 3 års ålder, varpå det nya steget i livet firades med en fest (jfr 1 Mos 21:8).
  13. 1:24 tre tjurar   Andra handskrifter (Qumran och Septuaginta): ”en treårig tjur”.
  14. 1:24 en efa mjöl   Ca 22 liter.

Eli och Samuel

(1:1—7:17)

Samuels födelse och barndom

Hanna får bönesvar – en son

I Ramatajim i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var från Sufs land och son till Jerocham och sonson till Elihu som i sin tur var son till Tochu och sonson till Suf i Efraims stam. Elkana hade två hustrur, Hanna och Peninna. Peninna hade fått barn, men Hanna kunde inte få några.

Varje år reste Elkana från sin stad till Shilo[a] för att tillbe och offra till härskarornas Herre. Vid den här tiden var Elis båda söner, Hofni och Pinechas, präster i Herrens tjänst. Varje gång Elkana offrade, brukade han ge Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offerköttet. Men åt Hanna gav han en särskild del[b]. Han älskade henne djupt trots att Herren inte gett henne några barn. Hennes rival provocerade och retade henne ständigt för den ofruktsamhet som Herren låtit henne drabbas av. Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick till Herrens hus blev hon hånad av Peninna. Hanna grät och ville inte äta. ”Vad är det, Hanna, varför gråter du?” brukade Elkana, hennes man fråga. ”Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Betyder jag inte mer för dig än tio söner?”

Men det hände en gång i Shilo när de hade ätit offermåltiden tillsammans att Hanna gick till Herrens tempel där prästen Eli satt på sin stol bredvid ingången. 10 Hanna var djupt bedrövad och grät medan hon bad till Herren. 11 Hon gav honom följande löfte: ”Härskarornas Herre, se till mig din tjänarinna i min stora sorg! Om du kommer ihåg mig, om du inte glömmer bort mig utan ger mig en son, så ska jag ge honom till Herren för hela livet och ingen rakkniv kommer någonsin att röra vid hans huvud![c]

12 Hon bad länge inför Herren och Eli iakttog hennes läppar. 13 Hon bad tyst för sig själv. Hennes läppar rörde sig men hennes röst hördes inte. Eli trodde att hon hade druckit sig full. 14 ”Hur länge ska du bära dig åt som en drucken?” frågade han. ”Se till att du blir nykter!” 15 ”Nej, min herre, jag är en hårt prövad kvinna! Jag har inte druckit något”, svarade hon. ”Jag har lagt fram allt som jag burit på inför Herren. 16 Tro inte att jag är en dålig kvinna! Jag har bett här i min sorg och förtvivlan.”

17 Då sa Eli: ”Gå i frid! Israels Gud ska svara på din bön vad den än gäller!” 18 ”Låt mig din tjänarinna alltid få möta din välvilja”, sa hon och gick sin väg. Efter det började hon äta igen och såg inte längre sorgsen ut.

19 Nästa morgon var de tidigt uppe och tillbad inför Herren än en gång. Sedan återvände de hem till Rama. Och när Elkana nu låg med Hanna, kom Herren ihåg henne. 20 Hon blev med barn och födde en son när tiden var inne. Hon kallade honom Samuel,[d] för hon sa: ”Jag bad till Herren att jag skulle få honom.”

Hanna uppfyller sitt löfte till Gud

21 Elkana och hela hans familj gick upp igen för att offra sitt årliga offer och löftesoffer inför Herren. 22 Hanna följde inte med utan hon sa till sin man: ”Låt mig vänta tills pojken blivit avvand. Sedan ska jag ta med honom till Herren och låta honom stanna där för alltid.”

23 Elkana svarade: ”Gör det du tycker är bäst! Vänta tills pojken är avvand. Må Herren bara låta sitt ord gå i uppfyllelse!”

Hanna stannade därför hemma tills hon slutat amma barnet. 24 Efter att hon avvant honom, tog hon honom med sig fastän han fortfarande var mycket ung[e]. De tog också med sig en tre år gammal tjur[f] som offer och en säck[g] mjöl och en vinsäck. Så fördes han till Herrens hus i Shilo. 25 Efter att de offrat tjuren, förde de pojken till Eli.

26 ”Min herre, så sant du lever”, sa Hanna till honom, ”jag är den kvinna som stod här bredvid dig och bad till Herren. 27 Jag bad honom att ge mig denne pojke och Herren har svarat på min bön. 28 Nu vill jag ge honom till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.”

Därefter tillbad han[h] Herren.

Read full chapter

Footnotes

  1. 1:3 Shilo. Den stad i Efraim där helgedomen, Herrens tält, stod uppställt. Se Jos 18:1.
  2. 1:5 Eller: dubbelt så mycket.
  3. 1:11 Det fanns flera regler för den som vigt sitt liv till Herren som nasir; en var att håret skulle få växa fritt. Se 4 Mos 6:1-8.
  4. 1:19,20 Samuel betyder ungefär hörd av Gud.
  5. 1:24 Kvinnorna ammade mycket länge. Samuel var alltså åtminstone ett par år gammal.
  6. 1:24 Eller tre tjurar.
  7. 1:24 Ordagrant: en efa, dvs. 20-40 liter.
  8. 1:28 I en av bokrullarna från Qumran står det istället hon.

David smörjs till kung

16 (A) Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har förkastat honom som kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag ska sända dig till betlehemiten Ishai, för jag har utsett en av hans söner åt mig till kung.” Samuel svarade: ”Hur ska jag kunna gå dit? Om Saul får höra det dödar han mig.” Herren svarade: ”Ta med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. Sedan ska du bjuda in Ishai till offret[a], och då ska jag låta dig veta vad du ska göra så att du smörjer åt mig den jag visar dig.”

Samuel gjorde som Herren sade och kom till Betlehem. Men de äldste i staden blev förskräckta när de mötte honom och frågade: ”Kommer du med frid?” (B) Han svarade: ”Ja, med frid. Jag har kommit för att offra åt Herren. Helga er och kom med mig till offret.” Och han helgade Ishai och hans söner och bjöd dem till offret.

(C) När de kom dit och han fick se Eliab,[b] tänkte han: ”Det är säkert Herrens smorde som står här inför Herren.” (D) Men Herren sade till Samuel: ”Se inte på hans yttre och hans resliga gestalt. Jag har förkastat honom, för det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”

Då kallade Ishai på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt honom heller.” Då lät Ishai sin son Shamma gå fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt honom heller.” 10 På så sätt lät Ishai sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sade till Ishai: ”Herren har inte utvalt någon av dem.”

11 (E) Och han frågade honom: ”Är det här alla pojkar du har?” Han svarade: ”Den yngste är kvar, men han vaktar fåren[c].” Då sade Samuel till Ishai: ”Sänd bud och hämta honom, för vi sätter oss inte förrän han kommer hit.” 12 Ishai sände då bud och hämtade David.[d] Han hade röda kinder[e] och vackra ögon och såg bra ut. ”Gå fram och smörj honom”, sade Herren, ”för han är det.”

13 (F) Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde[f] honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver. Sedan bröt Samuel upp och gick till Rama.

David kommer till Sauls hov

14 Men Herrens Ande vek från Saul, och han plågades av en ond[g] ande från Herren. 15 Sauls tjänare sade till honom: ”Se, en ond ande från Gud plågar dig. 16 Så vår herre bör säga till sina tjänare här inför dig att söka upp en man som kan spela[h] harpa[i]. När den onda anden från Gud kommer över dig kan han spela och så blir det bättre med dig.” 17 Då sade Saul till sina tjänare: ”Hitta åt mig en man som är skicklig att spela och för hit honom till mig.” 18 En av tjänarna svarade: ”Jag har sett att betlehemiten Ishai har en son som kan spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom.” 19 Saul sände då bud till Ishai och lät säga: ”Skicka mig din son David som vaktar fåren.”

20 Då tog Ishai en åsna lastad med bröd, en lägel vin och en killing och skickade det med sin son David till Saul. 21 Så kom David till Saul och trädde i tjänst inför honom, och Saul tyckte så mycket om honom att han fick bära Sauls vapen. 22 Saul sände bud till Ishai och lät säga: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har funnit nåd för mina ögon.” 23 När så anden från Gud kom över Saul brukade David ta harpan och spela. Då fick Saul lindring och blev bättre, och den onda anden lämnade honom.

Read full chapter

Footnotes

  1. 16:3 bjuda in Ishai till offret   Ett gemenskapsoffer innebar att man offrade djurets inälvor på altaret åt Gud (3 Mos 7:11f) och sedan delade på resten vid en offerfest.
  2. 16:6f Eliab ... Abinadab ... Shamma   Betyder ”min Gud är far”, ”min far är furstlig” och ”ödeläggelse”.
  3. 16:11 vaktar fåren   Utifrån sina erfarenheter som herde skrev David Ps 23 (se även 17:34f).
  4. 16:12 David   Betyder ”älskad” (jfr 18:1, Ps 18:20). Född ca 1040 f Kr, troligen smord på 1020-talet f Kr.
  5. 16:12 röda kinder   Annan översättning: ”rött hår”.
  6. 16:13 smorde   Uttryck för invigning till tjänst, beskydd och den helige Ande. Som Herrens smorde var David en förebild till Messias, Davids son (Matt 20:30, 21:9, Apg 10:38).
  7. 16:14 ond   Annan översättning: ”sorgsen” (även i 16:15 och 23).
  8. 16:16 en man som kan spela   Hovmusiker var vanliga i de större rikenas kungapalats. Musik förknippades med positivt andligt inflytande (2 Kung 3:15, Ps 33:1f, 81:3).
  9. 16:16 harpa   Annan översättning: ”lyra” (med eller utan resonanslåda bakom strängarna).

Saul och David

(16:1—31:13)

Samuel smörjer David till kung

16 Slutligen sa Herren till Samuel: ”Nu har du sörjt länge nog över denne Saul som jag har förkastat som Israels kung. Fyll din flaska med olja och gå; jag sänder dig till Betlehem, till Jishaj, för jag har utvalt en av hans söner till att bli kung.” Men Samuel frågade: ”Hur kan jag gå dit[a]? Om Saul får reda på det kommer han att döda mig.”

”Ta med dig en kviga och säg att du har kommit för att offra till mig”, svarade Herren. ”Inbjud sedan Jishaj till offret, så ska jag visa dig vad du ska göra. Den jag utpekar ska du smörja åt mig!”

Samuel gjorde då som Herren hade sagt. När han anlände till Betlehem, kom stadens äldste för att möta honom. Men de var alla rädda och undrade: ”Du kommer väl med frid?” Han svarade: ”Allt är väl! Jag har kommit hit för att offra till Herren. Rena er och kom med mig till offret!” Sedan renade han också Jishaj och hans söner och inbjöd dem till offret.

När de kommit fram, såg Samuel Eliav och tänkte: ”Här står nog nu Herrens smorde inför honom.” Men Herren sa till Samuel: ”Nej, du ska inte bedöma honom efter hans utseende eller längd. Honom har jag förkastat. Herren ser inte på samma sätt som människor. Människor dömer efter det yttre, men Herren ser till hjärtat.”

Då bad Jishaj sin son Avinadav stiga fram inför Samuel, men Herren sa: ”Inte heller han är den som Herren utvalt.” Sedan bad Jishaj sin son Shamma att gå fram, men Samuel sa: ”Nej, inte heller han är den som Herren utvalt.”

10 På samma sätt lät Jishaj sju av sina söner komma fram, men Samuel sa: ”Herren har inte utvalt någon av dem.” 11 Samuel frågade då Jishaj: ”Är detta alla söner du har?” ”Nej”, svarade Jishaj. ”En son återstår, den allra yngste, men han är ute på fälten och vallar fåren.” ”Skicka omedelbart efter honom”, sa Samuel, ”för vi slår oss inte ner förrän han kommer.”

12 Då skickade Jishaj efter David, som var en pojke som såg mycket bra ut, rödkindad och med vackra ögon. Och Herren sa: ”Han är det! Smörj honom!”

13 Samuel tog då oljehornet och smorde David i brödernas närvaro. Och från den dagens kom Herrens Ande över David och var ständigt med honom. Sedan återvände Samuel till Rama.

David i Sauls tjänst

14 Men Herrens Ande hade lämnat Saul och en ond ande som Herren sänt plågade honom. 15 Sauls närmaste män sa då: ”Vi ser att en ond ande som Herren sänt plågar dig. 16 Vår herre, låt oss dina tjänare söka reda på någon som kan spela harpa. Harpans toner kommer att få dig att må bättre när den onde anden plågar dig.” 17 Saul svarade dem: ”Det är bra, leta reda på någon som är duktig att spela och ta hit honom till mig.”

18 En av dem sa då att han kände till en ung man i Betlehem, son till en man som hette Jishaj. Den unge mannen var inte bara skicklig på att spela harpa, han var också modig och en duktig soldat, såg bra ut och talade väl. Sedan tillade han: ”Dessutom är Herren med honom.” 19 Saul sände därför en budbärare till Jishaj och bad att han skulle skicka sin son David, han som vaktar fåren. 20 Jishaj skickade David till Saul och med honom en åsna lastad med bröd, en skinnsäck med vin och en killing.

21 David kom så till Saul och trädde i hans tjänst. Saul tyckte om David och David blev en av hans väpnare. 22 Saul skickade bud till Jishaj: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har vunnit min välvilja.”

23 Varje gång anden som Gud sänt kom över Saul, spelade David på harpan. Saul kände sig då lättad och mådde bättre och den onde anden lämnade honom.

Read full chapter

Footnotes

  1. 16:2 Han var tvungen att gå genom den stad där Saul bodde.