Debora

4 När Ehud var död gjorde Israel åter det som var ont i Herrens ögon. ^2 (A) Då sålde Herren dem i den kananeiske kungen Jabins hand. Han regerade i Hasor,^[a] och hans befälhavare var Sisera som bodde i Haroshet-Haggojim. ³ Israels barn ropade till Herren, för Jabin hade niohundra järnbeslagna stridsvagnar och hade förtryckt Israel våldsamt i tjugo år.

⁴ Debora,^[b] en profetissa, hustru till Lappidot, var domare i Israel vid den tiden. ⁵ Hon brukade sitta under Deborapalmen mellan Rama och Betel i Efraims bergsbygd, och Israels barn kom upp till henne för att hon skulle skipa rätt. ^6 (B) Hon sände bud och kallade till sig Barak,^[c] Abinoams son från Kedesh i Naftali, och sade till honom: ”Har inte Herren, Israels Gud, befallt: Dra upp på berget Tabor och ta med dig tiotusen man av Naftali och Sebulons stammar? ⁷ För jag ska dra Sisera, Jabins befälhavare, med hans vagnar och folk till dig vid floden Kishon och ge honom i din hand.” ⁸ Barak sade till henne: ”Om du går med mig så går jag, men går du inte med mig så går inte heller jag.” ⁹ Då svarade hon: ”Ja, jag ska gå med dig, men då ska äran inte bli din på den väg du går, utan Herren ska sälja Sisera i en kvinnas hand.” Så reste sig Debora och gick med Barak till Kedesh. ¹⁰ Barak kallade samman Sebulon och Naftali till Kedesh, och tiotusen man följde honom dit upp. Debora gick också med honom.

^11 (C) Men keniten Heber hade skilt sig från de övriga keniterna, från ättlingarna till Moses svåger Hobab,^[d] och han hade sina tältplatser ända till terebinten i Saannim vid Kedesh.

¹² När man berättade för Sisera att Barak, Abinoams son, hade dragit upp på berget Tabor, ¹³ samlade han alla sina stridsvagnar, niohundra järnbeslagna vagnar, och dessutom allt folk han hade från Haroshet-Haggojim till floden Kishon. ¹⁴ Men Debora sade till Barak: ”Bryt upp! Detta är dagen då Herren har gett Sisera i din hand. Se, Herren har dragit ut framför dig.” Så gick Barak ner från berget Tabor, och tiotusen man följde honom. ^15 (D) Och Herren sände förvirring över Sisera och alla hans vagnar och hela hans här, så att de vek tillbaka för Baraks svärd. Sisera steg ner från sin vagn och flydde till fots. ¹⁶ Barak förföljde vagnarna och hären ända till Haroshet-Haggojim, och hela Siseras här föll för svärd. Inte en enda kom undan.

Jael dödar Sisera

¹⁷ Men Sisera hade flytt till fots till det tält som tillhörde Jael, hustru till keniten Heber, eftersom det rådde vänskap mellan kung Jabin i Hasor och keniten Hebers hus. ¹⁸ Jael kom Sisera till mötes och sade till honom: ”Kom in, min herre, kom in till mig, var inte rädd.” Då gick han in till henne i tältet, och hon lade ett täcke över honom. ¹⁹ Han sade till henne: ”Ge mig lite vatten att dricka, för jag är törstig”. Hon öppnade mjölkkärlet och gav honom att dricka och lade sedan över honom igen. ²⁰ Han sade till henne: ”Ställ dig vid ingången till tältet. Och om någon kommer och frågar dig om det är någon här, så svara nej.” ²¹ Men Jael, Hebers hustru, grep en tältplugg och tog en hammare i handen. Därefter gick hon sakta fram till Sisera och slog pluggen genom hans tinning så att den gick ner i marken, för han låg i djup sömn, medtagen av trötthet. Och han dog.

²² Och se, då kom Barak jagande efter Sisera. Jael gick ut för att möta honom och sade: ”Kom, så ska jag visa dig mannen du söker.” Han kom in till henne, och se, där låg Sisera död med tältpluggen genom tinningen.

²³ Så kuvade Gud den dagen Jabin, kungen i Kanaan, inför Israels barn. ²⁴ Och israeliternas hand vilade allt tyngre på Jabin, kungen i Kanaan, tills de helt gjorde slut på honom.

Gideon

6 Israels barn gjorde det som var ont i Herrens ögon, och han gav dem i midjaniternas hand i sju år. ² Midjaniternas hand pressade Israel så starkt att Israels barn på grund av midjaniterna gjorde sig hålor uppe i bergen, och grottor och bergfästen. ^3 (A) Närhelst israeliterna hade sått, drog midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna upp mot dem. ⁴ De belägrade dem, överföll dem och fördärvade landets gröda ända till Gaza. De lämnade inget kvar att leva av i Israel, varken får, oxar eller åsnor, ⁵ för de drog dit upp med sin boskap och sina tält, talrika som gräshoppor. Oräkneliga var de med sina kameler, och de kom in i landet för att fördärva det. ⁶ Så blev Israel utarmat genom midjaniterna, och Israels barn ropade till Herren.

⁷ När Israels barn ropade till Herren för midjaniternas skull, ⁸ sände Herren en profet till Israels barn som sade till dem: ”Så säger Herren, Israels Gud: Jag har fört er upp ur Egypten och hämtat er ut ur träldomshuset. ⁹ Jag har räddat er från egyptiernas hand och från alla era förtryckares hand. Jag drev bort dem framför er och gav er deras land. ^10 (B) Och jag sade till er: Jag är Herren er Gud. Ni ska inte frukta de gudar som dyrkas av amoreerna i vilkas land ni bor. Men ni lyssnade inte till min röst.”

¹¹ Herrens ängel kom och satte sig under terebinten vid Ofra som tillhörde abiesriten Joash. Dennes son Gideon^[a] höll på att klappa ut vete i vinpressen för att gömma det för midjaniterna. ¹² För honom uppenbarade sig Herrens ängel och sade till honom: ”Herren är med dig, du tappre stridsman!”

^13 (C) Gideon svarade honom: ”O, min herre, om Herren är med oss, varför har då allt detta drabbat oss? Och var är alla hans under som våra fäder har berättat om och sagt: ’Se, har inte Herren fört oss upp ur Egypten?’ Nu har Herren övergett oss och gett oss i midjaniternas hand.” ^14 (D) Då vände Herren sig till honom och sade: ”Gå i denna din kraft och fräls Israel ur midjaniternas våld. Se, jag har sänt dig.” ¹⁵ Han svarade honom: ”O Herre, hur ska jag kunna rädda Israel? Min ätt är den mest obetydliga i Manasse och jag är den yngste^[b] i min fars hus.” ^16 (E) Herren sade till honom: ”Jag är med dig, och du ska slå midjaniterna som en enda man.” ¹⁷ Gideon svarade honom: ”Om jag har funnit nåd för dina ögon, så ge mig ett tecken att det är du som talar med mig. ¹⁸ Gå inte härifrån förrän jag kommer tillbaka till dig och bär fram min offergåva och lägger den framför dig.” Han sade: ”Jag stannar tills du kommer tillbaka.”

¹⁹ Och Gideon gick in och tillagade en killing, likaså osyrat bröd av en efa mjöl^[c]. Därefter lade han köttet i en korg och hällde spadet i en kruka. Sedan bar han ut det till honom under terebinten och satte fram det. ²⁰ Då sade Guds ängel till honom: ”Ta köttet och det osyrade brödet och lägg det på berghällen där och häll spadet över det.” Han gjorde så. ^21 (F) Herrens ängel räckte ut staven som han hade i handen och rörde med spetsen vid köttet och det osyrade brödet. Då slog det upp eld ur klippan och förtärde köttet och det osyrade brödet. Och Herrens ängel försvann ur hans åsyn.

^22 (G) När Gideon såg att det var Herrens ängel, sade Gideon: ”Ve mig, Herre Gud, jag har sett Herrens ängel ansikte mot ansikte!” ²³ Men Herren sade till honom: ”Frid vare med dig! Var inte rädd, du ska inte dö.” ²⁴ Då byggde Gideon ett altare där åt Herren och kallade det Herren är frid. Det finns kvar än i dag i det abiesritiska Ofra.

^25 (H) Den natten sade Herren till honom: ”Ta din fars tjur och den andra sjuåriga tjuren^[d]. Riv ner din fars baalsaltare och hugg sönder Asherapålen som står intill det. ²⁶ Bygg ett altare åt Herren din Gud överst på denna klippa på rätt sätt. Ta sedan den andra tjuren och offra den som brännoffer på resterna av Asherapålen som du hugger sönder.” ²⁷ Då tog Gideon med sig tio av sina tjänare och gjorde som Herren hade sagt till honom. Men eftersom han var rädd för sin fars hus och för stadens män gjorde han det inte på dagen utan på natten.

²⁸ När stadens män steg upp tidigt nästa morgon, se, då låg Baals altare nedrivet, Asherapålen intill var sönderhuggen och den andra tjuren var offrad som brännoffer på det nya altaret.

²⁹ Då sade de till varandra: ”Vem har gjort detta?” När de undersökte saken och hörde sig för, fick de veta att Gideon, Joashs son, hade gjort det. ³⁰ Då sade männen i staden till Joash: ”För ut din son. Han måste dö, för han har rivit ner Baals altare och huggit sönder Asherapålen som stod intill det.”

^31 (I) Men Joash svarade alla som stod omkring honom: ”Ska ni driva Baals sak? Ska ni rädda honom? Den som driver hans sak ska dödas före nästa morgon. Om Baal är Gud så kan han försvara sig själv när någon river hans altare.” ^32 (J) Därför kallade man Gideon från den dagen Jerubbaal, för man sade: ”Baal får driva sin sak^[e] mot honom när han rivit Baals altare.”

³³ Midjaniterna, amalekiterna och österlänningarna hade alla samlats och gått över Jordan och slagit läger i Jisreels dal. ^34 (K) Men Herrens Ande kom över Gideon. Han blåste i hornet, och abiesriterna samlades och följde honom. ³⁵ Han sände ut budbärare i hela Manasse, så att också de samlades och följde honom. Han sände även budbärare till Asher, Sebulon och Naftali, och de kom upp för att möta dem.

Tecknet med ullen

³⁶ Och Gideon sade till Gud: ”Om du verkligen vill rädda Israel genom min hand, som du har lovat, ³⁷ se då här. Jag lägger ut den här nyklippta ullen på tröskplatsen. Om det kommer dagg bara på ullen medan marken förblir torr, då vet jag att du tänker rädda Israel genom min hand, som du har lovat.” ³⁸ Och det blev så. När han tidigt nästa morgon kramade ur ullen, kunde han pressa ut så mycket dagg ur den att det fyllde en skål med vatten.

^39 (L) Men Gideon sade till Gud: ”Låt inte din vrede brinna mot mig om jag talar än en gång. Låt mig få försöka bara en gång till med ullen. Gör nu så att bara ullen förblir torr, medan det kommer dagg överallt på marken.” ⁴⁰ Gud gjorde så den natten. Bara ullen var torr, medan det hade kommit dagg överallt på marken.

Jefta

11 ^(A) Gileaditen Jefta^[a] var en tapper stridsman. Han var son till en prostituerad, och hans far hette Gilead. ² Gileads hustru födde söner åt honom, och när de växte upp drev de bort Jefta och sade till honom: ”Du får inte dela arvet i vår fars hus, för du är son till en främmande kvinna.” ³ Då flydde Jefta bort från sina bröder och bosatte sig i landet Tob^[b]. Där slöt sig löst folk till honom och drog ut på plundringståg med honom.

⁴ En tid därefter gick ammoniterna i strid med Israel. ⁵ Men när ammoniterna gick i strid med Israel, kom de äldste i Gilead för att hämta Jefta från landet Tob. ⁶ De sade till Jefta: ”Kom och bli vår anförare, så ska vi strida mot ammoniterna.” ⁷ Men Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Har ni inte hatat mig och drivit ut mig ur min fars hus? Varför kommer ni till mig nu när ni är i nöd?” ⁸ De äldste i Gilead svarade honom: ”Just därför har vi kommit tillbaka till dig. Kom nu med oss och strid mot ammoniterna. Du ska bli huvud över oss alla som bor i Gilead.” ⁹ Jefta svarade de äldste i Gilead: ”Om ni tar mig tillbaka för att strida mot ammoniterna och Herren ger dem till mig, så ska jag sedan vara ert huvud.” ¹⁰ Då sade de äldste i Gilead till Jefta: ”Herren är vittne mellan oss om vi inte gör som du har sagt.” ¹¹ Jefta följde då med de äldste i Gilead, och folket satte honom till huvud och anförare över sig. Och Jefta uttalade allt som han hade sagt inför Herren i Mispa.

¹² Jefta skickade sändebud till ammoniternas kung och sade: ”Vad har du emot mig, eftersom du kommer för att angripa mig i mitt land?” ^13 (B) Då svarade ammoniternas kung Jeftas sändebud: ”När Israel drog upp ur Egypten, tog de mitt land från Arnon ända till Jabbok och Jordan. Ge nu tillbaka det frivilligt.”

¹⁴ På nytt skickade Jefta sändebud till ammoniternas kung ^15 (C) och sade till honom: ”Så säger Jefta: Israel har inte tagit något land vare sig från Moab eller från ammoniterna. ¹⁶ För när Israel drog upp ur Egypten och de hade vandrat genom öknen ända till Röda havet och kommit till Kadesh, ^17 (D) sände Israel budbärare till kungen i Edom och sade: Låt mig gå genom ditt land. Men kungen i Edom lyssnade inte. De skickade också bud till kungen i Moab, men han ville inte heller. Då stannade Israel i Kadesh.

^18 (E) Därefter vandrade de genom öknen och gick runt Edoms land och Moabs land och kom öster om Moabs land och slog läger på andra sidan Arnon. De kom inte in på Moabs område, för Arnon var gräns mot Moab. ^19 (F) Sedan sände Israel budbärare till amoreernas kung Sichon, kungen i Heshbon, och sade till honom: Låt oss gå genom ditt land fram till vårt område. ²⁰ Men Sichon litade inte på Israel och lät dem inte gå genom sitt område utan samlade allt sitt folk och slog läger i Jahas. Där gick han i strid med Israel. ²¹ Men Herren, Israels Gud, gav Sichon och allt hans folk i Israels hand så att de slog dem. Israel intog hela det land där amoreerna bodde. ^22 (G) De intog hela amoreernas område, från Arnon ända till Jabbok och från öknen ända till Jordan.

²³ När nu Herren, Israels Gud, har fördrivit amoreerna för sitt folk Israel, skulle då du ta deras land i besittning! ^24 (H) Är det inte så att du tar vad din gud Kemosh ger dig till besittning, och vi tar allt som Herren vår Gud har gett oss i besittning? ^25 (I) Är du bättre än Balak, Sippors son, kungen i Moab? Gick han i tvist med Israel, gick han i strid med dem? ²⁶ Israel har i trehundra år^[c] bott i Heshbon med underlydande orter, i Aroer med underlydande orter och i alla städer längs Arnon. Varför har ni då inte tagit tillbaka det från oss under den tiden? ²⁷ Jag har inte syndat mot dig, men du gör illa mot mig genom att du strider mot mig. Herren, domaren, ska i dag döma mellan Israels barn och ammoniterna.” ²⁸ Men ammoniternas kung lyssnade inte till vad Jefta sade till honom genom sändebuden.

Jeftas löfte

²⁹ Då kom Herrens Ande över Jefta. Han drog genom Gilead och Manasse och vidare genom Mispe i Gilead, och från Mispe i Gilead ryckte han fram mot ammoniterna. ³⁰ Jefta gav ett löfte till Herren och sade: ”Om du ger ammoniterna i min hand, ³¹ lovar jag att det som kommer ut genom dörrarna i mitt hus och möter mig, när jag kommer hem välbehållen från ammoniterna, ska tillhöra Herren. Jag ska offra det som brännoffer.” ³² Så drog Jefta bort mot ammoniterna för att strida mot dem, och Herren gav dem i hans hand. ³³ Han tillfogade dem ett mycket stort nederlag, från Aroer ända fram emot Minnit, tjugo städer, och ända till Abel-Keramim. Så blev ammoniterna kuvade under Israels barn.

Jeftas dotter

^34 (J) När sedan Jefta kom hem till sitt hus i Mispa, se, då gick hans dotter ut för att möta honom med tamburin och dans. Hon var hans enda barn, och utom henne hade han varken son eller dotter. ^35 (K) När han fick se henne, rev han sönder sina kläder och ropade: ”Nej! Min dotter, du gör mig helt förkrossad, du drar olycka över mig! Jag har öppnat min mun inför Herren till ett löfte^[d] och kan inte ta tillbaka det.”

³⁶ Hon svarade honom: ”Min far, har du öppnat din mun inför Herren, så gör med mig enligt dina ord, eftersom Herren nu har gett dig hämnd på dina fiender ammoniterna.” ³⁷ Hon sade sedan till sin far: ”Men låt mig få detta: Ge mig två månader, så att jag kan gå upp i bergen och gråta över min jungfrudom med mina väninnor.” ³⁸ Han svarade henne: ”Ja, gå.” Och han lät henne vara borta i två månader. Då gick hon med sina väninnor och begrät sin jungfrudom på bergen.

³⁹ Men efter två månader återvände hon till sin far, och han gjorde med henne efter löftet som han gett. Och hon hade aldrig känt någon man. Sedan blev det en sed i Israel ⁴⁰ att Israels döttrar gick för att fira minnet av gileaditen Jeftas dotter under fyra dagar varje år.

Simsons födelse

13 ^(A) Israels barn gjorde åter det som var ont i Herrens ögon, och Herren gav dem i filisteernas hand i fyrtio år.^[a]

² I Sorga levde en man som hette Manoa, han var av daniternas släkt. Hans hustru var ofruktsam och hade inte fött några barn. ³ Men Herrens ängel uppenbarade sig för hustrun och sade till henne: ”Se, du är ofruktsam och har inte fött några barn, men du ska bli havande och föda en son. ^4 (B) Se nu till att du inte dricker vin eller starka drycker eller äter något orent. ⁵ För se, du ska bli havande och föda en son. Ingen rakkniv ska röra hans huvud, för pojken ska vara en Guds nasir^[b] redan från moderlivet. Han ska påbörja räddningen av Israel ur filisteernas hand.”

⁶ Då gick hustrun in och berättade det för sin man och sade: ”En gudsman kom till mig. Han såg ut som en Guds ängel, mycket respektingivande. Jag frågade honom inte varifrån han var, och han lät mig inte veta sitt namn. ⁷ Han sade till mig: Se, du ska bli havande och föda en son. Drick nu inte vin eller starka drycker och ät inte något orent, för pojken ska vara en Guds nasir från moderlivet ända till sin död.” ⁸ Då bad Manoa till Herren: ”O Herre, låt gudsmannen som du sände hit komma tillbaka till oss och lära oss hur vi ska göra med pojken som ska födas.”

⁹ Gud lyssnade till Manoas röst. Guds ängel kom tillbaka till hans hustru när hon satt ute på marken och hennes man Manoa inte var hos henne. ¹⁰ Då skyndade hustrun genast i väg och berättade det för sin man och sade till honom: ”Se, mannen som kom till mig häromdagen har uppenbarat sig för mig.” ¹¹ Manoa reste sig och följde med sin hustru. När han kom till mannen, frågade han honom: ”Är du den man som talade med min hustru?” Han svarade: ”Ja.” ¹² Då sade Manoa: ”När det nu går som du har sagt, vad är det då som gäller för pojken? Vad ska vi göra med honom?^[c]” ¹³ Herrens ängel svarade Manoa: ”Din hustru ska följa allt som jag sagt henne. ¹⁴ Hon ska inte äta något som växer på vinstocken, och vin eller starka drycker får hon inte dricka, inte heller får hon äta något orent. Allt som jag befallt henne ska hon följa.”

^15 (C) Manoa sade till Herrens ängel: ”Låt oss få hålla dig kvar, så tillagar vi en killing åt dig.” ¹⁶ Men Herrens ängel svarade Manoa: ”Även om du håller mig kvar kommer jag inte att äta av din mat. Men om du vill ordna ett brännoffer, så offra det åt Herren.” Manoa hade nämligen inte förstått att det var Herrens ängel. ^17 (D) Manoa sade till Herrens ängel: ”Vad är ditt namn? Vi vill ära dig när det du har sagt går i uppfyllelse.” ^18 (E) Herrens ängel sade till honom: ”Varför frågar du efter mitt namn? Mitt namn är Underbar^[d].”

^19 (F) Manoa tog killingen och matoffret och offrade det på klippan åt Herren. Då lät han något underbart ske inför ögonen på Manoa och hans hustru. ²⁰ När lågan steg från altaret mot himlen, steg Herrens ängel upp i lågan från altaret. Manoa och hans hustru såg det, och de föll ner till jorden på sitt ansikte. ²¹ Sedan visade sig Herrens ängel inte mer för Manoa och hans hustru. Och Manoa förstod att det var Herrens ängel. ^22 (G) Manoa sade till sin hustru: ”Nu måste vi dö, eftersom vi har sett Gud.” ²³ Men hans hustru svarade honom: ”Om Herren hade velat döda oss skulle han inte ha tagit emot brännoffer och matoffer från vår hand, och inte låtit oss se allt detta eller höra något sådant.”

²⁴ Sedan födde hans hustru en son och gav honom namnet Simson^[e]. Pojken växte upp, och Herren välsignade honom. ^25 (H) Herrens Ande började verka på honom medan han var i Dans läger, mellan Sorga och Eshtaol.

Samuels födelse

1 ^(A) I Ramatajim-Sofim^[a] i Efraims bergsbygd bodde en man som hette Elkana. Han var son till Jeroham, son till Elihu, son till Tohu, son till Suf, en efraimit.^{[b] 2} Elkana hade två hustrur^[c]. Den ena hette Hanna och den andra Peninna.^[d] Peninna hade barn, men Hanna hade inga.

^3 (B) Elkana gav sig år efter år i väg från sin stad för att tillbe och offra åt Herren Sebaot i Shilo^[e], där Elis båda söner Hofni och Pinehas^[f] var Herrens präster. ^4 (C) Den dag Elkana bar fram sitt offer brukade han ge sin hustru Peninna och alla hennes söner och döttrar var sin del av offret^[g]. ^5 (D) Men åt Hanna gav han en dubbelt så stor del^[h], för han älskade henne även om Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁶ För att provocera henne brukade hennes rival retas mycket med henne, därför att Herren hade gjort henne ofruktsam. ⁷ Detta pågick år efter år. Varje gång Hanna gick upp till Herrens hus retades Peninna med henne på samma sätt.

Nu grät Hanna och ville inte äta. ⁸ Då sade hennes man Elkana till henne: ”Hanna, varför gråter du? Varför äter du inte? Varför är du så ledsen? Är inte jag mer för dig än tio söner?” ⁹ När de hade ätit och druckit i Shilo reste sig Hanna och gick till Herrens tempel, där prästen Eli satt på sin stol vid dörren. ¹⁰ Hon var djupt bedrövad och började be till Herren under häftig gråt. ^11 (E) Hon gav ett löfte och sade: ”Herre Sebaot, om du vill se till din tjänarinnas lidande och komma ihåg mig och inte glömma din tjänarinna utan ge henne en son, då ska jag ge honom åt Herren för hela hans liv, och ingen rakkniv^[i] ska röra hans huvud.” ¹² Medan hon bad länge inför Herren iakttog Eli hennes mun. ¹³ Hanna talade nämligen i sitt hjärta, och bara hennes läppar rörde sig, men hennes röst hördes inte.

Då trodde Eli att hon var berusad. ¹⁴ Därför sade han till henne: ”Hur länge ska du bära dig åt som en berusad? Se till att göra dig av med vinet!” ^15 (F) ”Nej, min herre”, svarade Hanna, ”jag är en hårt prövad kvinna. Vin och starka drycker har jag inte druckit, men jag utgöt min själ för Herren. ¹⁶ Ta inte din tjänarinna för en dålig kvinna, det är på grund av min stora sorg och smärta som jag har talat ända till nu.” ¹⁷ Då svarade Eli henne: ”Gå i frid, och må Israels Gud ge^[j] dig det du bad honom om.” ¹⁸ Hon sade: ”Må din tjänarinna finna nåd för dina ögon.” Så gick hon sin väg och tog sig mat och såg inte sorgsen ut längre.

¹⁹ De steg alla upp tidigt nästa morgon, och sedan de tillbett inför Herren vände de tillbaka och kom hem till Rama. Elkana låg med^[k] sin hustru Hanna, och Herren kom ihåg henne. ²⁰ Hanna blev havande och födde en son när tiden var inne. Hon gav honom namnet Samuel: ”För jag har bett Herren om honom.”

Hanna överlämnar Samuel åt Herren

²¹ När sedan Elkana med hela sitt hus gav sig i väg för att offra sitt årliga slaktoffer och sitt löftesoffer åt Herren, ²² gick inte Hanna med utan sade till sin man: ”Jag vill vänta tills pojken är avvand^[l]. Då ska jag ta med honom och föra fram honom inför Herrens ansikte och sedan låta honom stanna där för alltid.” ²³ Hennes man Elkana sade till henne: ”Gör vad du finner bäst. Stanna du tills du har avvant honom. Må bara Herren uppfylla sitt ord.” Så stannade hustrun hemma och ammade sin son tills hon hade avvant honom.

²⁴ När hon hade avvant honom, tog hon med honom till Herrens hus. Hon tog också med sig tre tjurar,^[m] en efa mjöl^[n] och en lägel vin, och förde honom in i Herrens hus i Shilo. Pojken var då ännu helt ung. ²⁵ De slaktade tjuren och förde sedan fram pojken till Eli. ²⁶ Hon sade: ”Hör på mig, min herre. Så sant du lever, min herre: jag är kvinnan som stod här bredvid dig och bad till Herren. ²⁷ Den här pojken bad jag om, och nu har Herren gett mig vad jag bad om. ²⁸ Därför vill jag nu ge honom tillbaka till Herren. Så länge han lever ska han tillhöra Herren.” Och de tillbad Herren där.

David smörjs till kung

16 ^(A) Herren sade till Samuel: ”Hur länge tänker du sörja över Saul? Jag har förkastat honom som kung över Israel. Fyll ditt horn med olja och ge dig av. Jag ska sända dig till betlehemiten Ishai, för jag har utsett en av hans söner åt mig till kung.” ² Samuel svarade: ”Hur ska jag kunna gå dit? Om Saul får höra det dödar han mig.” Herren svarade: ”Ta med dig en kviga och säg: Jag har kommit för att offra åt Herren. ³ Sedan ska du bjuda in Ishai till offret^[a], och då ska jag låta dig veta vad du ska göra så att du smörjer åt mig den jag visar dig.”

⁴ Samuel gjorde som Herren sade och kom till Betlehem. Men de äldste i staden blev förskräckta när de mötte honom och frågade: ”Kommer du med frid?” ^5 (B) Han svarade: ”Ja, med frid. Jag har kommit för att offra åt Herren. Helga er och kom med mig till offret.” Och han helgade Ishai och hans söner och bjöd dem till offret.

^6 (C) När de kom dit och han fick se Eliab,^[b] tänkte han: ”Det är säkert Herrens smorde som står här inför Herren.” ^7 (D) Men Herren sade till Samuel: ”Se inte på hans yttre och hans resliga gestalt. Jag har förkastat honom, för det går inte efter vad en människa ser. En människa ser det som är för ögonen, men Herren ser till hjärtat.”

⁸ Då kallade Ishai på Abinadab och lät honom gå fram inför Samuel. Men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt honom heller.” ⁹ Då lät Ishai sin son Shamma gå fram, men Samuel sade: ”Herren har inte utvalt honom heller.” ¹⁰ På så sätt lät Ishai sju av sina söner gå fram inför Samuel. Men Samuel sade till Ishai: ”Herren har inte utvalt någon av dem.”

^11 (E) Och han frågade honom: ”Är det här alla pojkar du har?” Han svarade: ”Den yngste är kvar, men han vaktar fåren^[c].” Då sade Samuel till Ishai: ”Sänd bud och hämta honom, för vi sätter oss inte förrän han kommer hit.” ¹² Ishai sände då bud och hämtade David.^[d] Han hade röda kinder^[e] och vackra ögon och såg bra ut. ”Gå fram och smörj honom”, sade Herren, ”för han är det.”

^13 (F) Då tog Samuel sitt oljehorn och smorde^[f] honom mitt ibland hans bröder. Och Herrens Ande kom över David från den dagen och framöver. Sedan bröt Samuel upp och gick till Rama.

David kommer till Sauls hov

¹⁴ Men Herrens Ande vek från Saul, och han plågades av en ond^[g] ande från Herren. ¹⁵ Sauls tjänare sade till honom: ”Se, en ond ande från Gud plågar dig. ¹⁶ Så vår herre bör säga till sina tjänare här inför dig att söka upp en man som kan spela^[h] harpa^[i]. När den onda anden från Gud kommer över dig kan han spela och så blir det bättre med dig.” ¹⁷ Då sade Saul till sina tjänare: ”Hitta åt mig en man som är skicklig att spela och för hit honom till mig.” ¹⁸ En av tjänarna svarade: ”Jag har sett att betlehemiten Ishai har en son som kan spela, en djärv och duktig stridsman och en begåvad talare. Dessutom ser han bra ut och Herren är med honom.” ¹⁹ Saul sände då bud till Ishai och lät säga: ”Skicka mig din son David som vaktar fåren.”

²⁰ Då tog Ishai en åsna lastad med bröd, en lägel vin och en killing och skickade det med sin son David till Saul. ²¹ Så kom David till Saul och trädde i tjänst inför honom, och Saul tyckte så mycket om honom att han fick bära Sauls vapen. ²² Saul sände bud till Ishai och lät säga: ”Låt David stanna i min tjänst, för han har funnit nåd för mina ögon.” ²³ När så anden från Gud kom över Saul brukade David ta harpan och spela. Då fick Saul lindring och blev bättre, och den onda anden lämnade honom.