Predikaren 1:1-2:23
nuBibeln (Swedish Contemporary Bible)
Predikarens personliga erfarenhet
(1:1—2:23)
Allt är meningslöst
1 Ord av Predikaren, Davids son, kung i Jerusalem.
2 ”Tomhet, idel tomhet”[a],
säger Predikaren,
”tomhet, idel tomhet,
allt är tomhet.”
3 Vad får en människa ut av allt sitt arbete,
som hon bemödar sig med under solen?
4 Generationer kommer och generationer går,
men jorden består för evigt.
5 Solen går upp och solen går ner
och skyndar sig tillbaka dit där den gick upp.
6 Vinden blåser åt söder och vänder mot norr,
fram och tillbaka, om och om igen,
och återvänder alltid till sin gång.
7 Alla floder rinner ut i havet,
men havet blir aldrig fullt,
och dit floderna har runnit förr,
dit återvänder de igen.
8 Alla ord är otillräckliga,
ingen kan någonsin säga allt.
Ögat får aldrig nog av att se,
och örat fylls inte av vad det hör.
9 Det som gjorts förr
kommer att göras igen.
Ingenting är nytt under solen.
10 Finns det något om vilket man kan säga: ”Det här är nytt”,
så har det ändå funnits sedan urminnes tider, långt före oss.
11 Dem som funnits i början minns man inte,
och de som ska komma,
kommer också att glömmas av sina efterkommande.
Att vara vis är meningslöst
12 Jag, Predikaren, var kung över Israel i Jerusalem. 13 Jag bestämde mig för att i vishet studera och utforska allt som görs under himlen. Denna tunga uppgift har Gud gett människan att plåga sig med. 14 Jag såg på allt som görs under solen, och allt är meningslöst, ett jagande efter vind.
15 Det som är krokigt kan inte rätas ut,
och det som fattas kan inte räknas.
16 Jag sa för mig själv: ”Jag har blivit stor och skaffat mig mer visdom än någon annan som varit före mig i Jerusalem. I mitt innersta har jag sett mycken vishet och kunskap.” 17 Jag ansträngde mig för att förstå vishet och kunskap, och likaså dumhet och dårskap, och jag insåg att även det var ett jagande efter vind,
18 för ju mer visdom som kommer, desto mer sorg,
ju mer kunskap, desto mer lidande.
Att glädja sig är meningslöst
2 Jag sa till mig själv: ”Nu får du pröva på glädjen och njuta av det goda”, men även det var meningslöst. 2 ”Skrattet är dåraktigt,” sa jag, ”och vad tjänar glädjen till?” 3 Jag kom på att jag kunde pigga upp mig med vin men ändå bevara visheten. Och jag ville hålla fast vid dårskapen, tills jag såg vad som var bra för människobarnen att göra under himlen under sina livsdagar.
4 Jag åtog mig stora projekt, jag byggde hus åt mig och anlade vingårdar. 5 Jag anlade åt mig trädgårdar, parker med alla slags fruktträd. 6 Jag byggde dammar åt mig för bevattning av skogen med grönskande träd. 7 Jag köpte slavar och slavinnor, och andra föddes i mitt hem. Jag hade fårhjordar och nötboskap, mer än någon annan hade haft före mig i Jerusalem. 8 Jag samlade in åt mig silver och guld, skatter från kungar och provinser. Jag skaffade mig sångare och sångerskor, och det som är männens lust: en kvinna, ja, kvinnor[b]. 9 Jag blev större än någon annan före mig i Jerusalem, och min vishet bestod.
10 Inget av det mina ögon begärde nekade jag dem.
Jag unnade mig all glädje,
för i mitt innersta gladde jag mig över mitt arbete,
och detta var lönen för all min möda.
Att arbeta är meningslöst
11 Jag såg på allt det som jag hade gjort,
all den möda jag lagt ner,
och alltsammans var bara meningslöst,
ett jagande efter vind,
till ingen nytta under solen.
12 Sedan reflekterade jag över vishet, dumhet och dårskap.
Vad kan den göra som kommer efter kungen?
Ingenting mer än det som redan gjorts tidigare.
13 Jag såg att visheten är förmer än dårskapen,
liksom ljuset är bättre än mörkret.
14 Den vise har förmåga att se, medan dåren vandrar i mörkret.
Men jag insåg att samma öde drabbar dem båda.
15 Jag sa för mig själv:
”Jag går samma öde till mötes som dåren.
Vad har jag då för nytta av all min vishet?”
Vidare sa jag för mig själv:
”Även detta är meningslöst.”
16 Varken den vise eller dåren kommer att bli ihågkomna för evigt,
snart är båda bortglömda.
Både den vise och dåren dör.
17 Jag hatade livet, eftersom allt arbete som görs under solen ter sig ont för mig. Allt är meningslöst och ett jagande efter vind. 18 Jag hatade allt jag bemödat mig med under solen, för jag måste ändå lämna det åt någon annan som kommer efter mig. 19 Och vem vet om han är vis eller dåraktig? Ändå kommer han att råda över allt det som jag med klokhet och möda åstadkommit under solen. Även detta är meningslöst.
20 Jag blev förtvivlad över allt jag bemödat mig med under solen. 21 När en människa har arbetat med vishet, kunskap och skicklighet, måste hon lämna sin del åt någon som inte har arbetat för den. Även detta är meningslöst och mycket illa.
22 Vad får då människan ut av all sin möda och innerliga strävan och sitt slit under solen? 23 Med smärta och sorg utför hon sitt arbete. Inte ens om natten får hon ro i sinnet. Även detta är meningslöst.
Swedish Contemporary Bible (nuBibeln) Copyright © 2015 by Biblica, Inc.® Used by permission. All rights reserved worldwide.