¹¹ Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra som tillhörde abiesriten Joash. Dennes son Gideon^[a] höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. ¹² För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: ”Herren är med dig, du tappre stridsman!”

^13 (A) Gideon svarade honom: ”O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Och var är alla hans under som våra fäder har berättat om och sagt: ’Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?’ Nu har Herren övergett oss och gett oss i midjaniternas hand.” ^14 (B) Då vände Herren sig till honom och sade: ”Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig.” ¹⁵ Han svarade honom: ”O Herre, hur ska jag kunna rädda Israel? Min ätt är den mest obetydliga i Manasse och jag är den yngste^[b] i min fars hus.” ^16 (C) Herren sade till honom: ”Jag är med dig, och du ska slå midjaniterna som en enda man.” ¹⁷ Gideon svarade honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så ge mig ett tecken att det är du som talar med mig. ¹⁸ Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig.” Han sade: ”Jag stannar tills du kommer tillbaka.”

¹⁹ Och Gideon gick in och tillagade en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl^[c]. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. ²⁰ Då sade Guds ängel till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det.” Han gjorde så. ^21 (D) Herrens ängel räckte ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog det upp eld ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens ängel försvann ur hans åsyn.

^22 (E) När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: ”Ve mig, Herre Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” ²³ Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö.” ²⁴ Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det Herren är frid. Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra.

^25 (F) Den natten sade Herren till honom: ”Ta din fars tjur och den andra sjuåriga tjuren^[d]. Riv ner din fars baalsaltare och hugg sönder Asherapålen som står intill det. ²⁶ Bygg ett altare åt Herren din Gud överst på denna klippa på rätt sätt. Ta sedan den andra tjuren och offra den som brännoffer på resterna av Asherapålen som du hugger sönder.” ²⁷ Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för stadens män gjorde han det inte på dagen utan på natten.

²⁸ När stadens män steg upp tidigt nästa morgon, se, då låg Baals altare nedrivet, Asherapålen intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret.

²⁹ Då sade de till varandra: ”Vem har gjort detta?” När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joashs son, hade gjort det. ³⁰ Då sade männen i staden till Joash: ”För ut din son. Han måste dö, för han har rivit ner Baals altare och huggit sönder Asherapålen som stod intill det.”

^31 (G) Men Joash svarade alla som stod omkring honom: ”Ska ni driva Baals sak? Ska ni rädda honom? Den som driver hans sak ska dödas före nästa morgon. Om Baal är Gud så kan han försvara sig själv när någon river hans altare.” ^32 (H) Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: ”Baal får driva sin sak^[e] mot honom när han rivit Baals altare.”

³³ Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal. ^34 (I) Men Herrens Ande kom över Gideon. Han blåste i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. ³⁵ Han sände ut budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Asher, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem.

Tecknet med ullen

³⁶ Och Gideon sade till Gud: ”Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, som du har lovat, ³⁷ se då här. Jag lägger ut den här nyklippta ullen på tröskplatsen. Om det kommer dagg bara på ullen medan marken förblir torr, då vet jag att du tänker rädda Israel genom min hand, som du har lovat.” ³⁸ Och det blev så. När han tidigt nästa morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att det fyllde en skål med vatten.

^39 (J) Men Gideon sade till Gud: ”Låt inte din vrede brinna mot mig om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att bara ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken.” ⁴⁰ Gud gjorde så den natten. Bara ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken.

Jefta

11 ^(A) Gileaditen Jefta^[a] var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. ² Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” ³ Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob^[b]. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.

⁴ En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. ⁵ Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. ⁶ De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” ⁷ Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” ⁸ De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” ⁹ Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” ¹⁰ Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” ¹¹ Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa.

¹² Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: ”Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?” ^13 (B) Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: ”När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge nu tillbaka det frivilligt.”

¹⁴ På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung ^15 (C) och sade till honom: ”Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. ¹⁶ För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, ^17 (D) sände Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte. De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh.

^18 (E) Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. ^19 (F) Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. ²⁰ Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gick han i strid med Israel. ²¹ Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. ^22 (G) De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.

²³ När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! ^24 (H) Är det inte så att du tar vad din gud Kemosh ger dig till besittning, och vi tar allt som Herren vår Gud har gett oss i besittning? ^25 (I) Är du bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Gick han i tvist med Israel, gick han i strid med dem? ²⁶ Israel har i trehundra år^[c] bott i Heshbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då inte tagit tillbaka det från oss under den tiden? ²⁷ Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna.” ²⁸ Men ammoniternas kung lyssnade inte till vad Jefta sade till honom genom sändebuden.

Jeftas löfte

²⁹ Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. ³⁰ Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, ³¹ lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer.” ³² Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. ³³ Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.

Jeftas dotter

^34 (J) När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. ^35 (K) När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte^[d] och kan inte ta tillbaka det.”

³⁶ Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” ³⁷ Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” ³⁸ Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.

³⁹ Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel ⁴⁰ att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

^5 (A) Sedan sade Samuel: ”Samla hela Israel till Mispa^[a], så ska jag be till Herren för er.” ^6 (B) Då samlades de i Mispa och öste upp vatten och hällde ut det inför Herren och fastade den dagen och sade: ”Vi har syndat mot Herren.” Och Samuel dömde^[b] Israels barn i Mispa.

⁷ När filisteerna hörde att Israels barn hade samlats i Mispa, drog filisteernas furstar upp mot Israel. Israeliterna fick höra det och blev rädda för filisteerna. ⁸ Israels barn sade till Samuel: ”Sluta inte ropa till Herren vår Gud för oss, så att han räddar oss från filisteernas hand.” ⁹ Då tog Samuel ett dilamm och offrade det som ett helt brännoffer åt Herren. Samuel ropade till Herren för Israel och Herren bönhörde honom. ^10 (C) Medan Samuel offrade brännoffret ryckte filisteerna fram till strid mot Israel. Men Herren lät ett starkt åskväder dundra över filisteerna på den dagen och förvirrade dem, och de blev slagna av Israel. ¹¹ Och Israels män drog ut från Mispa och förföljde filisteerna och nergjorde dem ända till trakten nedanför Bet-Kar.

^12 (D) Då tog Samuel en sten och reste den mellan Mispa och Shen^[c] och gav den namnet Eben-Ezer,^[d] och han sade: ”Ända till nu har Herren hjälpt oss.” ¹³ Så blev filisteerna kuvade och kom inte in i Israels land mer. Herrens hand var emot filisteerna så länge Samuel levde. ¹⁴ Städerna som filisteerna hade tagit från Israel kom alla tillbaka till Israel, från Ekron ända till Gat. Även det tillhörande området räddade Israel tillbaka från filisteerna, och det blev fred mellan Israel och amoreerna^[e].

¹⁵ Samuel var domare i Israel så länge han levde. ¹⁶ Varje år reste han omkring mellan Betel, Gilgal och Mispa. På alla dessa platser dömde han Israel. ¹⁷ Sedan brukade han vända tillbaka till Rama, som var hans hem, och dömde Israel där. Han byggde där ett altare åt Herren.